Gäddflugfiske 2009 - my way

Varför inte leta fram vadarna, kolla upp flugspöt, binda en vit gäddsara, bege dig ner till kusten, se ut ett lämpligt avsnitt, vada ut och börja kasta? Följa den ytgående flugans gång i det klara vattnet och se den uppslukas i en kraftig virvel och plask av en fyrakilosgädda?

Så inledde jag den första handledningen jag lade ut på min hemsida för sex år sedan. Det mesta kan väl egentligen stå kvar oförändrat även om jag nu tänker annorlunda i en del detaljer. Framför allt är det väl bilderna som ser lite inaktuella ut. Nu vet jag! Jag ändrar namn på den till Artikel 2003 och låter den stå kvar som jämförelseobjekt!
Och så behåller jag vissa meningar och stuvar om andra, lägger till och drar ifrån lite som jag tycker:

I det följande tänker jag ge några råd, tips och exempel på hur man med enkla medel kan bedriva ett effektivt, givande och framför allt roligt fiske. Att det sedan lyser upp de månader som många kallar dystra, kulna, kalla, mörka och årets värsta, nämligen oktober fram till april gör inte saken sämre. Nu för tiden med bara korta uppehåll för is; tacka klimatförändringen för det: Tack, tack!

Varför inte ta inledningsmeningen som nyckelord och gå igenom steg för steg vad som behövs?
Innan vi kastar oss in i genomgången gäller det att bestämma sig för till vilka råden riktas. Jag vill hävda att det är till de kanske två största kategorierna av det som vi i dagligt tal kallar sportfiskare, nämligen vanliga flugfiskare och spinnfiskare efter gädda. Ja, med vanliga flugfiskare, menar jag förstås sådana som enbart fiskat efter blank och / eller prickig fisk.
Skulle jag mot förmodan kunna rädda över bara en av de allra mest förtappade själarna som dväljes i de avarter av sportfisket som benämns trolling och jerkbaitfiske, sådana som efter Domedagen hör hemma där gråt och tandagnisslan skall varda intill Tidens Ände, till den Rätta och Goda sidan, må det vara min enda belöning för mitt besvär!
Nu för tiden är det en stor skara som vadar omkring längs Östersjöns kuster och lägger ut fluglinan efter den ädla gäddan under höst, vinter och vår, så någon snabbt övergående fluga är det inte. Men när jag började var det inte alls på det viset.
Inom sportfisket är väl ingen egentligen allra först med någonting men en av pionjärerna på området räknar jag mig i all blygsamhet till, i alla fall.
Kolla in min Fiske-CV så får ni min förhistoria inom fisket och hur det kom sig att jag började flugfiska efter gädda och när.

Inom alla mänskliga verksamheter; det må vara av mer eller mindre allvarligt syftande art, uppstår det efter kort tid förgreningar, olika skolor och inriktningar och gäddflugfisket har nu nått så långt också. Så därav delrubriken my way. Mer och mer har jag övergått till att så gott som enbart fiska med lätt utrustning nämligen. Man kan också säga att gäddflugfisket delat upp sig på två huvudgrenar; minst. Nämligen från båt och vadande. Ja, kanske från flytring skall räknas som ett slags mellanting, jag vet inte. Det är ett sätt jag aldrig provat nämligen. Det måste i alla fall vara alldeles perfekt om man är hänvisad att fiska i mindre insjöar. Ja, även större, kan tänka. För egen del dominerar fisket i vadare av den enkla anledningen att det kan man bedriva från september till maj. Samt att många sträckor, stränder och kustavsnitt är vadbara inom mitt närområde. Samt att det sättet är så gott som väderoberoende. Då menar jag att det är väldigt sällan man tvingas stanna hemma en dag för att vädret är olämpligt.

Nu, år 2009 är, tror jag, gäddflugfisket välkänt och förmodligen accepterad som en egen disciplin inom sportfisket efter alla artiklar i fisketidningar, tävlingar, hemsidor, rapporter och till och med en och annan bok i ämnet. Därför behöver jag kanske inte börja från grunden utan gå direkt på väsentligheterna.
Den viktigaste för en nybörjare som inte kommer ur flugfiskarnas led är förstås själva flugkastandet.
Den ädla konsten kan jag inte lära ut genom skriverier. Därvidlag brukar jag råda folk att om de inte har en flugfiskare i bekantskapskretsen, vända sig till en lokal fiskeklubb för där brukar det finnas folk som bara tycker det är roligt att visa hur det går till. För det kan vara svårt att försöka lära sig det helt på egen hand. Fråga mig; jag vet.

Vadarna.

Många flugfiskare äger redan sådana och det är en förutsättning för att fiska landbaserat.

Nu för tiden finns det väl bara två material att välja mellan; neopren och goretex. Eller finns vinyl kvar? För min del är det enbart neopren som gäller.                                 Här en bild på en lättare sommarmodell:  Skämt åsido, så illustrerar det istället två andra saker. Dels att vadarna håller två eller högst tre säsonger och man får köpa nya. Jag har i alla fall aldrig kunnat ha dem längre. Och då är de ändå väl limmade det sista året tills man tröttnar på det och inser att det blir billigare i längden att skaffa nya än att hålla på och köpa nya tuber Liquisol. Förutom min stadiga vadarstav som också är ett absolut måste för mig, visar bilden också hur man helt politiskt korrekt, kan återanvända saker. Först vadarna. Jag kom på att man kan klippa av dem en bit ovanför knäna och vips har man ett par utmärkta, långa kragstövlar. Det är alltid den övre delen av vadarna som ger vika först och som är så svåra att få täta med alla sömmarna som finns där. Jag använde dem med gott resultat när jag höll på att dra upp båten och måste vada ut en bit för att lossa motorn. Det fungerade helt perfekt. Sedan har jag återanvänt ett litet flöte jag hittat på stranden och bundit fast med hjälp av en begagnad fluglina. En jättebra förbättring, tycker jag. Då håller sig alltid handtagsdelen alltid över vattenytan och är lätt att lokalisera, är torr och lätt att få grepp om. Och begagnade fluglinor är de allra bästa snören som finns och kan användas till många nyttiga saker i hem och hushåll. Så nog bidrar jag till att rädda världen genom att återanvända saker! De två lösa tåtarna som hänger ned på bandet mellan staven och vadarna, är till för att knyta fast fisk man slagit ihjäl.

Ett praktiskt sätt att förvara den på tills man får tid att gå i land och ta hand om den. Självklart är det enbart avsett för blank fisk man råkat få av misstag och gäller på inga villkor för gäddor!
Fast här får jag väl erkänna att ibland anpassar man sitt fiske till att gälla även för blank fisk. Man vill ju bli populär hemma och visst kan väl en havsöring eller havsregnbåge då och då vara kul som omväxling.
Jag gör det förstås genom att använda en One Size. Det vill säga en lite mindre modell av min standardfluga vars hela namn uttyds "En storlek passar alla".
Som till exempel tiden från januari fram till maj...
Åtminstone på vissa ställen och sträckor. Fast jag måste säga att jag bara de sista åren lärt mig mer om havsöringens vanor och var man kan hitta dem. Förmodligen en följd av att jag nu för tiden kan fiska nästan obehindrat även i januari och februari med bara korta avbrott för minusgrader och isbildning.

Flugrullen

Det är lätt att vara efterklok och jag borde ha övergett ABU för länge sedan. Visst, deras Diplomatserie var väl bra på många sätt och har man väl byggt upp ett system med ett par, tre stativ och många extraspolar är det svårt att sadla om. De borde också ha hoppat på tåget med stora lintrummor och behållit tillverkningen i Sverige.
Och jag borde redan någon gång på åtti- eller nittitalet gått över till Loop. Det var väl de som kom på det här med stora lintrummor men de var väldigt dyra, tyckte jag då. Och som sagt, skulle man ha ett par olika linklasser och inom dessa flera olika lintyper, hade man helt enkelt inte råd då för tiden.
Under de senaste åren har jag prövat flera modeller utan att hitta någon som är helt perfekt, tycker jag. Eller de har varit det i början men så har det uppstått lite problem med dem och därför har jag inte vågat satsa fullt ut på ett system utan så har jag köpt ett nytt märke och provat det. Det är mest bromsen jag inte varit riktigt nöjd med.

Men storspoletekniken är verkligen genialt och de flesta rullarna nu för tiden har väl den. Rullen längst till vänster är den senaste modellen som jag håller på och långtidstestar nu. Koma, heter den och tillverkas av Vision. Än så länge fungerar den alldeles utmärkt och jag köpte den våren -08 men ABU Diplomat använde jag i minst 25 år. Flitigt. Så än är det för tidigt med slutbetyg. Så för nybörjaren kan jag bara rekommendera en flugrulle med stor lintrumma. Märke, pris och kvalité överlåter jag till var och en att själv prova ut. Som vanligt gäller därvidlag att inte köpa det allra billigaste men heller inte gå på de allra dyraste statusprylarna det första man gör. Det är som sagt inte alldeles lätt att lära sig kasta med flugspö och det vore ju slöseri om man tröttnade efter en vecka. Nå, första förutsättningen är att skaffa sig ett sådant. Därför går vi raskt över till just det:

Flugspöt.
 

Många tycker att det är den allra viktigaste och en hel del litteratur, material, taperingar, sätt att kasta, märken, prisklasser, skolor och fram för allt tyckanden finns om flugspöt. Så här skrev jag då:

Enhands, minst tiofots och minst klass 8 är det som gäller. Detta för att orka kasta de lite större flugor som krävs. 
Vad gäller märken, material, prislägen, aktioner, finish och liknande är jag ingen expert. Kan ingenting helt enkelt. Sedan är det fråga om det är en nybörjade som läser detta. 
Är det en nybörjare enbart i att fiska gädda med sin flugfiskeutrustning är det i allmänhet inga problem. Han tar naturligtvis det han har och oftast brukar det väl ingå en lite grövre utrustning i just den klassen jag nämnde. 
För nybörjaren i flugfiske kan det ställa sig lite svårare. Visst, en klass 7-8 utrustning är mer allround och kan duga även vid kusten men AFTM 9 känns stabilare.

Det är i den sista meningen jag mest ändrat inställning som torde framgå i de senaste årens dagboksblad. Men fortfarande gäller de tyngsta klasserna i gäddflugfiskets huvudfora, tror jag. Är man hänvisad till att köpa sina gäddflugor har man heller inget val. När jag kommer in i en fiskredskapsbutik brukar jag höja lätt på ögonbrynen när jag kollar på de stora dammvippor till gäddflugor som de har till försäljning. Ofta kräver enbart kroken en klass 10 för att orka lyfta från marken!
Så nu blir mitt grundtips för nybörjaren en utrustning i AFTM 6-7 eller allra högst 7-8. Det räcker och blir över.
Materialet behöver man väl inte dividera om alls nu för tiden. Kolfiber dominerar väl marknaden totalt och är både bra och billigt.

Nu för tiden har gäddflugfisket blivit så etablerat att det till och med finns färdiga paket att köpa med allting färdigt.

Det här avsnittet kan stå kvar:
När man vadningsfiskar höst, vinter och vår, väljer man ju själv var man ställer sig i förhållande till vinden. I motsats till på sommaren behöver man inte söka gäddan uteslutande på vindsidan om kust, grund och öar utan läsidan går precis lika bra. Ja, i vissa fall är det faktiskt det enda som fungerar. Idealet är att fiska av en kuststräcka i sned medvind. Vad jag menar är att du behöver inte stå och försöka pressa ut en tung fluga i rak motvind så det är inga extrema, jättedyra spön som krävs. Om det nu finns spön som klarar det ens om de kostar en förmögenhet.
Sedan föredrar jag både toppögla och samtliga spöringar med keramisk inläggning. Jag inbillar mig att de sliter mindre på fluglinan. Detta leder osökt in på ämnet:

Fluglinan

Till mångas förvåning är det flytlina som gäller. Är det inte vid botten man ska söka trög gädda i iskallt novembervatten?
Jo, det är möjligt men det är inte lika roligt. Därför följer jag samma princip som mannen som letade efter sin borttappade nyckel under gatlyktans sken. Inte för att han tappat den där utan för att där var det bättre ljus att leta i. Jag menar, lite krav får man väl ändå ställa på gäddan!
Det minsta man kan begära är att den stiger från fyra meters djup upp till ytan för att ta den ytgående flugan. Och det har hänt åtskilliga gånger. Till och med i januari. Mer om det när platserna avhandlas.
Flytlinans ena stora fördel ligger ju i att det gör själva fisket så mycket roligare. 

Du kan följa flugans gång ända från början till slutet om ljusförhållandena är de rätta och du använder vit fluga. Därför kan du också uppleva mörka skuggor efter och även plogfåror. Fast oftast ser du inga som helst spår av gäddan när den hugger, utan bara att flugan försvinner. Samt att du känner det naturligtvis. Även om du har polariserande solglasögon på dig smälter gäddan så väl in i omgivningarna att den kan vara omöjlig att upptäcka.

Den andra stora fördelen är vid förflyttning. En sjunk- eller till och med intermediatelina dimper obönhörligen ner på botten och trasslar in sig i tång, sjögräs och stenar när du ska vada till en ny plats. Om du inte vill veva upp all lina och sedan efter ett par meters förflyttning, åter repa ut den förstås. Till och med om du använder min lilla uppfinning går det inte så bra med sjunklinor i det avseendet.

Det är förstås handduksupphängaren framtill på vadarbyxorna eller vadarjackan. Precis där vänsterhanden lätt når att hänga upp slingor av den intagna löslinan. Tänk dig själv vilken fördel det är även i rinnande vatten där du annars har löslinan tio meter nerströms.  Och naturligtvis vid vanligt flugfiske ute i havet. Det underlättar något enormt när man skjuter iväg linan efter sista blindkastet. Jag är lite förvånad över att det inte är standardutrustning varken på vadarjackor eller vadare vid det här laget men lyckligtvis är det inga problem att själv sätta dit en. Är det på fiskevästen eller jackan kan man göra det i två steg. Det första är att man först limmar på en lämplig bit neopren och låter det torka. Så limmar man på handduksupphängaren ovanpå den grunden. Först en gång och låter det torka och så för säkerhets skull kan man smeta på lite lim längs kanten så det inte blir en glipa där. Och limmet är förstås Liquisol. Själv tycker jag att det i det lilla formatet är lika självklart som det blev för de som först kom på det här med stora spolar på flugrullarna. Eller den som uppfann hjulet eller konservöppnaren i ett något större sammanhang. Det sistnämnda var förresten ett väldigt stort problem förr i tiden och folk kliade sig verkligen i huvudena när de skulle öppna de nymodiga konservburkarna, läser man i historieböckerna.

Flugvalet

Det brukar ju vara det som kan ställa till med de värstaste av problem vid ordinärt flugfiske. Skall det vara nymf eller myggpuppa idag, tro...? Eller kanske en liten märla? Eller en streamer kanske? Nej, idag kanske det äntligen är dags för torrfluga!
Ja, ni känner igen resonemangen. Men vid flugfiske efter gädda behövs bara en enda fluga. 
Ja, det är sant!
Det kan man rent logiskt bevisa, ställt utom allt rimligt tvivel. Om vi tar hjälp av två postulat går det alldeles utmärkt. Det första säger att gäddan äter precis allting som lever och är mindre än den själv. Det tror jag inte är det minsta kontroversiellt. Postulat nummer två vill påstå att gäddan inte blir selektiv. 
Där kan jag erkänna att ibland kanske det inte stämmer till mer än 87 % men det är vackert så.
Nå, under de förutsättningarna räcker det alltså med en enda flugtyp. Och det är den som jag inte helt överraskande kallar för Vit Gäddsara.
Nedan en bild av några av de flugor jag i all hast plockade fram ur fiskevästens två fickor där jag förvarar mina flugor. Till vänster från den ficka jag har dem avsedda för gädda och till höger de jag kallar One Size, som är lite mindre.

Ibland blir inte skillnaden så där jättestor och ta till exempel flugan som fått inta hedersplatsen i mitten. På den fick jag ena dagen en tiokilosgädda (Ja, ja, 9,6 kg då, om det nu skall vara så /%¤##!!! noga!) och den andra en havsöring på 2,5 kg. November 2008. Hur den, precis som vilken djurart som helst enligt Darwin, utvecklats genom åren, kan man följa på annan plats.
Det har i alla fall skett genom mångfald, urval och ärftlighet precis som Darwin lär. Glöm aldrig det, och varför har han inte fått Nobelpriset kan man undra. Eller han, eller kanske hon, som uppfann hjulet kunde väl också ha fått det postumt, tycker jag.

 Om så kallat kredd skall utdelas till den Vita Gäddsaran så vill jag ha det mer för sättet den binds på, snarare än för färger och material i själva vingen. Varför jag har behållit namnet på den när den förändrat sig så mycket genom, om inte seklernas så åtminstone dekadernas gång, kan man undra. Väl att märka är att den ännu inte är riktigt färdigutvecklad framför allt vad gäller material i vingen. Det kommer ju nytt syntetsikt glitter hela tiden och mycket är väldigt bra. Däremot har jag väldigt svårt att tänka mig att överge Kamasans metkrokssortiment men rätt som det är kanske jag hittar något bättre. Likaså wiretafsen kommer det hela tiden nytt på marknaden och bara på bilden är det nog en två, tre olika märken representerade. Men som sagt, sättet att binda den på har nog nått högsta graden av fulländning.

I korthet består den av tjocka buntar långa strutsherl som man tillsammans med lite glitter, lindar på en Kamasankrok med röd bindtråd. Lackar ymnigt ett par gånger samt fäster en wiretafs. Så är det klart.

Så skrev jag för sex år sedan men nu har proportionerna bytt plats så att säga, mellan strutsherl och glitter.

Märk väl att du kan ha hur liten krok som helst i förhållande till längden på flugan. Till min egen förvåning ibland, fungerar rent löjliga proportioner som 1 cm lång krok upp till en 20 cm lång vinge. Du tappar förvånansvärt få gäddor. 

Ovanstående meningar kan också stå kvar oförändrade. Jag kan väl även tillägga att inte bara gäddorna satsar mot bytesfiskens huvud utan det gäller också för havsöring och regnbågar, har jag kommit fram till genom åratals forskning.

Se mer här på min hemsida om hur man binder "Vit Gäddsara". Det är en beskrivning riktad till en ren nybörjare inom flugbindningskonsten och jag kan inte starkt nog rekommendera dig att binda dina egna gäddflugor. Det är lätt, roligt och billigt.
Det är sant!
Dessutom en grundförutsättning för att hålla på med gäddflugfiske, tycker i alla fall jag. Jag brukar som sagt kolla lite vad som säljs i fiskebutikerna och kallas gäddflugor... Tala om att det svartnar för ögona och rysa, drabbas av yrsel och hålla på att svimma!
Nå, nu finns också Youtube där det ligger ute en bindbeskrivning och kombinera det med text och bilder här, så kan du inte undgå att lyckas!
Och nej, jag säljer inte flugor.

Sammanfattningsvis är den vita gäddsaran mer än en modell hur man binder sin gäddfluga men vissa kriterier bör ändå vara uppfyllda. Som till exempel det röda framtill och att vingen inte får vara svart. Lite blått och/eller guld är däremot tillåtet men det silvriga skall dominera och lite naturmaterial i form av struts eller marabou i mitten rekommenderas starkt. Däremot är det fullt tillåtet, ja det rekommenderas, att variera den i storlek för olika behov, väder, utrustningar och fiskarter.
Jag fick ett tips härförleden som jag gärna vidarebefordrar. Nämligen var man kan komma över strutsherl billigt. Nämligen genom Panduro som är ett pysselföretag; känt för alla som har små barn, tror jag. Det bara bekräftar sanningen att en flugbindare hittar material på många ställen och jag antar att Panduro är en guldgruva även för annat smått och gott som en flugknåpare kan anse sig behöva.

 

Flugfiskeaccessoarer 

En fiskeväst är oerhört praktiskt och det har man svårt att klara sig utan. En kort vadarmodell är att föredra och här en bild på den jag har använt i ett par, tre år vid det här laget:

Nagelklippare, liten machokniv, fjäder och framför allt en kroklossare är väl de viktigaste accessoarerna, kan man tänka.  Jag förvarar mina flugor i så kallade redlineplastpåsar som jag snor på jobbet men jag antar att man kan komma över dem på laglig väg också. Två eller tre flugor i varje påse och så har jag de mindre till vänster och de större till höger. OBS, där är det fritt fram att ändra om man vill! En spole 0,35 nylonlina som jag har ytterst på flugtafsen. Det är grovt, kan tyckas, men eftersom man ändå har wiretafs allra ytterst finns det ingen anledning till att ha tunnare nylon. Då kan man till exempel tillåta en eller två vindknutar på den utan att den försvagas nämnvärt. Ibland skall man också dra loss en gädda som snott in sig seg tång och då är det också bra. I en plastpåse förvarar jag hushållspapper och en massa plåster. En viktig detalj för gäddorna ger gärna tillbaka med samma mynt och deras tänder tävlar med Kamasan i vasshet. Handduksupphängaren framträder inte så bra på den här bilden men den finns där. En våg och måttband har jag också med mig även om jag numer nöjer mig med de noggrant uppmätta spömarkeringarna för att mäta längden på gäddorna, när jag kommer ihåg det.

Och så har jag även med mig papper och blyertspenna så jag kan skriva upp antalet gäddor, klockslag och vikt. Aldrig blir man riktigt nöjd och jag skulle gärna vilja ha lite fler fickor med blixtlås. På den här modellen är de flesta med kardborrsband och visst, det fungerar väl hyggligt men en bra fiskeväst skall man kunna skaka upp och ner utan att det regnar ner prylar, flugor, plastpåsar och annat på marken. Framför allt inte nyckelknippor och plånböcker. 

Det är svårt att säga vilken detalj som är allra viktigast och har man glömt den hemma, kan man fiska en dag utan den ändå?
Här intar måhända kroklossningsverktyget en särställning.
Kolla på bilden här som jag gärna återanvänder:

Skänklarna på min tång kommer till korta här om man skulle försöka framifrån, så att säga. Däremot går det bra att ta loss kroken bakvägen och så klippa av nylontafsen. Ett gammalt knep. Men inte skulle jag vilja stoppa in fingrarna här. Gälräfständerna hos en gädda är minst lika vassa som de ordinarie tänderna och betydligt fler. Fingrarna skulle se ut som köttfärs om gäddan skulle få ett sprattlingsanfall i det läget! Hur är det med en sådan där fjäderbelastad käftöppnare då? Behöver man inte en sådan? Nja, jag tycker inte det. Ofta står man ju kvar ute i vattnet när man skall kroka av sin gädda och det kan bli lite för många prylar till för få händer.  Kopplar man greppet på gäddan brukar den inte orka hålla käften stängd någon längre tid heller. Gäddorna levereras ju med ett perfekt inbyggt handgrepp. Lirka in pekfingret under gällocket och framför den första gälbågen och den är fast. Det är så jag håller den här på bilden. När man lyfter den i det greppet öppnar sig käkarna oftast automatiskt och det är fritt fram att plocka ut kroken.

Sådan här stora gäddor tillhör tyvärr sällsyntheterna och i vanliga fall går det utmärkt från det rätta hållet.
För att återgå till flugorna så är det bland annat därför jag envisas med att ha framdelen skinande röd. Det är för att man lätt och snabbt skall kunna lokalisera kroken i det vita gäddgapet.

 En kamera har jag också och den lever farligt, må jag då säga. Men jag är ytterst feg och försiktig när jag vadar så än har den klarat sig. Men till vad skall man annars ha en kamera till om man inte skall ta en massa bilder av gäddor? 
 

Då är vi klara med prylarna och beger oss ner till:

Kusten.

Bosatt i trakten av Karlskrona i Blekinge har jag förmånen av en stor skärgård med ett flertal stora öar, vikar och uddar. Men antagligen gäller de följande teserna längs hela östersjökusten norrut också. Från Åhus i Skåne ända upp till Norrbotten, skulle jag kunna tänka mig. Nämligen att under senhösten inträffar förändringar i innerskärgården som gäddflugfiskaren tacksamt utnyttjar.

Inte minst att grunda vikar som förut var beväxta med långt ålagräs blir rena. Fast sandstrand kan framträda. Vattnet blir klart. Smågäddorna verkar försvinna. De större gäddorna vandrar inåt mot lekvikarna. Alla sommarstugeägare, solare och badare försvinner till sina hemliga vintertillhåll. Kusten ligger öppen och fri för dig.
Du blir till och med nästintill väderoberoende. Ty i motsats till sommarens fiske från båt, kan du ändå köra ut till ett passande kustavsnitt även om frisk vind ända upp till kulings och stormars styrka råder. Du väljer bara en läsida av en vik eller udde. För det mesta kan du hitta en om du är beredd att köra några extramil med bilen. Det bästa fisket brukar du få om du kan anpassa det till ett kustavsnitt i halvlä.

Själv är jag lite bekväm av mig och föredrar lätt vadning på sandbotten framför heroiskt klippfiske i dånande bränning på osäkert underlag. Och ett bra ställe för nybörjare är badplatser. Där har du ofta en bra sandstrand att utgå ifrån. Även om gäddor kan stå över ren sand så hittar du dem förstås lättare i badplatsens utkanter. Där lille Hampus klagar över att där är så äckligt med stenar och sjögräs! 
Ofta kan det vara större grundområden runt omkring själva badplatsen också. Förresten är badplatser inte bara bra för nybörjare utan jag har själv ett antal badplatser som jag regelbundet frekventerar här i Blekinge. 

Naturligtvis är tångbevuxen, stenig botten ett säkert kort. Men ofta är det så att det blir djupt fort. Alltså att det stupar brant och du tänker att här har jag inte att göra med flytlina. Men jag har märkt ibland att lite tålamod kan göra susen. Ty första gången gäddan ser någonting skymta förbi långt uppe i himlen tänker hon:
—Vad var det? Nej, det var nog ingenting.
Andra gången tänker hon:
—Där var det igen... Äsch, ingen idé att bry sig; det är för långt upp. Fast jag tror att jag stiger lite, lite högre upp, man kan aldrig veta...
Tredje gången:
—En gång till! Det var då själva fanken också! Att man inte kan få vara ifred!
Och då kanske fjärde gången flugan passerar förbi:
—Nu attackerar jag!
Jo, så kan de visst resonera för jag är väldigt insatt i deras själsliv. 

Men som sagt, glöm inte de ställena som ingen vettig sportfiskare skulle drömma om att fiska gädda i om sommaren eller förhösten. De grunda vikarna och utanför sommarstugeägarnas bryggor. Ett annat säkert grundtips är att vintergäddan ofta står i lä. I synnerhet om det blåst friska vindar åt samma håll under några dagar.

2009: Hela det ovanstående stycket "Kusten", skrev jag för sex år sedan och stämmer helt och hållet även idag och genom alla tider, tror jag.

I början av min gäddflugfiskehemsideskarriär fick jag väldigt ofta förfrågningar om tips och platser där det var bra för de hade planerat en fisketripp hit till Blekinge och kunde jag vara så snäll att avslöja mina bästa ställen?
Men det kunde jag aldrig och nu har de nästan helt och hållet slutat. Förmodligen har jag rykte om mig att vara en sur, tvär, asocial och närmast folkilsken egoist. Med en viss rätt...
Däremot brukade jag skicka med ett standardsvar och det tillsammans med ovanstående borde räcka, tycker jag.
Så här lyder det:
 

Rent allmänt gäller att det går att fiska gädda ända nerifrån Åhus, över Tosteberga, Nymöllaviken, Valjeviken och runt hela Listerlandet. Även här där jag bor i östra Blekinge förstås. Men kommer man via Öresundsbron är det ju kortare väg att köra till t. ex Listerlandet.

 Om man vadar är det bäst från oktober till mars ungefär. Sedan är det mycket väderberoende. Ingen is förstås och själv fiskar jag inte om det är minusgrader. Om vintern är läsidor bäst vilket är mycket bra.

Och man kan se på kartor hur vägarna och stigarna går ner till vattnet. Titta särskilt efter badplatser och uddar. Men badplatserna är bäst. Där finns det bra parkeringsplatser och det brukar vara grunt och lätt att vada och därifrån gå vidare. Men jag kan inte exakt säga att där eller där är det jättebra och där är det dåligt. För det skiftar väldigt med årstid och väder som sagt.

Lycka till!

Så. Hädanefter kommer jag att hänvisa alla nyfikna fisketurister hit till detta avsnittet och med det får de låta sig nöja.



 

Lite praktik

En gång var jag hänvisad till läsidan av en stor ö här i Blekinge. Det blåste för mycket på sydsidan så jag gick ner framför ett typiskt sommarstugeområde. Där var grunt, sandstrand, solstolar och en mångfald med bryggor och små båthamnar som jag ibland var tvungen att gå upp på land för och gå runt eftersom där var lite muddrat. Här och var lite fläckad botten men i huvudsak ren sand. Och till lokalbefolkningens stora häpnad fick jag där ett tiotal gäddor. Bland annat en fyrakilos som hoppade och rusade som en öring. Detta inträffade ganska tidigt på säsongen och det verkar alltid finnas några som bebor stugorna året runt. Men så många gäddor hade han inte fått på hela sommaren, sade en av de bofasta som gått ner till stranden med ett gammalt spinnspö. Ty man får inte glömma hur effektivt flugfisket är gentemot spinnfisket under vissa förhållanden. Det är ju inte enbart för att krångla till det för sig i onödan som flera stycken byter ut jättewobblers och spinnspön mot flugspöt. Det var främst det som den lilla historien var ämnad att illustrera. 10 gäddor, det låter mycket! Men inte får man väl så många varje gång heller? undrar kanske någon.

Nej, ibland får man 20... 
Det här med vad som räknas som mycket och litet samt framför allt vad som egentligen är definition på begreppet "stor" när det gäller gäddor, är en sak som har stötts, blötts och diskuterats en hel del, inte minst på denna hemsida.
Men det kan mycket väl inträffa som toppnotering under en vintersäsong att jag lyckats landa ett tjugotal gäddor. Andra gånger kan jag gå bom, även om det är ganska sällsynt.
I den här framställningen av gäddflugfiske som jag bedriver det, har jag koncentrerat den på vintersäsongen. Den räknar jag ungefär från mitten av september fram till maj.

Men här handlar det mest om vadningsfisket:
Ju längre mot vintern man kommer, desto färre gäddor är en huvudregel. Och då menar jag inte kalendervintern utan den riktiga, med flera minusgrader, is i vikarna och andra otrevligheter. Är januari och februari milda är man bara att gratulera och fisket kan bedrivas som vanligt. Huvudregeln är; finns det öppet vatten går det också att flugfiska gädda.
Fast visst kan det vara kärvt ibland.
Men ju färre gäddor man får, ju svårare det blir att hitta dem, då blir också varje gädda desto roligare. Ty att få 20 gäddor en oktoberdag är inte 20 gånger roligare än en januaridag då man kanske bara får en.

Sommarmånaderna är det knappt lönt att ta på sig vadarna och försöka fiska. Har man tillgång till båt går det dock alldeles utmärkt att gäddflugfiska från den. Hur det går till mer i detalj kan jag rekommendera den intresserade att gå in i min fiskedagbok och just kolla upp fisketillfällena under juni, juli och augusti. Där kan man få veta ungefär hur jag brukar göra. Om man nu orkar plöja igenom allt det förstås. Även i min Fiske-CV, där jag går igenom hur jag började gäddflugfiska står det en del om båtfisket som ju var det ursprungliga sättet för mig. En annan debatt man kan hitta på den här hemsidan handlar just om båtfiske på sommaren kontra vadningsfiske under vintersäsongen. Nämligen vilken sorts fiske jag egentligen tycker är roligast. Det brukar vara lite säsongsberoende hur jag resonerar. Fast mer och mer, så sakteliga börjar det tippa över till vadningsfiskets fördel. Det beror till en del på att de senaste somrarna har varit ovanligt blåsiga i och för sig och då är det svårt att flugfiska från båten. För att återknyta till det här med stora gäddor: Faktiskt har jag lyckats landa en och annan tiokilosgädda även om det absolut inte inträffar varje år.  Däremot brukar jag få några åttakilos, sexkilos, åtskilliga femkilos samt mängder med fyrakilos varje år. Och det räcker långt, tycker jag. År 2008 fick jag två stycken niokilos som på ett retfullt sätt höll sig precis under det magiska tiokilossträcket. Den ena ute i båten och den andra vadande.

Men med klass-femspö och flytlina räcker en trekilosgädda långt, anser jag å det bestämdaste, för en fin fiskeupplevelse.  Märk väl att gäddan i många fall hugger som en regnbåge på en black & peacock med stora virvlar och höga plask!

Det är en myt att man måste hiva in linan så snabbt att högerhanden fladdrar som på en banjospelare. 
Lika gärna eller ännu hellre tar man det lugnt. Du kan ta in flugan som när du nymffiskar. Eller i så kallad sink & draw. Göra en paus då och då och låta flugan sjunka ett stycke. Illusionen av en mört, tobis eller strömming bibehålls bara ännu mer då skulle jag tro.
Det är också därför som flugfisket efter gädda är så markant bättre än spinnfiske särskilt under den kalla årstiden, just att flugan rör sig så mycket långsammare i vattnet än en wobbler eller annat spinnbete och ändå fiskar bra.
Det är också en oslagbart skön känsla att vada ut i vattnet, vadarstav i höger hand och riggat flugspö i den vänstra och ha en fin sträcka framför sig. Gärna skall det vara fast, ljus sandbotten där du går men ändå ha små tångklädda stengrund i närheten som du kan lägga kasten bredvid. Helst ska det blåsa måttligt till friskt vind men just där du befinner dig skall sträckan ligga i lä. Lite duggregn skadar absolut inte. Det är inte fel att månaden är årets elfte. Då mår man gott.
I utlandet har man försökt att efterlikna det här sättet att fiska men inte riktigt lyckats. I Florida har man väl kommit en bit på vägen med sitt flatsfiske efter bonefish och liknande. Men inte går tropiskt solsken upp mot svenskt, mildmulet novemberrusk inte!

Några år sparade jag semester och annan ledighet just till november och var ledig nästan fyra veckor i sträck men den politiken har jag numera övergett. Ibland inträffade det vinterattacker med is och snö och då fick man sitta hemma och göra ingenting. Eller det var långa perioder med nordliga vindar och superhögvatten. Nu har jag istället lagt in enskilda lediga dagar; en i veckan ungefär, under i stort sett hela vinterperioden. Det har visat sig mer ekonomiskt och man får ut fler fiskedagar per semesteenhet. Och inte ens jag orkar fiska flera dager i sträck. Nej, istället kan man vila upp sig på jobbet ett par dagar emellan så att fiskeivern hinner rinna till igen.

Ett glädjande förhållande är att de allra flesta som håller på med flugfiske efter gädda tillämpar catch & release. Ty så är det skrivet att en gädda är alltför värdefull för att bara fångas en enda gång!
Och mer politiskt korrekt kan det inte bli; det här med återanvändning av gäddorna.

Som slutord vill jag framhålla att detta är mina egen tolkning av gäddflugfiskets verklighet. Andra må ha kommit till andra slutsatser efter andra erfarenheter, vad vet jag. Fast jag misstänker starkt att de allra flesta fortfarande håller fast vid principen; ju tyngre grejor desto större gäddor och att det är det allra viktigaste. Min lyder som bekant: Ju lättare grejor desto roligare gäddor. Som här på bilden till exempel. Jag vill också påpeka att mitt sätt att flugfiska gädda har utvecklats här i Blekinges skärgård. Hur det är i till exempel insjöar är ett outforskat kapitel för min del. Men skulle tro att en flytring skulle vara ett suveränt hjälpmedel där. Bättre och roligare än från båt föreställer jag mig.

Mer tips, idéer och kanske till och med inspiration kan man finna i mina dagboksblad. De är ganska talrika vid det här laget och av skiftande kvalité. Som tur är kan jag lite skylla på tidsbrist därvidlag. För de allra flesta ligger ute två, eller allra högst tre dagar efter själva fisketuren, några redan dagen efter. 

Det här skrev jag under december 2008 och lade ut i januari 2009.

 ©Gagnekulla Network Productions