Fiske-CV

Av olika anledningar tycker jag det är en god idé att redogöra för mitt fiskeliv. Att en gång för alla noga gå igenom gamla fiskedagböcker, fotoalbum, gamla fisketidningar, ett allt sämre minne och andra källor och skriva ned dem så att de finns samlade på en plats. Då och då har jag hänvisat till tidigare fiskeerfarenheter och händelser genom åren i olika dagboksblad men att gå tillbaka och hitta dem är nästan omöjligt. Så för min egen skull gör jag detta och för att spara det på ett säkert ställe finns väl inget bättre än här ute i cyberspace, kan man tänka.
Vid ungefär 6 års ålder metade jag upp min första abborre. Jag kommer tydligt ihåg det fast jag kan även ha varit fem år. I Överum, som ligger i Småland ett par mil inåt landet från Västervik räknat. Där fanns några åar och sjöar där jag och min bror tillbringade väldigt mycket tid med att meta. Abborre, mört och sarv och kanske någon braxen var väl det främsta bytet. Vår dröm var att få en gädda. Den slog inte in. Det var för svårt för oss med bara metspön. Små gäddyngel som vi fångade i Stationsgölen kan väl inte räknas.
Till saken hör att släkten hade en sommarstuga på en liten ö strax utanför Hörnefors vid kusten. Det är beläget ett par mil söder om Umeå. Där la man så kallade langor. Det vill säga nät. Samt att vi fick tag på några gamla haspelrullar som vi provade och jag minns än i dag när jag fick min första gädda. En på över två kilo och en riktig bedrift. Det var sommaren mellan första och andra klass så jag bör ha varit åtta år. 1956. Det som också bidrog till att ytterligare bredda fiskeintresset var att de somrar som vi inte var i Hörnefors, tältade vi på Råå Vallar vid Öresund. En helt annan fiskemiljö som vi dock snart luskade ut hur man skulle tackla. Javisst, vart vi kom så var det vattnet och fiskemöjligheterna som jag och min två år äldre bror sprang ner till och undersökte. Kan man få upp fisk här? Hur bär vi oss åt? Hur! Hur!?
Han var den mest drivande och jag efter i släptåg.

Det första året var nog 1955 och vi gick alltid ner till Råå hamn och tittade på de vuxna som fiskade där om kvällarna. Då var min högsta dröm om att få vara som de. Kunna fiska med äkta spinnspö. Vara bland de stora pojkarna. Och vi lärde oss. Bland annat att stampa sjöorm. Ett begrepp som jag inte tror så många kan lista ut vad det var för något. På ungefär halvmeterdjupt vatten och sandbotten, låg det små högar av något som såg ut som maskar, men av sand. De uppstod (uppstår...? Finns de kvar?) när sandborstmasken som är dess riktiga namn, gräver ner sig i sanden. Där de högarna låg tätt, ställde man sig och virvlade upp en grop med till exempel högerfoten. Sedan kunde man plocka ihop några sandmaskar från bottnen och lägga i en burk. Ett mycket bra bete för all slags fisk. Fast de var lösare än daggmaskar så man fick kasta försiktigt så man inte snärtade av dem från kroken. Bilden till höger är tagen några år senare när vi flyttade verksamheten från Råå till Västkusten. På den tiden var det ännu vanligare med campingsemstrar än nu. Och tält var det som gällde. Kastmete var fiskesättet. Småtorsk var det vanligaste bytet men även plattfisk, ål och berg- och blågyltor fick man där.

Vid nio års ålder flyttade vi till Kallinge i Blekinge. Mycket metande blev det i Ronnebyån och ett par mindre sjöar i omnejden. Vi pratar mitten och senare delen av femtiotalet nu och många somrar campade vi i Råå och utvecklade det fisket. Någon gång i den vevan fick vi var sitt fiskeset i julklapp. Var sitt 6fot spinnspö i massivt glasfiber och var sin Record 1300 spinnrulle. Från ABU i Svängsta minsann. Ett oerhört lyft i vårt fiskande blev det. Samt många backslag.
 

Till vänster den billigaste och enklaste spinnrullen ur ABUs sortiment. Oerhört svårkastad utan tillstymmelse till slirbroms till exempel. Man fick bromsa med tummen och det gick väl bra. Så småningom. 10% fisketid och 90% utredande av backslagstrassel. Det var en tuff inträdesbiljett till spinnfiskelivet må jag då säga. Lyckades vi få en fisk med den utrustningen var det nära på världssensation. I alla fall om det var på ett drag eller spinnare. I Råå däremot, gjorde den utrustningen succé. Vi utforskade hela sträckan mellan Råå och Helsingborg efter hamnar och pirar där man kunde komma ut en bit. Tog spårvagnen en bit på morgonen och var förmodligen borta hela dagen. Eller så gick man.

Vår far blev med i Ronnebyortens Sportfiskeklubb med tillgång till klubbstuga och klubbvatten på Lindö Udde utanför Ronneby. På den tiden fanns inget fritt handredskapsfiske i skärgården så det var viktigt. Med tillgång till båt och där tog man väl någon slags examen i gäddfiske. Var och varannan helg cyklade vi ner dit på fredagskvällen, bodde där, fiskade hela dagarna och cyklade hem på söndagseftermiddagen med massor av gäddor på pakethållaren. Nej, något catch & release hade ingen hört talas om på den tiden. Det var gädda till middag varenda söndag under många år. När det inte var torsk för det pilkade man också en bit ut. Det kanske blev många gäddors räddning långt senare för när jag blev vuxen bara vägrade jag äta gädda. Men mer om det senare.
Här en tidig höjdpunkt i min fiskekarriär:

Den här bilden återfinns i Napp & Nytt tidigt 60-tal. Förresten står det fel uppgifter som jag nu kan rätta till efter ganska många år: Rullen var en Record 1700 och draget en ABU Sonette. Någon gång på resan hade vi fått nya rullar nämligen. Det är den som syns till höger på bilden ovan. Vi fiskade dessutom så gott som alltid med spinnare. Från ABU givetvis för det var det som gällde. Det stämmer att jag bodde i Sölvesborg men gäddan är tagen vid Lindö ändå. För under det första året, som bör ha varit 1961, åkte vi bil till stugan på Lindö och fiskade där under helgerna. Men så småningom acklimatiserade vi oss till vattnen utanför Sölvesborg och skaffade båt. Under de senare åren hade vi så smått börjat bredda vårt betesval till wobbler. ABU förstås och i början var det Hi-Lo som gällde men så småningom kom också Killern in i bilden. Den tog över helt och hållet i Sölvesborg och firade riktiga triumfer.

 Parallellt med spinnfisket och kanske främst under det första året innan vi fick tillgång till båt, började vi också meta gädda. Vi upptäckte i hamnen att där fanns gott om gädda. Vid orenade avlopp samlades stora mängder pjyn och där det finns byten finns det också rovdjur, lär oss Darwin. Pjyn var alltså det lokala namnet på löjor. Rätt som det var upptäckte man hur de hoppandes spred sig i solfjäderform utåt och en kraftig virvel uppstod i stimmets mitt. En gädda hade gjort attack. Det var bara att sätta ett pjyn på en trekrok, aptera flöte och sänke och hiva ut. Och jag kan säga att det var inga trevliga omgivningar att fiska i. De som tror att miljön var bättre förr skulle ha varit med då. Där flöt nämligen ut i en strid ström direkt från Sölvesborgs toaletter... Ja, jag tvekar att skriva ut det... Allt som spolades ner kom i alla fall utflytandes där fullt synligt till stor glädje för Sölvesborgsvikens alla löjor och mörtar. Samt gäddor. Samt för dem som inte brydde sig om så mycket var de befann sig bara det fanns gäddor.
Och... Hm... Här tvekar jag ännu mer...
Kanske mitt fiskelivs allra skamligaste hemlighet är på väg att brisera... OK, här kommer det:
Vi fick reda på att det gick bra att sälja gädda. Det var bara att ta den direkt från avloppet i hamnen, gå upp till fiskaffären och sälja den för 3 kronor kilot rakt över disk. En sträcka på bara några hundra meter. En oerhörd summa på den tiden för oss.
Det var bara första steget på en nedåtgående spiral i moraliskt fördärv på den breda väg som till något varmare trakter bär. För vi satte det i system. När vi fick en flateka (benämnd kobb) med utombordare, utvecklade vi det till ett mycket vinstgivande företag, kan man säga. Vi var duktiga redan från början och blev ännu bättre. Vi utforskade hela området från Hällevik i öster till Östra och Västra Hammaren vid Åhus i väster. Vi visste var varenda grund, sten, holme, vik, ja rubbet fanns. Var det var bra och var det var dåligt.

Vi blev storleverantörer av gädda. Gäddornas gissel och gick fram som marodörer.
Storsloken och andra cyniska rovfiskare, släng er i väggen!
Vi stod för en stor del av gäddexporten till Frankrike. Det är sant. Åtminstone under sommarhalvåret för då var det nästan bara vi som levererade, enligt fiskhandlaren. Vi tjänade otroligt bra. Men, har man förstått långt senare, den som tjänade ännu mer var just fiskhandlaren för några kvitton såg vi aldrig till eller visste om att det existerade. Åtminstone kommer jag inte ihåg det nu men det är väl bäst att inte nämna några namn.
Däremot kommer jag ihåg att vi alltid tog omvägen om hans innergård där lagret fanns när vi cyklade hem på kvällarna efter att ha varit ute hela dagen, satte våra fulla plastkassar med orensad gädda där och cyklade hem. Sedan stod de där tills på måndag när han öppnade. Vi fiskade nästan enbart på helgerna nämligen eftersom vi gick i skolan. Sedan kunde vi bara hämta pengarna i veckan.

Här en ännu äldre bild och jag hade för mig att så gott som all fisk gick till försäljning och att alla hade tröttnat på att äta gädda vid det här laget, förutom hunden. Efter några år skaffade vi oss en ny båt. En riktig plastbåt, en Ryd som förstås blev ett lyft för oss. Egentligen skall jag väl hålla mig till grundfakta och själva stommen och inte berätta fiskehistorier men en händelse vill jag ändå lyfta fram. Som visar hur tokiga (dumma) vi var. Vi hade fått för oss att stå upp på sittbrädorna och fiska därifrån. Vi fick bättre utsikt, tyckte vi nog. Det var min yngre bror och jag. Det blåste ganska bra och med två stora vindfång drev båten snabbt fram. Stenigt och grunt var det och så plötsligt; en sten strax under ytan som ingen av oss uppmärksammat, närmade sig hastigt. Pang, rätt på och tvärstopp. Och lika plötsligt stod han på havsbottnen med vatten upp till låren med ett mycket skrattretande ansiktsuttryck. Efter den händelsen höll vi en något lägre profil ute i båten.

Naturligtvis låg vi lågt under vårarna när kilopriset gick ner. Då var det inte lönt, tyckte vi girigt, utan koncentrerade oss på havsöring. Och jag undrar, Gud eller någon annan hjälpe oss, om vi inte till och med sålde några sådana!
 How low can you go?!

Fast huvudparten gick nog till vårt eget middagsbord om vi skall vara ärliga. Det tog väl några år innan vi fick kläm på havsöringen och var, hur och när man bäst fångade den. Vi, säger jag och nu var vi tre bröder som fiskade. Som jag minns det var nästan alltid jag med. Antingen med den yngre eller med den äldre. Väldigt sällan den yngste med den äldste. Tre som fiskade i båten samtidigt gick naturligtvis inte. Och den yngre fiskade i början med ABUmatic! Vilken skam! Det gjorde ingen riktig fiskare, utan för oss var det multiplikatorrulle som gällde. Fast även min äldre bror fick ett ryck och avvek från den rätta vägen och skaffade haspelrulle och envisades med att fiska med den ett tag. Så trots att vi faktiskt började med haspelrulle har jag grundmurade fördomar mot den rulltypen. -Aha, brukar jag tänka för mig själv när jag ser någon stå och kasta med en dylik, en till som inte har kunnat lära sig kasta på riktigt! Nå, precis som här i Karlskrona är havsöringsäsongen kort och sträcker sig från mars till början av maj. Med tyngdpunkten lagd på april.

En och annan riktigt stor fick vi också. Min yngre bror fick en åttakilos, tror jag att jag minns. Det var lite senare när han också skaffat sig en Ambassadeurrulle. Men lättfiskad är aldrig havsöringen till skillnad från vårt huvudbyte; gäddan. Eller också var det vi som var duktiga. Vi sporrades av en kombination av pengabehov och nöje, en svårslagen förening. Var det då fel av oss att sälja fångsten och bör jag skämmas för det?
Tja, säg det...
Men en trekilosgädda var lika med en LP-skiva, det vill säga 27:- och sådana ville vi ha. Vi gick i skolan och hade inte så mycket pengar att röra oss med så skäms gör jag inte. Det skulle vara en ganska meningslös sysselsättning för övrigt. Förresten har jag alla de gamla vinylarna kvar; en del riktigt rara exemplar som jag eventuellt kan sälja för dyra pengar till samlare någon gång. Så gäddorna offrade inte sina liv förgäves utan det tjänade ett högre syfte, kan de väl trösta sig med.
Här nere till vänster det bästa betet som såg till att våra skivsamlingar stadigt växte:

ABU Killer 15 g förstås!
Vid det här laget hade jag fått min fars Ambassadör 5000 i present. Med den och ett ABU Diplomat med tvåhandsfattning och ABU Killer både 15 och 20 gram, blev vi en plåga för gäddbeståndet.

På bilden till höger står siffrorna 123659 stämplade. Jag tror att de två sista står för tillverkningsåret; alltså 1959. Jag borde veta för något senare i livet jobbade jag faktiskt ett par år på ABU i Svängsta. En period i livet mellan lumpen och vad jag senare blev. Det var i ett par omgångar mellan hösten -70 och augusti -72, för att vara exakt.
 

Här bildbevis på den saken och det avser den andra omgången jag var anställd. God arbetsförmåga hade jag och uppförandet var gott minsann. Jag strök över personnumret för det vill man precis inte ha liggandes ute här på Internet. Jag hade som huvuduppgift just att stämpla Ambassadörerna med sitt löpnummer, när de kom direkt från avsyningen. Det var en trevlig tid och jag tror att en hel del gammal bruksanda levde kvar där och många var fiskeintresserade. Det var nära jag blev kvar där. Som synes har jag rullen kvar och kan fortfarande använda den om jag så önskar.   För att göra den här CVn har jag rotat fram en del gammalt stuff ur lådor och kartonger jag letat fram ur garaget och andra ställen. Tillbaka till rovfisket:

En trekilosgädda blev det ultimata bytet för där gick gränsen för det högsta priset. Över tre kilo fick man nämligen sämre betalt. "Gädda, jämn" och "gädda, stor" har jag för mig fackuttrycken löd.

Vi utvecklade grundvattensfisket till fulländning. Hela området är ganska grunt med gott om tång och sten, samt grunda vikar. När jag läste om jerkbaitfisket som en jättenyhet för ett par år sedan, mindes jag hur vi gjorde på 60-talet. Vi höll spöna ganska högt upp, lät killern gå alldeles under ytan och samtidigt gav vi den en extra vickande gång, genom att rytmiskt göra små dragningar med spötoppen. Oj, som den slingrade sig då och oj som gäddorna högg!
Det fungerade bäst med 15-grammaren.
När ABU Droppen kom fick vi ett återfall att fiska med spinnare. Ungefär som nu när jag fiskar med alldeles för lätt AFTM-klass, tyckte vi det var roligt att se hur stora gäddor vi kunde få på de små spinnarna.

Parallellt med gäddfisket hemma hägrade havsfisket. Det vill säga det fiske vi lärt oss vid Öresund när vi tältade i Råå. Men var det bra där, var det förstås ännu bättre på Västkusten. Tre somrar någon gång i mitten av sextiotalet tältade familjen därstädes. Två somrar i följd på Rossö och en gång på Hällsö. Den sistnämnda ön ligger precis utanför Strömstad och hade väl egentligen ingen officiell campingplats. Där blev det en hel del fiske, kan jag säga...

I början och mitten på 70-talet flyttade vi fram våra havsfiskepositioner ordentligt; min äldre bror och jag.

Vi reste till Strömstad själva några somrar enbart för att fiska. Det var på den tiden som det fanns gott om fisk också. I tältet och senare campingstugorna, studerade vi Olof Johanssons bok om havsfiske och drömmen var att få både haj och rocka. Det första gick överraskande lätt men rocka var svårare. Där var den ultimata utmaningen slätrocka men jag tror inte vi fick någon. Däremot några knaggrockor. Plus alla andra fiskarter som fanns där. Det var mycket det som lockade oss, just att man inte visste vad det var som fick spötoppen med sin lintrissa att darra och spärren att knarra. (Oj, det rimmade. Ja, lite poetisk har man väl alltid varit.)
Det där att ständigt hålla på att hala upp ankarlinan, insmord med brännmaneter från 50 meters djup, var däremot inte så kul, till exempel. Eller när man blev inblåst även om vi blev ena riktiga hejare på minigolf efter de dagarna.

Att däremot se den första pigghajen slingra sig i vattenytan var en häftig upplevelse. Gott om sådana var det och många var väldigt stora också. Vi fick flera i tiokilosklassen. Stora honor som släppte ifrån sig små minihajar med gulsäcken hängande efter sig, kommer jag tydligt ihåg. Den jag håller upp överst till vänster här ovan, var en riktig bjässe.

Långa fiskedagar blev det eftersom vi fick starta långt innan gryningen för vi körde väääldigt långt ut med hyrbåten med bara en liten trehästars snurra i aktern. Vi studerade sjökorten efter alla de kända grundtopparna som nog inte var så kända på den tiden. Bulleråsarna, är ett namn som stiger till ytan; kan det stämma? Så här långt efteråt kan jag bara undra hur vi vågade. Det enda navigationsinstrumentet vi hade var en Silva skogskompass. Ungefär det enda som fanns också för vanligt folk. Tror inte vi var hemma förrän det skymde också. Man hade bottenmete ute och så kastade man efter sej och makrill i mellanskiktet med ABU Koster och med streamers som upphängare. Här bildbevis på att jag fått upp knaggrocka.

Min äldre bror följde det spåret längst genom att ta chartersemester på Kanarieöarna enbart för att bedriva riktigt djuphavsfiske.

Här en bild som man kan kalla Brytningstid:

Spinnfiskeutrustningen stod nu på sin högsta topp: Allt är inte guld som glimmar men det gula på rullen längst bak är nämnda ädla metall. Man jobbade och hade lite pengar. Och... Eh... Hm... Jobbade man just på ABU och var fanatiskt fiskeintresserad och närapå prylgalen fanns det ju möjligheter att skaffa sig några detaljer som så att säga förgyllde vardagen. Så min 6000 C med guldbeslag är ganska unik, tror jag, eftersom originalet; de Luxe-versionen, bara tillverkades i 5000-modell. Åtminstone under de åren jag följde ABU och höll på med spinnfiske. Fast jag tyckte alltid att en C-rulle kastade sämre än en utan kullager. Till höger en 7000-rulle jag hade på Västkusten.
Nu kom också vändpunkten, kan man säga. Flugfisket. I alla fall begynnelsen:

Köpte mitt första flugspö 1971, bör det ha varit. De första anteckningarna dök upp -74 i alla fall och jag minns att det gick väldigt trögt i början. Både att lära sig kasta, binda flugor och få fisk. Det kan även ha varit så tidigt som -70 för vad jag kommer ihåg hade jag ingenstans att fiska de första åren. Utan bil och ingen tillgång till ädel fisk på miltals avstånd var det inte så lätt. Det var i alla fall en megahändelse i min lilla värld av fiske när jag fick den första halvkilosregnbågen på en egenbunden torrfluga onsdagen den 26/5 1974. Platsen var Lilla Kroksjön utanför Karlshamn. Ja, jag har varit ganska noggrann med att föra statistik men i det här fallet stämmer inte anteckningarna med hågkomsterna. Jag har nämligen ett mycket starkt minne av att den första flugfångade, ja, regnbåge över huvudtaget, fick jag när jag jobbade och bodde i Svängsta och att jag cyklade ner till Karlshamn en eftermiddag. Men maj kan stämma... Och att jag mycket stolt berättade det för Stig, den avsynare jag pratade mycket med, dagen efter. Alltså bör det ha varit 1971 istället. Nå, strunt i det; så viktigt är det inte. Jag var väl där flera gånger under olika år, helt enkelt. Fast -74 i maj borde jag ha befunnit mig i Karlskrona och utan bil, hur hade jag kunnat ta mig till Karlshamn...? Den enda lösningen på mysteriet är att jag hade skollov och hade cyklat från Sölvesborg för det gjorde jag lätt som en plätt på den tiden. För till exempel cyklade jag mellan Sölveborg och Karlskrona under många veckoslut när så vädret tillät. Aug 1972 till 741220 bodde jag på studentrum i Karlskrona nämligen.

Här tre av mina analoga statistikböcker. Fyra finns och den första startade just 1974 och sträckte sig bara till -75. Vad hände efter 1993, kan man undra. Jo, jag fortsatte skriva manuellt till mitten på -98 och vid det laget hade jag väl lärt mig bemästra Access hjälpligt och allt sedan dess har jag fört den på PCn. Jobbigt att föra men roligt att ha.

Flyttade för gott till Karlskrona 1975 när jag fick fast anställning och gäddfisket med spinn och Killer fungerade lika bra här som i Sölvesborg. Flugfiske efter gädda...?
Ånej, det fanns inte i min värld då! Det var bara ädelt, helst torrflugefiske efter prickig fisk som gällde därvidlag. Och här nere var man hänvisad till put-and-takevatten. Jag har några bilder på mig när jag klätt ut mig till flugfiskare och fjantade runt längs Mörrumsåns stränder utan att ha en aning om hur man skulle göra. Det enda jag fick var mört och sarv på torrfluga och de patetiska bilderna vägrar jag att visa här.

Spöet var ABU Lapplandia och rullen en Delta 3. Som jag skrivit många gånger i mina dagboksblad; kan man hantera den utrustningen kan man hantera vad som helst i flugfiskeutrustningsväg. Allt annat är en klar förbättring. Precis som att har man lärt sig kasta med en Record 1300, kan man hantera vilken spinnrulle som helst. Lätt!
Deltarullen som finns på en bild här ovan, vägde bly till exempel. Det är lina på också ser jag men den är nog inte att rekommendera till användning efter snart 40 år på rullen.
Gäddfisket här i Karlskrona tog inte fart förrän efter -75, då jag skaffade båt. Köpte den i maj när jag samlat på mig några löner på Domus, av alla ställen och har den kvar än. Eller om man skall vara exakt; på låneköp för 3000:-. Billigt?
Nej, tvärtom. För på lånesedeln finns en uppgift på årsinkomst och den var på 36 000:-. Alltså kostade den exakt en månadslön netto. Vilket bör motsvara i runda slängar 25 000:- idag. Fast å andra sidan har den hållit länge. Den är tillverkad i dubbelbyggd ABS-plast och duger än. Samt en begagnad motor.
Så gick ett par år med mest gäddfiske. Det blev inte så mycket flugfiske av den enkla anledningen att än hade jag varken körkort eller bil.
Inte så mycket gäddfiske heller för den delen om man jämför med nu, kan jag utläsa ur fiskedagboken.
Skam till sägandes fortsatte jag med den skamliga hanteringen med att sälja fisk en tid till. Men det blev mer och mer problematiskt för mig eftersom jag nu hade jobb och inkomst. Men -77 la jag av för gott och gäddorna jublade. Även mitt fiskesamvete kändes lättare.
Men andra viktiga saker hände det året. Körkort och bil till exempel. En förutsättning för vidare flugfiske som nu blev det enda tänkbara för mig. Har ett kvitto kvar på första bilen från 770906. En beg SAAB 96a för 19 000:-

1978 måste ha varit ett krisår i min lilla värld av fiske. Inga anteckningar finns det i fiskedagboken. År -77 är sista fiskedagen den 31 augusti, därefter är det blankt.  Och det är klart; om jag inte fiskade gädda för att sälja, varför skulle jag då hålla på med fisket ute i båten? För att det är roligt...?
Nej, inte spinnfiske med wobbler. Hur kul är det att kroka av alla tre trekrokarna och så släppa tillbaka dem?
Nej, en stor gäddfiskekris var under uppsegling, helt klart.

Men som jag senare sa till juniorerna och nybörjarna i klubben: Räkna inte med att få fisk första året ni flugfiskar. Det är lärlings- och prövoår. Och så var det även med mig förstås. Jag tror det både var långt mellan fisketillfällena och fisken det året. Klubben ja, Nättraby Sportfiskeklubb bildades första september 1978 läste jag i tidningen och tänkte att tja, varför inte gå med där?
Jag tror det låg lite i tiden att bilda klubbar då. Min äldre bror var till exempel en av grundarna, eller precis som jag, kom med strax efter i alla fall, av Skånska Kustfiskeklubben i Lund år 1977. Han blev sekreterare där och jag blev kassör några månader senare i Nättrabyklubben.
Nu blev det flugfiske, flugbindning och en massa klubbutflykter till put-and-takevatten, helt nya för mig. Kulagölen till exempel. Gäddfisket kom på nästan helt på undantag under ett par år.

Men nu kommer vi åter till en brytpunkt. Nu blir det intressant. En megahändelse i min regnbågsflugfiskekarriär som i förlängningen skulle skapa det moderna gäddflugfisket som vi känner det, ägde rum det året; 1978 måste det ha varit:

Det var då jag fick chansen att fiska i Trollemölla första gången. Detta genom min bror och Skånska Kustfiskeklubben. En enorm upplevelse som jag kommer ihåg det. Då skall man vara medveten om att på den tiden vägde regnbågarna väldigt sällan över ett kilo. Ja, över ett halvt räknades som stor, till och med. Och där vimlade det av två och trekilosfiskar. Men jag får ont i handflatan bara jag tänker tillbaka på den dagen. Man fiskade inte så mycket totalt sett och med min supertunga utrustning fick jag rejäla blåsor i högerhanden och jag kunde ju inte sluta fiska för det heller.
Så efter den upplevelsen tänkte jag att varför inte öva upp högerhanden ute i båten? Jag kan väl ta de där nymodiga marabouflugorna som kallades saror, som var så bra i Trollemölla. Man kanske kan få någon abborre som lättar upp träningen till och med? Man kan väl kasta någon timme med flugspöet innan man tar spinnspöt och fiskar lite gädda. Så var min plan.
Det funkade bra men det var hemskt så plötsligt flugorna bara försvann! Flera gånger, utan att jag känt något särskilt var de bara borta. Hade jag råkat snärta av tafsen när jag kastade...? På den tiden var det fint att ha så tunn tafs som möjligt också.
Då kom jag på att det var gäddor som tog dem!
 Till nästa gång satte jag på en 0,50 nylontafs vid flugan men inte hjälpte det. De klippte den också.
Nå, därifrån och till nu har jag hållit på och experimenterat med krokar, material, bindningssätt och tafsar. Från och med 1979 är det bara flugfiske som gäller. Med undantag för havsöringsfiske under främst april även om jag även då försöker flugfiska om vinden tillåter.

Så parallellt med det vanliga flugfisket efter regnbåge i både det egna klubbvattnet, Trollemölla, Harasjömåla, Brostorp i Skåne, Norrefors, Skäravattnet, Svartegöl, Lidadammarna, Hökensås, Kosta och alla andra put-and-takevatten i hela södra Sverige, bedrev jag lite i smyg flugfiske efter gädda ute i havet från båten. Mer och mer roligt tyckte jag det blev. Jag hade ett fantastiskt gäddfiske under flera år. Då var det mest sommarhalvåret från båt och med sjunklina som gällde. 83-07-10 toppade jag med en gädda på 12,8 kg till exempel. Och en på 11 kilo senare samma år. Jag vill minnas på det gamla ABU Lapplandia i massivt glasfiber. Det fick hänga med ett bra tag ute i båten men i fiskedagboken 79-04-23 står det: "Premiär för nya spöet." Det var i Kulagölen och ingen fisk fick jag men det måste ha varit mitt allra första kolfiberspö; ett Orvis Spring Creek inköpt på Fiske & Fiskar i Malmö för dyra pengar. Fint skulle det vara. Det är ett klass-femspö och jag har det kvar än fast något avkortat för jag råkade knäcka toppen en gång. Kolfiber var dyrt men 1981 gjorde jag ett

fyndköp hos Flydressing som var huvudleverantör på allting inom flugfisket under många år. Ett okänt japanskt märke, men billigt kolfiberspö klass sju - åtta, eller möjligen 8-9, tror jag; perfekt för gäddfisket.
81-05-25 står det: "Provade det nya spöet för första gången med gäddfluga. Var mycket bra." Då hade jag bland annat fått en på 7,5 kg.

84-08-14 har jag en annan högintressant anteckning: "Prövade strutsherl för första gången. Mycket bra." Innan dess hade jag bundit gäddsarorna enbart med marabou och därför var det svårt att få någon längd på flugorna. Med struts blev naturligtvis det inte något problem. Länge än bestod vingen enbart av naturmaterial men hur bling-blingflugorna utvecklades tillhör ett senare skede som finns dokumenterat i dagboksbladen.
Det var också under den här tiden som jag kastade loss från ABU. Länge trodde man ju att det inte gick att få någon fisk om man använde redskap som kom från någon annan tillverkare. Tala om indoktrinering. Det här med de tyngsta och längsta.
                                                                                                                                    med grejor från Svängsta.
Snart insåg man just att de längsta grejorna var de tyngsta också. Nämligen spöna. Längre tid tog det att byta märke på rullarna. Länge körde jag med deras Diplomat flugrullar och visst, de höll länge men till sist tvingades man till reträtt även från dem. ABU la ut tillverkningen till Asien och de var värdelösa och... Ja, även det tillhör sådant som finns omtalat under dagboksåren.

Jag hade gäddflugfisket helt och hållet för mig själv, så vitt jag kan förstå under de åren. Men så greps jag av den ädla tanken att detta måste jag dela med mig av till andra. Tyckte det var så roligt och givande att även andra måtte få chansen. Jag ringde Svennis Andersson förmodligen i början av -86 och berättade om mitt fiske. Kunde det vara något att skriva om?
Tydligen, för 86-06-02 var han med ut. Det blev ett reportage i Sportfiske 4/87. Det är till vänster på bilden.

Som ytterligare service till de riktigt intresserade, har jag scannat in bägge tidningsartiklarna. Här finns den första; Sportfiske 87.

I början på nittiotalet började jag fiska landbaserat i vadare. Jag tror det var bland annat för att förlänga säsongen. 1994 skaffade jag min första PC för jag tänkte skriva lite. Fast hela första året gick åt att spela Doom som just lanserats. Och tetris. Men jag började även lära mig skriva maskin "på riktigt". Nå, det har inte så mycket med fiske att göra men jag kom även på att för att få skrivträning kunde jag väl även försöka mig på en egen artikel i Sportfiske. Lyckades så småningom få till en och den finns att läsa i nummer 6/96. "Tusen gäddor på fluga" löd rubriken och det var förstås sant. Fast inte bildtexten där någon hittat på att just den gäddan var den tusende.
Här kan jag travestera Voltaire: Om inte Kamasan fanns, vore man tvungen att uppfinna det. Han avsåg Gud. Vad jag menar är att jag fick tillverka mina egna krokar och där finns en bra bild på hur jag gjorde. Men så fort jag råkade få ögonen på Kamasans metkrokar övergick jag självklart till dem.

Det är lite märkligt för än i dag kan man få höra att folk kommer ihåg någon av de artiklarna.
Det här med att skriva för fisketidningarna tog slut i och med Sportfiske 7/99. Då hade jag en artikel inne med temat "Så flugfiskar du gädda med fluga" ungefär. Efter det gick Sportfiske i konkurs och sedan dess har ingen varit intresserad. Och det kan man ju förstå.
Men av besparingsskäl hade de bytt ut mina bilder mot egna, helt anskrämliga och de gick till och med på tvärs emot det jag skrev om också. Några pengar såg jag heller aldrig till. Så den artikeln besparar jag er.
I och för sig gjorde jag ett nytt försök för några år sedan och Svenne nappade men så blev det ju väldiga problem med bilderna. Min dåvarande kamera hade inte så många pixlar som erfordrades för att tryckas på papper och det tog ett par år att både skaffa en ny kamera, min nuvarande för övrigt, och samla in lite bra bilder. Men när det äntligen var klart hade tiden sprungit ifrån mig. Det bara vimlade av folk med egna gäddflugfiskeartiklar nu och min hamnade sist i kön så då gav jag upp en gång för alla.
Men det är historia nu.
Det var i den vevan som Internet kom och där var jag med ganska tidigt. Så varför inte börja föra fiskedagbok där? Eller här, kanske man skall säga. Ja, varför?
Tja, det är av lite olika anledningar. En kompottblandning av att jag tycker det är roligt att skriva, dela med mig av upplevelserna och så kanske det viktigaste; Det där andra jag skulle skriva och som egentligen var huvudanledning till att jag överhuvud taget skaffade dator, blev inget vidare. Ingen ville läsa det. Men till min och framför allt Internetombudsmannens stora förvåning fanns det några stycken som tydligen läste det jag skrev här på nätet om fiske. Och i och med att hemsidestillverkningen tog fart, började jag fotografera. Och tyckte det var kul. Och ingen, varken här hemma eller på jobbet var det minsta intresserad av att titta på de bilderna utan flydde förskräckta så fort jag försökte visa dem. Eller när jag försöker berätta om att i går fick jag minsann en åttakilosgädda. Då slår de händerna för örona och börjar skrika: "Lalalalalalalalala! Jag hör ingenting! Jag hör ingenting!", vänder snabbt och försvinner springande.
Men här når bilderna ut till en något större krets och en och annan tycker till och med att några är bra. Likaså tycker jag det är kul om jag lyckas lura över någon spinnfiskare eller traditionell flugfiskare till gäddflugfisket. Det lär ha hänt någon gång.
Så det har, ha, ha, ha, inget som helst att göra med att jag vill visa upp och skryta med mina fångster! Sicken en löjlig tanke!
Nä, det barnsliga stadiet har man kommit över för länge sedan.

Så. Nu finns några viktiga datum nedskrivna och samlade på ett ställe som jag kan hänvisa till framöver om det blir nödvändigt.

Slutkommentarer: Ordentligt stack jag ut hakan när jag formulerade påståendet som i förlängningen skulle skapa det moderna gäddflugfisket som vi känner det här ovanför. Det är säkert inte ens sant. Ett riktat, målmedvetet flugfiske efter gädda har säkert uppstått på andra ställen innan jag började. Men jag har iaf inte läst eller hört om det. Faktiskt inte ens i USA för jag köpte och läste fisketidningar både från England och USA under den första, riktigt fanatiska flugfisketiden sent 70-tal. Men minnet är både aktivt och selektivt så jag kanske har förträngt det? Handlade det inte om traditionellt flugfiske så var det om någon liten aborrliknande fisk som bodde i små dammar och som jag tyvärr glömt namnet på. I alla fall tyckte jag det var konstigt för om jag fattade det rätt var de på sin höjd halvkilosstora.

Samt efter tropiska arter förstås. Förmodligen finns det folk där ute som mer än gärna kommer att upplysa mig om det i så fall. Skulle någon här i Sverige förtrytsamt komma och hävda att han minsann var långt före mig så är det säkert så. Fast det kanske är svårt att bevisa att denne inte läst eller hört om de bägge artiklarna i Sportfiske -87 eller -96. För lite kul är det trots allt att vara något av en pionjär inom ett så pass stort och viktigt område som flugfiske efter gädda faktiskt är. Mitt bidrag till mänskligheten. Här en tjuvfotograferad bild av en okänd flugfiskare, förmodligen ute efter gädda. Kanske har han direkt eller indirekt börjat på grund av mig, vem vet?

Eeeh... Här finns ju också några skakande, självutlämnande bekännelser; värre än de Augustinus präntade ner i sina Confessiones redan på 400-talet, en klassiker i genren. Men, kan jag ju säga till mitt försvar, alla gäddor vi sålde togs på sportfiskeredskap och inte genom nät, långrev, hommor, dynamit eller värst av allt; trollingfiske.
Och det är inte allt. Men någon måtta på snyftjournalistiken får det vara. Så därför kommer jag inte att ens nämna den gången jag trillade ner från kajen när jag metade gädda i avloppet i Sölvesborgs hamn eller den gången jag åkte fast för tjuvfiske. Några skamliga hemligheter måste jag få behålla för mig själv.

Det här skrev jag i slutet av november och putsade och fejade på under december 2008. Finns ute från första januari år 2009

 ©Gagnekulla Network Productions