01-01-05

Fredag.

Äntligen ledig efter arbetsveckan. Varje dag hade jag till omgivningens förtrytelse utbrutit i lovord över slask, snösmältning och mildväder. Var jag inte klok kanske? Tänkte jag inte på barnen som hade skollov? Tänkte jag inte på alla som led av mörker, dis och dimma, kanske?
Nej, det gjorde jag inte. Det enda jag tänkte på var Gö och stora blanka fiskar som slog, plumsade och rusade...

På morgonen inträffade en bra och en dålig sak.

När jag skulle byta ut tafsspetsen gick plötslig spolen sönder. Helt av sig själv lossnade mittknappen, eller vad det heter. Där man trycker för att lossa spolen från rullen. Flera delar bara trillade av.  Helt oduglig blev den och det var dåligt. Det bra var att det inte hände ute i vattnet. När man hade fisk på till exempel. Eller inte kunde byta. Nu skyndade jag mig och flyttade över sjunklinan från en spole till någonting annat, drog ut flytlinan från den söndriga spolen och vevade upp den på den hela. Skyndade och jäktade gjorde jag för det försinkade mig säkert en hel kvart! Vädret var helt underbart; regn, ganska frisk sydvästlig vind och milt. Säkert fyra plus.  Från parkeringen gick jag med raska steg bort och ner mot Gravfältet. Eftersom jag inte sett till någon gädda förra gången chansade jag och hade satt på en vanlig sara utan wiretafs. Vit förstås. En regnbågssara.

Nu befinner vi oss på Gravfältet. En sandstrand där vassen öppnar sig. En perfekt nergång i vattnet.

Min teori är att regnbågen (och kanske även öringen) gör sina svep in över grundare områden då och då under dygnet. Då gäller det att vara där med sin fluga.Faktum är att när jag stod här och såg ut över vattnet, upptäckte jag ett vak bara ca tio meter ut. Sånär hade jag fått med det på bilden.

Inte långt härifrån fågelvägen, tvärs över viken, ligger Ronnebyåns mynning.

Norrut, ner mot Aspan är det mycket grunt längs med vassen och slät botten. Stora områden finns här att fiska av.  Kan det verkligen finnas stor blank fisk här...? Jag vet faktiskt inte. Den som har tålamod kan ju pröva.

Jag har ett stort fel... Hm... Antagligen har jag väl flera men det var inte det vi skulle tala om nu. Nej, nu håller vi oss till fisket. Felet är att när jag får napp alldeles i början av en fiskedag blir jag lätt övermodig. 
-Aha, tänker jag, detta är den första i en lång serie. Då tenderar jag att bli övermodig och kaxig. Så även nu.
Jag fick nämligen napp efter knappt en kvarts kastande. Ett riktigt rejält kraftigt hugg på lång lina. Jag vet inte om ni känner till Trollemölla och dess plums?
Låt mig i alla fall säga att här hördes rejäla Trollemöllaplums! 
Precis som i en fiskefilm från Kolahalvön eller Kanada gick den upp helt i luften, stod rätt upp i vattnet och slog fram och tillbaka och rusade så att fisken var där och linan här. Den här var större än den jag fick förra veckan på fyra kilo. Det såg jag tydligt. 
Alltså, allt som jag i veckan gått och drömt om, inträffade i verkligheten.

Men högmod går före fall vilket vi i det följande skola lära oss. Istället för att ägna mig åt den stora regnbågen försökte jag få fram kameran. Knäppte upp knappar på fiskejackan gjorde jag och drog i remmar. Men fel remmar. Linan slaknade. Precis när jag slagit på kameran och fått upp den, släppte bjässen! Kamasankroken svek mig. Den som jag skrutit och skräppt med så dant! Så, mina damer och herrar. Bilden här till vänster föreställer en fem eller sexkilos regnbåge som precis har släppt! Säkerligen en lika unik som tråkig bild.

Naturligvis började jag inte gråta och gav upp fisket. Jag minns inte om jag talat om det förut men i fiskeupplevelsen för mig, är det själva hugget som räknas. Hugget och de efterföljande sekunderna innan man exakt vet vad man lurat på kroken. Det är det som är kicken i flugfisket, anser jag. Till skillnad från trollingfiskarena som själva fångsten är det viktigaste för. Det måste vara så eftersom de aldrig själva får uppleva hugget. Jomen, så är det!
Men jag förnekar naurligtvis inte att jag med förtjusing skulle ha tagit tillvara på regnbågen och släpat hem den till min familj för att äta upp. I synnerhet som förra årets havsöringsfiske slagit så fel.
Men för den sakens skull gav jag naturligtvis inte upp. Finns det en kan det finnas flera. Ett par timmar fiskade jag av både nära vasskanten och långt ifrån ut mot djupare vatten. 
Till sist gav det utdelning. Denna gången lät jag kameran vara. Nervöst och ängsligt behandlade jag fisken som huggit. Blank fisk igen! Otroligt! Förstås lät jag kameran vara och därför kan vi inte publicera någon bild av den långa kampen. Ty denna var stark men betydligt mindre än den förra. Ty även denna hoppade och hade sig. Jag misstänkte starkt att detta var en havsöring ty den här var av en helt annan kroppsform än de korta och tjocka regnbågarna. När jag äntligen kunde lotsa den iland och bära upp den en bra bit upp på land, förstod jag varför den kunde bjuda på ett sådant motstånd.

Lägg märke till den hela och breda stjärtfenan. Det gör en enorm skillnad för fiskens förmåga att simma och hoppa. Det är en regnbåge men just när jag fått den och ett bra tag efteråt var jag osäker. Så blank var den och långsmal att jag misstänkte den för att vara en havsöring.  .

Men den här måste ha rymt som betydligt mindre fisk än de andra och tillbringat längre tid i havet, växt och anpassat sig bättre. Tills den fick se min vita sara...
Tre och ett halvt kilo vägde den. Ty idag hade jag med mig vågen.

En del sår kan man se på den. Jag trodde först att det var mina vänner bland storgäddorna som varit framme, men från annat håll har jag hört att säl varit synlig i precis de trakter där den högg, så jag vet inte..

Ytterligare en landad regnbåge! Helt fantastiskt i min lilla värld! Det gjorde att dagen hur som helst var räddad. Därför kunde man också fiska mer avslappnat. Långt och länge hade jag förflyttat mig längs vasskanten och på tillbakavägen hände det igen. På så grunt vatten att man inte trodde det var möjligt högg nästa.
En kraftig körare i vattnet signalerade att en fisk i hög fart var på väg mot flugan. Hårt hugg, moghugg och nya Trollemöllaplask!
Eftersom jag redan hade en regnbåge i släptåg, fäst i remmen till vadarstaven och dagen räddad, tog jag mig frihten att ta fram kameran och lyckades ta min kanske bästa fiskebild någonsin:

Åtminstone tycker jag det.  En bild att sitta och drömma framför efter kommande säkerligen mer normala fisketurer. För det kan jag passa på att varna mina läsare för; efter denna dagen kan det bara gå utför med mina rapporter. Denna dagen måste bli unik. Ty jag fick upp den här regnbågen också. Fyra kilo vägde den. Kort, bred och hög. Avklippta stjärfenor. Men inte förrän efter en lång och spännande kamp som jag tar mig friheten att publicera mer bilder ifrån. Samt bilder från min, som jag tycker, unika "brace" av fina regnbågar. Alltså det skotska uttrycket för ett par.

Här en bild som visar på digitalkamerans förmåga att fånga ögonblicksbilder.

En lång väg hade jag att gå tillbaka till parkeringen med två sådana tunga fiskar i släptåg. Men jag klagade inte. Inte heller frös jag det minsta. Tvärtom kände jag mig helt perfekt nöjd. Och därför i barnslig förtjusning och skrytsamhet publicerar jag ytterligare en bild på årets bästa fiske:

Låt mig få suga på den här karamellen ett tag. Den kan jag ha i åtanke och sinne under de säkerligen fisktomma dagarna som bör komma efter den här.  Hm... den här fiskesajten skulle ju handla om gäddfiske... Men de är som försvunna just nu. Och regnbågarna verkar ha intagit deras revir. Då bör ju slutsatsen bli att med alla medel bekämpa regnbågarna, eller hur! Gå man ur huse, och rensa upp bland regnbågsslöddret! Dra upp varenda en som skrämt iväg mina ädla gäddor! Invaderat deras jaktmarker och ätit upp deras föda! Göra Gö-viken säker för gäddor igen!  Så det kommer jag säkerligen att ägna mig åt på söndag igen. Men en sak har jag funderat över och det är hur det egentligen ser ut på andra sidan viken. Enligt sjökortet ser det bra ut. Ekenäs och Karön är namn jag känner igen. Kanske någon i läsekretsen känner bättre till om det finns någon lovande badplats där? Låt mig avsluta med en bild av dagens fluga. Den använde jag hela tiden och är en vit sara, bunden på Kamasan, storlek 4 och består enbart av marabou samt några strån (heter det så?) flashabou.  Aldrig ändra på ett vinnande drag, sade vi i vår ungdom när vi alltid körde med ABU Killer. Men det bör väl också gälla för flugor.

Jag vet inte om ni tycker det men ibland är det som om fisken växer när den kommit hem. Och då menar jag inte i återberättandet för i det avseendet lever åtmintsone inte jag upp till den Tore-Skogman-myten. Nej, jag menar att i till exempel kökets instängda litenhet i motsats till den fria havsstranden, ändras proportionerna. Då till fiskens fördel. Och, just det, ni gissade rätt, det ger mig en krystad anledning till att ta med ännu en bild på regnbågarna!

Gissa vad vi ska ha till middag imorgon? Alltså lördagen den 6 januari. Just det, regnbåge. Så, nu lämnar jag den här dagen. Med svårighet, skall sägas.

©Gagnekulla Network Productions