Söndagen den 7 januari år 2001

Idag blåste det en måttlig till frisk ren västlig vind. Mulet på morgonen men framåt dagen lite uppsprickande med en och annan solglimt till och med. Milt för att inte säga varmt för årstiden.

Söndag... Då skall man egentligen hålla sig borta från Gökalv. I synnerhet en söndag efter en lördag då det regnat oavbrutit regnat en hel dag. Ut till Gö drar nämligen så gott som alla Ronnebys hundägare för att rasta sina telningar. Trångt kan det bli på parkeringen. Men nu går vi händelserna lite grann i förväg. Tillbaka till dagen innan:

Jag lider av den felaktiga vanföreställningen att nya flugor fiskar bäst. Därför blev det till att plocka fram de gamla påsarna med maraboufjädrar. För tillfället lämnar vi strutsarna därhän. Av någon anledning är det mest regnbåge som gäller för tillfället och jag behövde lite nya regnbågssaror. Fick ihop tre stycken ganska hyggliga. Skräpigt värre blir det och är det inte lätt hänt att det kommer fjädrar och damm in i datorn? -Ingen fara, säger jag då, jag har Clean-disc, ett program som städar upp PCn!

Sålunda utrustad körde jag iväg extra tidigt idag. Till Gökalv. Kom väl dit cirka vid niotiden. Tidigare tror jag inte det är lönt nu på vintern. Då upptäckte jag att det fanns andra som uppenbarligen inte höll med mig. En bil fanns redan där nämligen. Var det kanske morgontidiga hundägare?
-Nej, ingen risk. Jag gick en sväng ditåt när jag var omklädd i mina vinylare och kollade in i bilen. Fullt med spötuber, väskor och fiskeprylar avslöjade den bistra sanningen; jag var inte ensam.

Låt mig först i korthet beröra hundägarna och deras vanor. Varför åker de miltals hit för att gå ut och gå med sina hundar? Varför inte nöja sig med där de bor, har jag ofta undrat. Men så såg jag den här skylten och sanningen uppdagades. En hundägare åker gärna flera mil för att bryta mot hundförbudet, helt enkelt! Sådana är de, hundägarna! Efter ett par timmar kom de, i stora flockar. Strandstigarna blev fullt av gläfsande, skällande jyckar i alla upptänkliga storlekar. Lösspringande bestar drev omkring, redo att trakassera fredliga flugfiskare. Från klippor och stränder hörde jag ett ständigt skällande, gläfsande, "Hit Buster!", "Komsi, komsi, komsi!" hela dagen.  Överdrivet jag...? Se här mina tidigare erfarenheter av hundägare och deras älsklingar!

Förresten gör det ingenting med hundarna. Iklädd vadare kan man gärna trampa i mjuka kladdiga saker utan att det spelar någon roll. Det är bara att gå i vattnet igen. Idag var vinden både frisk och västlig så den låg på mot strandlinjen. Jag gick därför neråt, norrut alltså för att se hur det såg ut där. Likaså undrade jag vart de andra fiskarena hade tagit vägen. Mycket riktigt stod tre stycken där jag hade tänkt börja. Ute på udden. Nå, det är inget att göra, vattnen är fria och det är bara i tankarna som de är mina. Därför gick jag ner i vattnet vid den första vassen för att ta mig vidare det hållet. Då såg jag på långt avstånd den fjärde fiskaren. Han var också på det ställe där jag hade tänkt fiska mig ner till! Bland de tångklädda stengrunden. 
Inget att göra åt det heller. Jag beslöt mig för att vänta ut honom. Låta honom få lite försprång och så komma efter. För att fördriva tiden kastade jag förstås där jag befann mig. Som jag ser det fanns det lika stor, eller liten, chans att få fisk där som någon annanstans. Regnbågen gör sina svep som sagt. Och jag tror den kan uppträda var som helst. Med en liten större chans förstås vid stenar och tång.

_{Och lägger ut precis vilka bilder jag vill. Ingen kan komma och säga att:
 -Hm... ditt bildmaterial är alldeles för dåligt så vi plockar in lite gammalt arkivmaterial istället.}

För att vidare illustrera detta vill jag påstå att hade detta varit en artikel hade jag måst skriva ungegär så här i blidtexten till den här bilden: "Svanar, dessa majestätiska vita fåglar, söker värdigt sin vinterföda i denna grunda vik." Min bildtext lyder i stället: "Dessa ¤%/&&!!! svanar som bara väser, skitar ner och skrämmer fisken!"

-Nej, tillbaka till fisket! Inte så många utvikningar tack, kanske någon tycker. 
-Ha, svarar jag då. Jag skriver precis som jag vill! 
_{-Men du får inte betalt för det, till skillnad mot i en Artikel, ha!
-Var inte för säker på det, kan jag då svara med mörk stämma.
Men OK. Tillbaka till fisket.
Jo, jag fick alltså söka mig bort till andra ställen. Där jag kunde få vara i fred för andra människor och, som det heter, köra mitt eget race.} 

Och visst fick jag fisk. Igen bugade spöt för Gökalvs regnbågar, för att travestera ett uttryck från en urgammal fiskeartikel som blivit klassisk för mig. Fast då handlade den om Atlantens torskar. Den här fina regnbågen högg på min ytgående vita sara likt en nymfande dito i en sjö på en BPS. Det forsar och skvalpar ungefär där man har flugan och så blir det tvärstopp. Samt jättekul. Den första regnbågen jag fick här blev en stor händelse i min lilla värld. När jag sedan fick två i veckan efter en världssensation!  Men den tredje...?

Visst är det toppen och roligt på alla sätt men jag undrar egentligen hur pass kul det skulle vara att åka till alla dessa drömfiskevatten man läser om. Där man ständigt drar upp jättelaxar och får jätteöringar på torrfluga på vart och vartannat kast. Samt en hel vecka i sträck, allt som oftast. Som på Kolahalvön, Alaska eller Nya Zeeland. Skulle inte en viss mättnadskänsla infinna sig sig redan på andra dagen...? Eller är jag bara avundsjuk för att jag aldrig lär komma dit? 
Strunt i det. Åter till den aktuella regnbågen. Ingen håv hade jag med mig i dag heller. Men det går ganska bra att bogsera iland dem på en passande strandplätt med sant och där lyfta in dem på land. Att Kamasankroken släpper sitt grepp tillhör undantagen. 

Fin va! Jag var beredd att utan vidare boka den till fyra kilo men kontrollvägningen visade bara på 3,5. Måste vara något fel på vågen. Jag hade även bud på flera andra, kan jag tala om. Till skillnad då var exakt jag befann mig... Men regnbågen, till skillnad från både gädda och havsöring, hugger inte så fort den får syn på ett byte. Eller i detta fall bete. Nej, den är mer irrationell och har sina huggperioder

när den själv tycker det passar. Det vet var och en som fiskat i regnbågssjöar eller dammar. Därför hade jag något litet nyp och flera virvlar som uppstod då jag lyfte upp flugarn ur vattnet då och då. 

Det är inte så att jag är någon slags masochist som ständigt vill visa upp mina mer eller mindre blodiga fingrar. Istället svarar det på en fråga som någon ställde hur länge en fluglina håller. Då kan jag svara att när pekfingret ser ut så här efter en dags fiske är det hög tid att tänka på att byta ut den.  I detta fallet är det faktiskt inte fluglinans fel utan mitt. Eller spöts. Det är spöringarna i metall som i förtid sliter upp fluglinan, tror jag. Linan är nämligen ny sedan i oktober, har jag för mig. Nu måste jag byta ut spöringarna! Jag är nämligen lite lat och har märkt det på sistone att linan börjar bli lite fransig just på det partiet som utsätts för dubbeldragningarna. Men inte trott att det gått riktigt så långt.

Här en bild på dagens fluga. Inte helt olik bilden på förra dagens fluga. Eller förrförra dagens fluga... Men som sagt, här är det jag som är bildredaktör och bestämmer!

Ja, så är det inte så mycket mer att berätta... Inte mer än att man nästan måste armbåga sig fram mellan pudlar, hundägare, korvgrillare, fiskare, barn, taxar mm, mm, på tillbakavägen till parkeringen. Nästa söndag står det säkert ett tivoli där också!

Därför funderar jag starkt på Lindö nästa gång jag ska fiska. Eller något annat ställe där man förhoppningsvis kan vara ifred. Javisst ja! Jag skulle ju inte berätta det!

©Gagnekulla Network Productions