01-01-25

The return of the crazy fly-fisherman

Vädret:  

Äntligen blev vädret bättre. Bort med snö och is. Blås milda sunnanvind! Snö och is,  ge er iväg från mina vatten! Kom regn!

 Idag har jag tagit extra semester för att köra ner till kusten. I förrgår var jag ordinarie ledig och hade packat färdigt bilen med grejor och prylar för en dags fiske men icke. Minusgrader och massvis med snö tvingade mig hemma. Under gårdagen vände det dock och hoppet liksom temperaturen var i stigande.

Äntligen hade jag kommit mig för att ta itu med mitt spö. Några dagar hade jag ägnat åt att byte de värdelösa snake-öglorna i metall mot keramikdito.  Främst var det toppöglan som var skyldig till att fluglinan långsamt strimlades och fransades upp. Linan hade nött upp tydliga spår i metallen. Som i sin tur nötte upp linan. Snakeringarna var också så stora att linan ständigt gled ut mellan toppöglan och första spöringen och gjorde en förarglig slinga när jag skulle påbörja ett nytt kast.

Nu skall vi se om det funkar bättre. Jag har även beställt en ny lina från Elgeco men ännu inte fått den så jag får hålla till godo med den gamla idag. Till min förvåning klarnade det upp på morgonen och temperaturen sjönk oroväckande. Under gårdagen hade det nämligen ösregnat. Men jag körde naturligtvis iväg ändå. När jag kom ner till Rödeby bjöd vädret på ytterligare en överraskning; det blev  allt dimmigare. 

Här har vi OK-macken i Rödeby. Den är ganska viktig i min lilla värld. Det är nämligen på flaggan där som jag får den första vinken om hur vinden egentligen blåser den aktuella fiskedagen. Hemma i skogen är det nämligen nästan omöjligt att skaffa sig en riktig uppfattning om den viktiga faktorn. Det blir naturligtvis ännu viktigare om ett par månader när båtfisket sätter igång.  Kolla in dimman.  Men varken dimma eller blåst har så stor betydelse när man vadningsfiskar. En mack är naturligtvis bra även ur andra synpunkter än att tjänstgöra som vindflöjel. Idag fördubblade jag den gamle Saabens värde till exempel... -Vad! Hurdå? -Jag tankade fullt!

Inte förrän jag kommit förbi Listerby och in på Kuggebodavägen lättade dimman något. Solen sken och inifrån bilen såg det ut som den första vårdagen.  Men vart var jag egentligen på väg?

Tja, här stannade jag och visste inte åt vilket håll jag skulle svänga. Meningen var ju att jag skulle ligga lite lågt med att berätta vart jag egentligen åkte... Äsch, det är väl lika bra att erkänna att jag tog av åt höger och körde till Gökalvs parkering och ställde mig där.  Det såg helt underbart ut. Inte den minsta is. Samt dessutom lågvatten, något som jag föredrar. Klockan var väl strax efter tio när jag lade ut de första kasten. Vädret var så toppenfint med sol och lagom frisk sydlig vind, att jag började ångra att jag inte hade tagit med mig några torrflugor! Men dimman återtog snart all förlorad mark och resten av dagen blev det ganska tjockt väder med mycket begärnsad sikt.

Men jag trivdes och det kändes från allra första början att idag skulle det bli kontakt med fisk. Det blev det också, faktiskt så snabbt att jag inte var beredd det minsta. Fast det var ingen som nappade utan bara följde efter. Den kom inifrån så grunt vatten att man undrade att man inte sett ryggfenan på den. Flera snabba virvlar avslöjade att det var en stor blank fisk. Ingen gädda rör sig så hastigt nu när det är så pass kallt i vattnet. 
Med kännedom om vad som brukar simma i de här vattnen antog jag att det var en regnbåge. Uppmärksamt och intensivt fiskade jag av närliggande vatten och strandpartier utan se eller känna något mer just där.

Så förgick timmarna. Stora områden var helt tomma. Men vid pass 13 eller 14-tiden kom jag in på ett område där det patrullerade regnbågar. Om det var enstaka eller små gäng kunde jag inte avgära men krusningar och knappt märkbara virvlar som inte berodde på vind eller våg signalerade att snart skulle det hända något.
Nu skall vi inte vara småaktiga heller, utan jag lägger ut en bild på området i fråga.

Men som jag sagt flera gånger; det spelar nog inte så stor roll var man är, det är regnbågen som förflyttar sig. Lika gärna kunde man nog stå på samma plats hela tiden istället för att vandra omkring. Men jag har ingen ro att stå stilla på samma ställe, utan jag förflyttar mig stegvis långa sträckor. Först såg jag misstänkt undervattensverksamhet precis bakom flugan och jag slet till. Men den var aldrig på flugan och jag kände inget.  -Attans också, tänkte jag. Men regnbågen var inte riktigt i hugget kunde jag konstatera. Ty jag såg flera stycken och kastade efter dem och hamnade i närheten men de brydde sig inte.  -Fel på flugan kanske...? -Sällan! Inte på min vita rbsara. Det är fel på regnbågen, helt klart.

Trots att man står på grunt vatten och har fisken ganska nära, ser man de aldrig själva utan bara deras spår i form av vågrörelser och körare i vattnet. När jag fick hugget hade jag lite tur att den fäste. Ty jag befann mig under gång och fluglinan låg i en båge på vattenytan med dålig kontakt. Men den fäste och återigen plaskade och plumsade det som om jag befunne mig i Trollemölla och fått en av de stora på kroken.

Det skall sägas med en gång; den släppte. Eller rättare sagt, den försvann med flugan. Kamasankroken gjorde sin plikt hela tiden. Det var mitt eget fel att den gick. Inte att jag fumlade med kameran, satte för hård press eller slarvade på annat sätt under själva kampen men slarvat hade jag ändock gjort, fast tidigare. Ty när lina och tafs kom fjädrande tillbaka, kunde jag bara kontstatera att knuten gått upp.
Då mindes jag hur jag någon timme tidigare kortat tafsen någon decimeter för att bli av med ett par förargliga vindknutar. Och hur nära själva knuten jag råkat klippa av, vad-heter-det... den lilla stumpen som blir över. Visserligen gör jag alltid en prov-dragning efteråt men tydligen inte tillräckligt hårt. Inte lika hårt som regnbågen, i alla fall...

Men kul var det och över sig besviken blev jag inte heller. Jag tänkte att än återstår flera timmar av dagen och någon till ska jag väl få. Men det fick jag inte. Inga fler napp även om jag vid något enstaka tillfälle såg spår av fisk. 

Något annat såg jag dock på håll; nämligen en säl. Just det, släng er i väggen, övriga naturfotografer! Tittar man tillräckligt noga på bilden ser man både ögonen och kan räkna morrhåren! Tyvärr grips man av helt felaktiga känslor när man ser säl i sina ädelfiskvatten. Så förlåt alla naturvänner och Le Carlsson!  Om det berodde på sälen eller annat vet jag inte men som sagt, något mer tillslag eller övrig uppmärksamhet från fiskar fick jag inte.

Klockan var närmare fyra på eftermiddagen när jag packat ihop grejorna i Saaben. Fem timmar i vattnet och ett napp...
Kan det räknas som ett bra resultat?
Ja, det tyckte jag. En otrolig skön dag och utmärkta förhållanden. Jag hade fruktat att mötas av is i vikarna nämligen. Så jag var glad ändå. Fast trött. Stel och ledbruten kände jag mig också. Men inte frusen. 
Skönt ändå att slippa ta hand om och rensa regnbågen. Det roligaste hade den ju ändå bjudit på. Nämligen själva hugget och kampen direkt efteråt. Samt ett par hyggliga bilder. De blir kvar för all framtid. På tal om bilderna... Jag kommer att framhärda att ta kort på mitt böjda spö. Jag är på jakt efter den perfekta fiskebilden nämligen. I mitt tycke skall fisken hoppa just när jag knäpper. Tyvärr lär det dröja eftersom jag inte hinner få kameran färdig alldeles meddetsamma heller. Och fisken hoppar ju gärna i inledningsskedet av kampen. 

Ärtsoppa och ostmackor när man kommer hem är inte helt fel heller. Att det råkar vara torsdag idag är en ren slump.

©Gagnekulla Network Productions