01-04-16

Vädret: Mulet. Först ren nordlig vind, svag till måttlig, så vridande till nordost. Vindstyrkan växlande. Lite regnstänk då och då.

Idag var sista chansen på ett tag så jag tog fan i båten och satte ut. Trots att det nog blåste mer idag än igår. Inbillade mig nog att det bara var morgonbrisen eftersom vinden var nordlig. Rent objektivt sett blåste det nog inte så hårt heller, men jag tycker man kan kräva lite mindre vind klockan sju på morgonen åtminstone.

Vinden fick bestämma fiskeplatserna idag. Med nordlig vind blir det då Östra Skärgården med Tjurkö som målobjekt i första hand.  

Då kör man igenom någonting som kallas Brohålan och kommer ut i Handelshamnen. Det är lätt att räkna ut att det blir lä på sydsidan av öar vid nordlig vind. Därför borde det inte bli några problem med själva fisket. Men om vinden ökade skulle jag få problem vid hemfärden, det är min stora skräck. Men så farligt blev det inte.

Nå, frukosten var serverad och téet redan uppslaget av stewarden så det var bara att luta sig tillbaka och njuta av sjöutflykten. Den sista hälften av april är säsongens absoluta höjdpunkt så jag var ganska säker på att få kontakt under förutsättning att inte väder, grejer eller annat krånglade.  Grovt räknat får man (jag) upp en av fem havsöringar som man kommer i kontakt med. Då räknar jag en som följer efter eller nafsar som kontakt av första graden, en som hugger men släpper som kontakt av andra graden och en som följer med ända upp som närkontakt av tredje graden.

Det är väldigt gott om broar i Karlskrona skärgård och om ni fortsätter och hänger med kommer ni att få se bilder på samtliga.  Den här är bron över Djupasund. Sturkö till vänster och Tjurkö till höger.  Ursäkta, babord och styrbord, skulle det vara!

Den körde jag över med Saaben igår.  Det är lustigt med havsöringen. Var den väljer att uppehålla sig. Varför den inte finns där när den finns här. Alltså helt likartade ställen. Precis efter Djupasundsbron, på Tjurkösidan, finns ett verkligt talande exempel. En liten udde som skjuter ut, stenig och grund. Ett jätte-A-ställe har jag alltid tyckt. Varje år stannar jag en eller flera gånger och inleder öringfisket. Det är perfekt också att kasta in spöet och göra klart skepp för själva fisket. Alltid lika spänd och beredd på det första nappet är man, för det ser helt enkelt perfekt ut för havsöringen. 

Se själva! Tittar man noggrant ser man också hur grunt och stenigt det är. Men det spelar ju ingen roll vad jag tycker, det är öringen som bestämmer. Och ingen gång på 20 år har jag ens sett spår av öring här.  Att det är bra för gädda senare på säsongen är en helt annan sak. Men vädret blev inte värre och skönt var det att äntligen vara ute.

Årorna verkade vara stabila också. Allt funkade perfekt och man är ju van att fiska hela dagar utan en enda kontakt så än var jag vid gott mod. Fiskade mig fram längs hela kustavsnittet som ses på bilden. Rodde, kastade och drev. Fortfarande var jag lite orolig för hur vädret skulle uppföra sig men vinden verkade inte öka i alla fall. 
När jag såg mig omkring kom jag att tänka på ett passus ur "Så skriver du fiskeartiklar". Där hävdas nämligen vikten av att betona hela naturupplevelsen. Det räcker nämligen inte att snävt skriva om fiskar utan även andra aspekter på omgivningen måste till. Och här ute fanns ju precis det som fattades. Massvis av våra befjädrade vänner ju...
Där dök en skraksnäppa! Där kom en flock pundgäss flygande på låg höjd! Och där försökte en grizzlygrissla para sig med en stjärtmås... Aj, aj, aj, fy på sig!
Se där en sällsynt grönvingad ölpälving!
De ornitologer som är ute på specimenhunting kunde sannerligen fylla sina block hade de varit med mig idag.
Var ser man till exempel så stora flockar med hörlommar som här ute, jag bara frågar! Eller slätrakade perukdoppingar, storbovar, grötänder, hålltrutar, skränsvanar eller havsstarar för den delen. Inte nog med det för inifrån land hördes ljud som påminde mig om den gamla sanningen att räven är en fasans skräck. 
(Hm... den sistnämnda vitsen kan fordra lite eftertanke. Om ni inte fattar den får ni väl maila efter en förklaring. Men för att slippa tusentals mail ger jag ett hint: fortsätt på den ornitologiska linjen!)
Så långt fågellivet...
Men den riktiga naturskildraren och fiskeboksförfattaren har även med några etniska minoriteter och ursprungsbefolkning. Den störste av dem alla, vad heter han...? Han med pipan och sin Royal Coachman... På 50-talet... Svartån i Norrland...? Äsch, namnet har fallit mig ur minnet för tillfället. Nå, han hade även med lite mystiska lappar och outgrundliga norrländska original om jag inte minns helt fel. Och då ska väl inte jag vara sämre.
Och vilken tur! Inne på Sturkösidan upptäckte jag något lika märkligt som skrämmande.

Rök och eld! Ett jättestort bål! Då kom jag att tänka på att i dag är det ju Annandag Påsk, de infödda sturköbornas urgamla offerdag. Ve den fastlänning eller grannöbo som faller offer för denna föga kända sedvänja.  Häxor, änkor, karlskronabor, turister, ja ingen går säker för detta bål Annandag Påsk! Och jag som varit iland på Sturkö igår...

Rysande vände jag uppmärksamheten och blicken från sturköbornas vilda offerriter för att istället koncentrera mig på fisket. Jag närmade mig nämligen ett A-ställe. Knappt hade jag lagt det första kastet i ställets absoluta hjärtpunkt förrän jag fick hugg!

En kul liten havsöring var det. En jättebjässe hade man fått den i Lappland men här släppte jag i den igen. Möjligtvis var den till och med knappt laglig. Till saken hör att så fort jag får en fisk av intresse brukar jag fälla draggen och därför hade jag stannat kvar på samma ställe efter de minuter det tog att ta hand om den första fisken. Jag lade undan kameran och gjorde ett kast till. En ny öring högg direkt! Och denna var stor, märkte jag genast! Den ryckte inte utan gick. I dubbel bemärkelse. Först stack den iväg 20 meter innan den stannade upp och började slå. Precis hade jag fått på mig kameran och knäppt på den så släppte baddaren!
Ja, ja, sådant händer... Exakt hur stor den var såg jag aldrig men säkert upp emot tre eller fyra kg, kanske större.
Det vara bara att lägga ifrån sig kameran och dra upp draggen. Men innan jag gjorde det kastade jag ytterligare ett par gånger. Och fick en till!

Men lika liten som den jag fick först, tyvärr.  Eh... här får jag verkligen be alla flugfiskevänner om ursäkt för att spinnrullen råkade hamna på bilden! Men här var inte läge för fluga. Det blåste inte hårt men tillräckligt för att man drev för snabbt för att riktigt hänga med med flugspöt.

Den här öringen skulle jag verkligen rekommendera att genast begära sitt utträde ur Viktväktarna. Den fick i alla fall chansen för den fick också fri returbiljett till sjön.  Typiskt alltså, tre öringar hugger på en kvart, den stora släpper medan jag får upp de två små. Tja, sådant är fiskarlivet. Och det vill jag verkligen betona; det är totalupplevelsen av Naturen som är det viktiga!

-Var det inte ovanligt att det fanns minst tre öringar på samma ställe?
-Nej, svarar jag då, det ser man ofta bevis på att öringen går i små flockar. Särskilt i slutet på säsongen. Trots att hela den återstående sträckan klassades som B-område och med två A-ställen till att vittja, hände ingenting mer. Ironiskt nog fiskade jag av samma sträcka vid Maren där jag varit igår. Fast då halkade och snubblade jag mig fram, vadandes från land och nu gled jag tyst över samma stenar med båten. Men ingen fisk var hemma där idag heller.

Hade jag haft hela dagen att fritt disponera som jag ville, skulle jag nog ha kört över till Aspö och fortsatt fiska några timmar till. Som det nu var avbröt jag fisket i höjd med Kungsholmens Fort och startade motorn. Och till alla miljövänner vill jag också säga att jag kör med den gamla nersmutsande tvåtaktaren så lite som möjligt. Det var faktiskt bara andra gången idag som jag drog igång den.

Visst kommer man osökt att tänka på "Varg-Larsen" när man ser denna bild! Men den djärve sjöfararen skulle hem och laga middag för att sedan gå och lägga sig några timmar. Han skulle nämligen gå in och jobba ett extra nattpass. Tänkte lite på vägen in om jag egentligen hade stuff att skriva en fiskeartikel. Ett par småöringar bara. Men å andra sidan är detta vardagsfiske. Fiske hemma, utan spektakulära drömfiskevatten någonstans på andra sidan jordklotet eller på Kola-halvön. Inga rekord eller 20-kiloslaxar.

Nå, jag får väl se hur redaktören ställer sig till detta alster. Men eftersom jag följt "Så skriver du fiskeartiklar" till punkt och pricka bör det inte bli några problem att få den här publicerad. I synnerhet som det är jag själv som är redaktören.

Inga problem att hitta hem idag i alla fall. Bara lite dis vid horisonten och eftersom vinden låg på lite från nordost valde jag att gå babord om Karlskronavarvet, genom Fiskhamnen och vidare in till Långö.

Nu blir det inget fiske förrän tidigast nästa fredag. Och som sagt, det är helt väderberoende.

©Gagnekulla Network Productions