01-09-16

Vädret: Mulet och nästan lugnt på morgonen. Så ännu mer mulet och lite regnskurar. Vinden friskade i i fram emot middagstiden. Lättande molntäcke med solglimtar mot slutet.

Söndag.

Vadarpremiär

Stora saker har hänt i min lilla värld sedan sist. Äntligen har jag fått (köpt) mina nya vadare. Mest därför är det som jag körde ut till... hm... ja, någonstans till någon större ö. En ö där det växer mycket asp... 
För egentligen är det lite tidigt på säsongen men jag var ivrig att prova dem. Dessutom var jag tidsbegränsad. Inte trodde jag att vädret skulle vara så hyfsat heller för sent i gårkväll blåste det mycket friskt nämligen.
Men vid halvåttatiden på morgonen befann jag mig på en parkering och intar min medhavda frukost.

Här sitter jag och äter något säkerligen nyttigt och kalorifattigt. Samt passar på tillfället att läsa en kulturtidskrift. Man kan verkligen tala om kluvna känslor inför fiskedagen. Det här avsnittet av den stora ön som jag skall kämpa mig fram till, är verkligen svårframkomligt. Bottnen är dessutom stenig och svårvadad. Men fisket brukar vara bra.

Så här se de ut, de nya Goretex-vadarna. Ett par stora kängor hör till också.  Det visade sig fungera mycket bra. Synd bara att det var så jobbigt att vandra i snårskogen med den höga, delvis taggiga vegetationen.

Det var också högvatten vilket vi inte tycker om. Det gjorde det extra tungt att vandra eftersom vattnet gick högt upp på stranden och vassen. Kängorna är inga lättviktare precis heller, rejäla 47:or och högt fick man lyfta varje steg. Det var därför extra skönt att försiktigt slira ut i vattnet på hala stenar. Men det får jag säga, att det stämde att filtsulorna var helt suveräna att få grepp om de nämnda hala stenarna.
Svart, mörkt och lite grumligt var det också på grund av blåsten tidigare. 

Men oj vad gädda jag fick! Redan från tredje eller fjärde kastet började de trilla in i snabb och skön takt. Och nästan alla vägde runt fyra kilo. På bilden en som jag trodde vägde mer efter den långa dragkampen oss emellan. Mycket plask och stänk blev det! De flesta kastade sig ursinnigt över flugan men några fick jag lirka med flera gånger för att få till att hugga.

Bildmaterialet blir väl inte så bra idag. Trots allt är det bättre när man har en yrkesfotograf med sig men idag gick det inte. Han var med på parkeringen som ni kan se, men ett missförstånd hade uppstått vid bokningen. Han dök ju upp iförd Armanikostym och blanka lågskor! Vägrade helt enkelt ge sig in i den sanka, oframkomliga bushen där höga stövlar är ett måste.
Så de flesta bilderna har jag fått ta själv. 

Inte bara vadarna var nya, utan jag skulle även testa en annan innovation jag kommit på. Nämligen att sätta flöte på vadarstaven. Konstigt att ingen annan tänkt på det tidigare...? Det funkade jättebra. Hela tiden ser jag var den är och slipper dra upp den från botten när det är dags att förflytta sig.  Flötet är en orange plastkula som jag bärgade i våras från ett havererat nät, just med tanke på detta. Handtaget håller sig torrt vilket kan vara skönt senare i vinter då kylan kan bli ett problem.  Idag var det närmast skönt att få svalka sig i vattnet ibland ty svettigt värre var det att förflytta sig längre sträckor. Och det måste man ty för att komma runt vikarna fick man ta långa omvägar in i bushen. Funkade inte det där med att vadarna skulle andas då? Jo, men dumt nog hade jag en tjock regnjacka över.

Jag får nog tänka om lite där. Men så är det ju hela tiden när man är ute och vadningsfiskar. En ständig balansgång mellan för varmt och för kallt. Nästan samtidigt. Och allt vill man ju ha på sig också. Att bära med sig väskor är ju helt omöjligt, tycker jag. Man är ju ändå fullhängd med grejor som det är. Vadarstav, kamera, telefon (numer), tång, kniv och nytt för i år, en midjeväska där jag förvarar flugor, spolar mm. 
Nå, jag ska nog komma på en lösning. En liten ryggsäck kanske där man kan förvara regnjackan under längre förflyttningar. Samt kanske jag ska införskaffa en kameraväska...
Som det nu är hänger den nästan mitt för bröstet och kommer ständigt i vägen när jag sätter spöbutten där. Nästan ständigt står ju spöet i krum och någonstans måste jag ju sätta den! 

Jag tycker att däri ligger en hel del av tjusningen med vadningsfiske. Allt bär du med dig. Allt skall finnas lätt tillgängligt utan att vara i vägen. Du skall vara lagom varm i både solsken och hagelskurar.  I år tänkte jag att jag skulle uppnå perfektion i det avseendet. Att jämka samman alla dessa motstridiga krav till en enhet. Det är en utmaning och efter denna premiärtur har jag redan kommit en bit på vägen med de nya vadarna och den uppgraderade vadarstaven. Dessutom har jag bytt ut min handväska mot ett sådant där midjebälte med väskor på. Vahetere...? Penningbälte? Ja, funkar bra gör det i alla fall. En flytring vore kanske något att satsa på...? Fast för min del blir det i alla fall inte i år.

Jag menar, med alla stora gäddor jag brukar få, tänker jag att man blir väl utdragen långt till havs och kanske fångas av vinden och driver iväg! Nej, jag är nog lite för feg för att våga prova det. Det är inte helt och hållet jag skämtar om detta för jag vet ju att bara en fyra, femkilosgädda lätt kan dra iväg med båten om den inte är uppankrad.

På bilden ovan har jag kämpat mig runt en vik och kommit ut på motstående udde. Rejält svettig och trött för man blev tvungen att ta en lång omväg genom vidsträckta, kärrliknande områden. För att inte snubbla fick man lyfta fötterna högt vid varje steg. Fötter iklädda tunga dykarkängor! 
Där stod fotografen och väntade på mig. Han hade fått ta en lång omväg genom det inre av ön för att så småningom med hjälp av en inföding vägledas ut till den här udden. Men likafullt vägrade han att följa med mig ner till klipporna, stenarna, vattnet och fisken. Som man också kan se på bilden är ett regnmoln på väg och mycket riktigt började det snart att regna också. Fotografen hade varken paraply eller regnställ med sig. Hävdade att han hade en massa innestående kompledigt att ta ut och smet helt sonika iväg!

Så hädanefter fick jag sköta kameran själv igen. Gäddorna droppade in så flitigt att jag ofta fick krångla fram anteckningsboken och bokföra fångsten. Så ni kan lita på att min statistik är sann och tillförlitlig precis som min fiskerapport.

Stor blank fisk!

Rätt som jag stod där och fiskade fick jag ett oväntat napp. Ett hugg av en annan art alltså. Direkt kände jag att här har vi något annat!

Stor blank fisk, det kan väl inte vara något annat än havsöring det! Men lite osäker på om den är tillåten eller inte nu, så släppte jag tillbaka den. För säkerhets skull. Man är ju laglydig och ordentlig. Hm... det är väl bäst att särskilt säga att jag skämtade lite här. Eftersom jag inte brukar göra det alltså. Jag fattade nog att det var en id som huggit. Eller ort som de kallas här i Blekinge. Ett kraftigt hugg och några sprattlingar sedan ligger de som döda. Det går inte att ta miste på. Jag brukar få en vartannat år ungefär. Det är nästan en för mycket...

Nå. lite kul som omväxling kan det väl vara ändå. 

Fast de går ju inte upp mot de här! Det blev nästan enahanda att hela tiden stå och kämpa mot de här kraftiga bitarna.  Inte var det några som släppte heller! Till dem som har upprepade problem med sådant kan jag verkligen rekommendera att byta krok. Detta säger jag med anledning av andras berättelser som jag läst nyligen.  Folk som kommer från Skåne hit till Blekinge för att flugfiska gädda. De klagar på att många släpper.  Ni vet vilken krok ni skall byta till!

Därute på udden vände jag så småningom. Efter regnet ökade vinden nämligen och låg nästan rakt på. Det innebar att det både blev svårt att kasta och att tunga bränningar rullade in. 

Klockan började bli mycket och jag visste att jag hade flera timmars väg tillbaka till badplatsen där jag parkerat.  Egentligen är det väl dumt av mig att hemlighålla namnet på ön där jag var. Eller onödigt. För precis som förra gången jag var ute, hade det nog inte spelat så stor roll vilken av Karlskronas fem stora, bebodda öar jag besökte. Gäddorna finns överallt, verkar det som. Vare sig det växer asp eller hassel på dem. Eller är gott om tjurkor på dem eller senorer eller om befolkningen är särskilt stursk. Hm... för utomstående är säkert ovanstående obegripligt men strunt i det. Förresten vet jag mycket väl att Tjurkö inte har med kyrkor att göra, på Senoren har det aldrig funnits spanjorer och att Sturkö inte har tagit sitt namn efter sin sturska befolkning. Inte ens efter storkar.

Nå, jag vände som sagt tillbaka till utgångsläget vid tolvtiden. Det tog mig nog närmare en timme även om jag fick inräkna några pauser. Då såg jag en annan fiskare nära badplatsen. En haspelfiskare ute efter havsöring, visade det sig.

Men inte hade han fått någon havsöring inte. Däremot fick han en gädda på tillbakavägen för han gick också tillbaka till parkeringsplatsen liksom jag. Då inträffade det att där fick jag dagens största gädda. Ja, så särskilt stor var den inte utan bara på fem kilo, men i alla fall. På grunt, jolmigt vatten i badviken.  Jag vet inte varför jag inte sett till någon riktigt stor gädda nu på några gånger. Är det meningen att de skall dyka upp lagom till Gäddfiskefestivalen...? För det är inte alls omöjligt att jag blir med där.

Det sägs att man kan vinna fina priser där. Ett tiofots flugspö i klass 8-9 är någonting jag skulle behöva. Precis ett sådant jag nu har och använder, fast i reserv. Om ungefär en månad har jag nämligen drygt fyra veckors ledighet och då blir det en hel del fiska av, kan jag lova. Då vore det förargligt om jag skulle bryta spöet eller om det gick sönder på annat sätt. 
Fast om man nu skulle råka vinna något åttonde eller elfte pris kan man nog ge sig fanken på att det blev några trollingdrag eller haspelspö man vann. Förra året vann jag ju en stor draglåda som nu hustrun använder till syskrin.
Men jag är ju ledig den helgen och skulle säkert ut och fiska ändå, så what the hell...

©Gagnekulla Network Productions