01-11-09

Vädret: Kallt, flera minusgrader, klart och mest sol. Frisk till hård nordlig vind som avtog något fram mot eftermiddagen.

Fredag

V.I.P.-fiske i Harasjömåla

Många undrar varför jag lägger ner så pass mycket arbete och tid på dessa dagboksblad. Ja, kanske inte så många, men en åtminstone. Jag själv nämligen.
Åh, nu kom jag ihåg en av anledningarna i alla fall. Jo, att skaffa sig förmåner; att bli något av en flugfiskekändis. Skaffa sig lite välbehövlig personlig PR för mitt lilla påhittade företag, helt enkelt. Idag gav det äntligen lite utdelning.

Kolla in fiskekortet här till vänster! Idag kunde jag alltså helt gratis köra runt på Harasjömålas vidsträckta område och gå ner och fiska i vilken sjö som helst. Ett carte blanche som gav mig fullständig frihet. Hur kom det sig nu då?

Jo, av någon anledning tyckte filmteamet som spelade in videofilmen om fisket i Blekinge att min insats häromdagen inte var nog. De ville även filma uppe i Harasjömåla. Och anledningen till att jag kom med...? 
Tja, de ville väl ha bilder på folk som får fisk...

Men elaka vädergudar verkar förfölja både dem och mig. Från att ha varit den varmaste november på länge återgick det till det gamla idag. Rena vintern alltså, som ställde till det. Snö och blixtehalt hemma i staun. Här i Olofström hade det inte kommit någon snö men var desto kallare.  Jag vet inte om jag har berättat det tidigare, men nu har semester och hemma i havet gick det inte alls att fiska. Vattenståndet hade stigit från högt till ännu högre idag, såg jag. Här i Harasjömåla var det enda som återstod, tyckte jag.

Jag anlände först och inväntade de andra här vid kontoret. Föreslog att Lilla Vångagylet kunde passa bra för min del att fiska i. Lika bra att ta en dyr hyrsjö, resonerade jag, när man fick fiska gratis.

När jag började fiska var jag väl inte så kaxig som i början av texten precis. Ty här var KALLT! Den plötsliga kylan över en natt kunde ha gett fisken en köldchock. Ändå började jag inte fiska förrän framåt halvelvatiden.  Jag körde dit själv eftersom de andra ville filma på andra ställen först.  Inga spår av vak såg jag heller. Började ändå med en B&P på flytlina, en av mina favoriter. Black & Peacock alltså. Det gav inget alls. Rätt som jag stod där och fiskade alldeles för mig själv i en outhyrd hyrsjö, kom det en bil och stannade.  "Aha, fiskevakter", trodde jag och förberedde mig på att triumferande kunna visa upp mitt carte blanche.

Jag gick därför bort mot parkeringen. Där såg jag att det var en vagnslast med öldrickande danskar med haspelspön som gjorde sig i ordning för att fiska. Inte tittade de på några skyltar inte. Med myndig min fick jag köra iväg dem. Mycket riktigt undrade de vad jag i så fall gjorde där, om det nu var en förbjuden hyrsjö. Med ännu viktigare min kunde bara hänvisa till mitt kort och förklara att jag skulle bli filmstjärna om en stund; det var bara repetition som jag ägnade mig åt nu.
Med det lät de sig nöja och med några danska kötteder körde de därifrån. 

Även om de två bilderna ovan talar sitt tydliga språk kläder jag dem ändå i dessa ord:
Jag tvingades byta till sjunklina och skulle välja en passande fluga. Tog då en vanlig vit sara. Alltså en av mina vanliga vita saror som är lite annorlunda än andras kanske. Nämligen att jag binder dem på en liten billig metkrok. Av märket Kamasan. Jag kan väl sammanfatta det redan här i samband med textreklamen: Jag hade sex napp här idag på den flugan. Det resulterade i sex landade fiskar. Nog sagt.

Så kom då filmteamet hit och började ta sina bilder. Efter en stund fick jag två regnbågar i ganska rask följd till kameramannens förtjusning. De släppte jag tillbaka för jag var lite osäker på vilken policy jag skulle bedriva i det avseendet. 

Det var bara det att han inte hunnit fram med sitt kamerastativ för att få närbilder. Och när han sedan skuggade mig och hela tiden filmade mina förehavanden fick jag typiskt nog inga fler napp på ett tag. De andra fick i och för sig betydligt mindre napp än jag. En haspelfiskare fick ett par stycken men inte de andra flugfiskarna.

Så var det matpaus och det behövdes verkligen i kylan. Traditionell svensk korvgrillning som synes.  Det är Milan som sitter med brödet i handen. Det är han som är kontaktman för filmteamet och står för det praktiska.

Precis som förra gången vi fiskade ihop var själva fisket ingen höjdare. I bägge fallen beroende på vädret. Samt i bägge fallen hade jag en hel del tur som fick fisk. 

Stod man i skuggan bildades is i spööglorna och det är inget kul. Fisken som sådan utgjordes ju också av nyinsatta kilosregnbågar som ju inte heller var så upphetsande att få på kroken eftersom man tvingades använda sjunklina och streamers. Även om min sjunklina för det mesta vägrade göra sin plikt och sjunka.  Framemot eftermiddagen kunde man se något enstaka vak på lä- och solsidan av sjön men inte så det lönade sig att byta till flytlina, tyckte jag. Man fick även se upp så man inte halkade av de frostiga, hala brädorna när man gick in eller ut på bryggorna.

Visst, för kameramannens del hade det säkert varit julafton om man likt farbror Melker gjorde en volt ner i vattnet men så långt var jag inte beredd att gå på min filmstjärnekarriär. Ingen stuntman hade vi med oss heller.
Som tur var fick jag sedan några stycken till som blev filmade i närbild. 

De slog jag brutalt ihjäl inför kameralinsen eftersom jag dels hasade upp dem på land och dels för att det säkert var bildmässigast så.  Hm... sådana här regnbågar i insjöar brukar inte vara så goda att äta... Även om gratis är gott... hm... Nu vet jag!  Jag ger bort dem i stället.

Det var ungefär det hela. Fram emot fyratiden minskade områdena av sjön som befann sig i solen och kylan trängde sig alltmer på. Verkligen synd med vädret. Jag visste ju att hade det varit lite mildare skulle de vakat över hela sjön och man hade kunnat dra upp i princip så många man orkat. Och då på flytlina vilket hade gjort det hela tredubbelt så roligt. Avslutade med att gå runt sjön för att ta avsked och tacka för mig.

Nu får vädret verkligen skärpa till sig. Bort med högvatten och nordliga vindar så man kan fiska lite mer normalt igen. Under den gångna veckan har jag nämligen samlat på mig några nya, utmärkta gäddställen som jag är ivrig att pröva på under mer ideala förhållanden. Ställen som jag vet kommer att ge gäddor som jag får anledning att mäta längden på och skåningarna att frukta för sina rekord. 
Jag har också blivit varnad för skånsk invasion ännu längre söderut ifrån än Bromölla. Får se hur jag ska hantera den informationen.
Hm... kanske man skulle köra dit de ämnar sig dagen innan, dra upp alla gäddorna som finns där och således skrämma iväg dem...? 
Jo men gott folk, jag är inte bara kaxig och skrytsam utan också ganska elak!
Å andra sidan är jag opålitlig så vad skall ni tro?
Åh, den sista satsen ger mig anledning till en liten filosofisk utvidgning. Kan ge den här sidan det andligt lyft som den så väl behöver. 
Jo, betrakta satsen "Jag är opålitlig". Den är sann, eller hur? Det måste ni ha konstaterat flera gånger ni som tjuvläser min dagbok. Men är satsen sann måste det innebära att även meningen "Jag är opålitlig" är opålitlig, eller hur? Den är alltså falsk. Om satsen är sann alltså. Så hur går det då med alla mina till synes opålitliga påståenden? 
Här står vi inför en paradox som hela den samlade filosofiska vetenskapen står frågande inför...
Fundera över det till nästa gång och förbli förvirrade!

©Gagnekulla Network Productions