01-12-08

Vädret: Mest mulet men lite uppsprickande molntäcke då och då. Svag syd till sydostlig vind. Milt för årstiden. Toppenväder!

Lördag

Hemma bäst...?

Idag kan jag rekommendera alla dem som försöker förstå vad det är jag försöker säga att gå tillbaka till huvudsidan för repetition. Nämligen till mitt allra första dagboksblad som antog en mer bildorienterad form. Det som heter Tredenborg.
Det är nämligen dit jag begav mig idag. Naturligt nog blir det en del jämförelser med den gången. Vid det tillfället hade jag en vanlig analog kamera och i ett avseende verkar den överlägsen. Fast antagligen är det väl jag som inte kan ställa in den digitala Pentaxen på rätt sätt. Nämligen när det gäller att ta kort på föremål i vattnet. Havsbottnen bland annat. Mer om det senare.
Så se till att repetera min dag i Sölvesborg för dryga året sedan. För jag hoppas ni läser vad jag skriver och inte bara glanar på bilderna. Men för dem som mot förmodan ändå bara gör det, har jag många t-u-n-g-a bilder med idag!
Min fula ovana att plåga era webläsare med åtskilliga megapixelton av olika bilder som ändå bara föreställer min flugrulle har dessutom fått mitt utrymme hos Telia att snabbt smälta samman så att en kris har uppstått. Den sista veckan har jag medelst mail legat i förhandlingar med företaget om jag inte kunde få ett större, sammanhängande område att förlägga min hemsida på. Det är så knöligt och framför allt uncool att ha den uppdelad på två ställen. Än så länge har de bara erbjudit mig en brevlåda på 50 MB så det ser mörkt ut. Ändå genererar jag en massa inkomster åt Telia. 
Genom att ni hela tiden kommer in hit, öppnar upp och läser (eller bara tittar på bilderna). Sammanlagt blir det runt 500 pers i veckan som i genomsnitt slösar bort två minuter på mina hemsidor. Hur mycket pengar det blir till Telia får ni räkna ut själva. För oavsett om ni har Telias internetabonnemang eller inte, har de nog vett att ta betalt för sina ledningar ändå.
Så man kunde ju tänka sig att de skulle serva mig lite bättre med lite mer utrymme; det hade de tjänat på.
Nå, vi får se. Kanske ligger det ett positivt svar och väntar på mig i mailservern. Tillsammans med en massa virusbrev förstås. Nästan varje dag får jag in ett mail med virus som bilaga. Badtrans, heter det. Men bara lugn; mitt Norton tar hand om det så det är ingen fara.
I värsta fall får jag väl hyra mig in mig på ett webhotel och ta betalt. De kunde man åtminstone få ett redigt namn på sin sida och inte Telias löjliga med tildetecken och tjogvis med siffror som jag inte själv kan lära mig komma ihåg. Vad sägs om "essebo.pikeflyfishing.com"? Eller "gaddsaran.gagnekulla.se", eller något liknande.
Här i trakterna finns det ju några som kallar sig pikehunters...
Kanske även jag skulle hitta på något häftigt att kalla mig. Hm... vadå...? 
Pikemaster...? Nä... "Mannen som kunde prata med gäddor"? Nä, för långt. Och mitt förnamn är ju inte gångbart internationellt heller. Inga "ö" kan man använda. Soren ser ju löjligt ut också... Om jag ändrar det lite grann kanske... Helst skall det var lite storslaget också...
Men... Ja! Nu vet jag! Det skall jag kalla mig! Coool!
Saruen, Lord of the pikes! 

Under tiden ni läst ovanstående har bilderna laddat färdigt; bra service, va!

Startade hemifrån Gagnekulla klockan sex på morgonen och kom väl fram vid pass det första gryningsljuset. Åt frukost i bilen och tog det här kortet efteråt. Klockan var då ungefär åtta. Ett mycket lovande väder. En svag, krusande vind och till och med chans till solglimtar.  Egentligen hade jag tänkt köra hit en dag under semestern men då, i motsats till idag, hade jag full anledning att klaga på vädret.  Idag satt det inga pikehunters på bänken och det var tur.

Inte för att jag har något emot skåningar, inte alls men jag har en vision hur det går till när de rycker ut. En stor buss som kör upp på Tredenborgs parkering. Ut strömmar danskar, tyskar, svenskar, holländare och bromöllabor. Minst 20 stycken sprider sig i solfjäderform över hela området. Vid varenda holme, vid varenda sten står det en glad dansk eller skåning och kastar. 
Och det får de naturligtvis gärna göra för de såväl som jag kör ju med c & r. 
Men när jag kommer på nostalgitripp till min ungdoms fiskevatten är det skönt att ha dem för sig själv. 

Flackt, grunt, sandigt och stenigt, så ser det ut. Började med att vada ut till Månsaholmen. Därifrån når men sedan flera små holmar, eller bara vadar omkring på sandbottnen därstädes.

Det verkar dock som jag startat fisket lite för tidigt på morgonen. Det är ju ändå bara den 8 december och gäddorna verkar inte lika morgonpigga som jag. Så på det stället där jag inledde fisket så bra förra året, fick jag inte ett enda napp. I minst en timme höll jag på utan att se eller känna något. 
När jag höll på visste jag ju heller inte om det var för tidigt eller att det inte fanns någon fisk där. Det är inte så lätt att hålla koll på ett fiskevatten som bara åker till en gång om året.
Men så var det en som steg till flugan. Den tog så olyckligt att den knipsade av tafsen. Av virveln att döma var den ingen smågädda men ingen jätte heller. En liten stund senare begick jag en vadningsfiskares dödssynd, nämligen att vada så klumpigt att man skrämmer iväg en gädda. Man ska naturligtvis vada på de ställena man noga fiskat av innan. Men den stod så avigt till, på baksidan av en stor sten och omgiven av tång att jag nog ändå inte kommit åt den. Men det värsta var att det förmodligen var den största gäddan på hela dagen. Ändå var den inte så stor. Mellan fem eller sex kilo bara.
Tyvärr fick jag ingen stor gädda idag alltså. Det var bara det som fattades för att den här dagen skulle bli årets kanske allra bästa fiskedag. 

För snart sög det i med dagens första rejäla napp.  Det var det som kom att bli behållningen idag. Själva huggen och de första sekundernas kamp. För lite stela och slöa är de nu. Både för att det är kallt och för att de är som kaviartuber.  Men huggen är häftiga!

Jag bokade den till fyra kilo just beroende på att den var så fet.  Tafsen som skymtar, ser ut som fluglinan, men det beror på att den består av Drennan GREEN Pike Wire. Idag har jag verkligen utsatt den nya tafsen och dess fastsättning på kroken för hårda påfrestningar. Med så gott resultat att jag mer och mer kommer att övergå till det sättet. När jag blir helt säker kommer jag att lägga till det i min flugbindningsbeskrivning.  Vid det här laget hade jag redan stått och gått i vattnet ett par timmar och det började kännas kallt.

Helt nöjd med mina gore-texvadare är jag inte. Trots att jag hade rejält på under började jag nästan frysa om fötterna. Och då hade de ännu inte börjat läcka!
För det gjorde de också. Hade inte fått bukt med den läckande sömmen. Eller snarare att sömmen inuti neoprendelen i själva strumpan hade gått upp på ett annat ställe upptäckte jag sedan. Därför blev det läge att gå upp på själva Månsaholmen och vandra omkring på den för att få upp värmen.

Det ser mörkt ut borta vid Nymölla. Men något regn föll aldrig men å andra sidan fick jag knappt några solglimtar heller. Jag gick bort mot andra sidan. Den som vetter mot Prästholmen och Rågångsnabben. En något jolmigare sida men fullt fiskbar. Vadade ut en bit på sandbottnen, repade ut lite lina och lade ut flugan.  Slurp, stack det upp ett gäddhuvud och tog flugan! Visserligen bara en tvåkilos men vem behöver fiska regnbåge för att använda torrfluga!

Gick väl omkring där och kollade lite och blev varm igen. Utsidan lockade desto mer. Förra gången jag var här fick jag ju tre märkesgäddor. 00-11-21 var datumet då. 

Det var med den här bilden som jag blev så missnöjd med kameran. För jag såg ju ner i det kristallklara vattnet där tångstenarna utgjorde öar såsom oaser i en öken. Allt syntes tydligt såsom i ett akvarium. För det var den fina, gula sandbottnen jag  ville förmedla. Men det går inte fram på bilden. Men så kom jag alldeles nyss på att det kan bero på att jag alltid har polariserande solglasögon på mig när jag fiskar. Även när det regnar. Och det har inte Pentaxen.  Undrar hur man kan lösa det?

 Nu hade det gått ytterligare en timme och plötsligt förändrades allt. Jag gick nämligen tillbaka i mina spår för att fortsätta vidare åt andra hållet. Några timmar följde som var så perfekta att det nästan var otroligt.

Jag vadade omkring på grunt vatten. Fast sandstrand. Kristallklart vatten och gäddorna anföll flugan både med och utan tvekan. En del följde efter och ritade plogfåror i vattnet. En del högg direkt. Några fick trugas ett par tre kast.  Upplevde själva quintessensen av vad det innebär att flugfiska efter gädda. Förutom att jag inte fick någon stor. Är det bromöllaborna som skrämt iväg dem? Nja, det tror jag väl inte. De var bara inte just där jag befann mig idag. Ett speciellt, avlångt stengrund där jag fick en märkesgädda och såg spåren efter en ännu större, var helt tom på fisk.

Ett tag såg det till och med ut som om solen höll på att bryta fram men hon orkade inte riktigt. I så fall hade bra väder blivit perfekt. Trots allt värmer solstrålarna ganska ordentligt trots att det är december.

Det fanns absolut inte fisk överallt. Nej, precis som i Karlskrona förtunnas och koncentreras gäddbeståndet nu på vintern. Och jag kan tala om att idag hittade jag dem på sådana ställen som man kanske inte söker efter dem på i första hand, nämligen...
Nä förresten. Låt gäddjägarna fundera ut det på egen hand. Lite fördelar har man ju som fiskat här sedan barnsben nästan.
En gång gick det till och med så långt att när jag såg en gädda komma efter på långt avstånd; kastade jag i en helt annan riktning för att undvika att få den på. Fast först hade jag konstaterat att den också låg i 3-4 kilosklassen som de flesta jag fick.

Då hade jag alldeles nyss fått två fyrakilosgäddor och låt mig säga att det är bökigt och ibland blodigt att kroka av sådana starka klumpar i det iskalla vattnet. Och blodet brukar oftast härstamma från mina egna fingrar. Ett tag lämnade jag sådana blodspår i vattnet att jag är glad att det inte finns haj här.

Delvis flyttade jag ifrån Sölvesborg 1969. Ja, inte att jag lämnade kvar ett ben och till exempel levern, utan mer att jag gjorde lumpen, läste på annan ort, och kom hem på helger och lov, sådant. 
Fast "I left my liver in Soelvesborg" kanske skulle ha blivit en hit...?
Jag menar med anledning av rubriken att man kanske skulle flytta tillbaka igen. Fisket är ju ingenting att klaga på precis. Och ändå är skärgården näst intill obefintlig här. De två gånger jag fiskat här, i år och förra, har fisket till och med varit betydligt bättre än jag minns det från ungdomens dagar. 

Jag har bara befiskat ett litet område av de trots allt, avsevärda fiskevattnen som ändå finns här. I synnerhet som vi alltid fiskade från båt och rörde oss från Östra och Västra Hamrarna i väster till Hällevik i öster. Och fisket var absolut inte dåligt på den tiden.  Men tio gäddor på några timmars fiske i december på det lilla avgränsade området jag hade att hålla mig till, skäms inte för sig.  En av många simmar över sandbottnen på bilden.

Ta bara skånesidan; Vannebergahalvön, Nymöllaviken, Långholmarna...
Tänk, en tur till Landön, parkera bilen där och bara fiska, fiska, fiska... Där finns enorma områden för en vadande flugfiskare. 
"There's too many women and not enough wine,
there's too many poets and not enough rhyme", kan kompletteras med 
"det finns för mycket fiskevatten och inte tillräckligt med tid". 
På den tiden sålde vi gäddorna också. Många, många kilo gick på export till framför allt Frankrike. Nja, det skäms jag väl inte allt för mycket för idag. Vi gick i skolan och behövde varenda krona. Men jag har för mig att vi väntade med att sälja förrän till sommaren. Kanske det till en viss del berodde på att vi inte ville ta lekande fisk. Men den största anledningen var nog ändå att då var priset så lågt...
Allt tog vi förstås på spinnspö med företrädesvis en ABU Killer på tafsen. Skrytsam var jag på den tiden, minns jag. Man lastade gäddorna så att stjärten på den största syntes tydligt ur väskan och så cyklade vi in till stan. Man hoppades att en och annan skulle upptäcka den oftast fullproppade Domuskassen med sina uppstickande fiskstjärtar.
Målet var fiskaffären. Den var alltid öppen för oss om det så var söndag eller lördagskväll.  
Tur att jag vuxit ifrån att vara skrytsam med mina fångster nu.
Att vasa...? Visar upp hela min fångst på Internet...? För fler än ett par stycken...? Skulle det vara sju resor värre...?
Äsch, heller! Icke!
Det gör jag ju bara för att illustrera dagboksbladen och alla vill väl titta på fina gäddbilder!
Nä, sådana anklagelser vill jag då rakt inte veta av. Tillbaka till fisket igen:

En gädda är ju alltid störst på en fisketur om man får mer än två. Och den förtjänar alltid extra uppmärksamhet. Jag ger er därför två bilder på dagens största fisk; en extra tjock 4,5 kilos gäddmadam.

Nä, någon längdtävling hade det inte varit lönt att anmäla den här gäddan till. Kort och tjock är den.

Att gäddorna skulle ta skada av att lyftas upp, bäras omkring och placeras en stund på stranden dementerar den här. Med våldsamma plask simmar den åter ut till friheten efter den korta fotosessionen.  Alla blir ju inte lika glada åt den åtgärden som gäddan. Jag tänker här på alla tobis, mörtar, sill, småaborrar, ulkar, flundror, smörbultar, näbbgäddeyngel, fågelungar, ja i princip allt vattenlevande som är lite mindre än gäddan själv.  Men så är ju världen beskaffad utan att jag kan göra något åt det. Dagen började nu närma sitt slut. Jag hade varit i vattnet nästan hela tiden ända från klockan åtta. Trots läckande vadare frös jag inte nämnvärt för jag vadade omkring långa sträckor i det knädjupa vattnet och på det viset höll värmen uppe. Det fina fisket som allt som oftast rådde, gjorde också sitt till för att man skulle må bra. Men dagarna är så korta nu. Redan vid tvåtiden tyckte jag att det kändes som om dagen höll på att ta slut.

Jag hade planerat in irrfärderna bland stengrund, sandkorridorer, djupbranter och småöar så att jag skulle avsluta fisket på själva Tredenborgs badplats.  Förra året hade jag ju fått den sista märkesgäddan där borta på ön som skymtar rätt fram på bilden.  Jag kan också erkänna att jag noga lyssnade och spanade efter lösspringande, stora hundar... Men allt var lugnt. Jag såg varken till Grand Danoishundar eller några gäddor på den ö, där hopptornet hade funnits under min barndom. Vid tre-tiden avslutade jag fisket för att hälsa på släktingar.

Sammantaget en nästan helt perfekt fiskedag. Det är sent på året nu och förmodligen blir det väl inte av att man åker så här långt en gång till den här säsongen, även om det är frestande. Men det skulle inte förvåna mig och jag under nästa års novembersemester, utforskar några andra områden här omkring. 

©Gagnekulla Network Productions