|
01-12-14
Vädret: Frisk nordvästlig
vind. Någon minusgrad på morgonen. Först mulet så lättande
molntäcke.
Torsdag
Semestervädret tillbaka!
Idag är det lätt att skylla på vädret
att man inte fick något. Den enda vindriktning som är helt omöjlig
på Gö, rådde med full styrka idag. Jag skulle ha sparat på de
komptimmarna men efter det lyckade fisket i förrgår var det svårt att
låta bli idag när chansen plötsligt dök upp.
En arbetskollega var sjuk och de behövde någon som kunde jobba
kvällen idag.
-Javisst, jag kan göra det. Men bara om jag får komma 16,15...
Fast då visste jag inte att semestervädret var på väg att
återkomma.
 |
Det är konstigt att inte de
jättehöga vågorna och rasande bränningarna går fram på bild!
Här ser det ju bara ut som en lätt bris med
småkrusigt vågskvalp. Men att stå ute på udden och försöka
skjuta ut fluglinan i den direkta motvinden är inte kul.
Men än hade det inte blivit högvatten och
därför genomförde jag fisket min tillmätta tid. |
Vid nordvästlig vind är det motvind
överallt och det är inte bra när man flugfiskar. Men det är
överkomligt. Det värsta är att man inte ser något. Det är nästan
omöjligt att upptäcka bytet. Flugfiske efter regnbåge på Gö är
mest ett visuellt fiske. Det är bland annat det som gör det så
roligt. De små gängen gör ju sina raider in mot uddar och stengrund
och har du tur och befinner dig i närheten ser du dem.
Små vakringar eller krusningar i vattenytan som inte har
"naturliga" orsaker. Då är förutsättningen att det är en
blank vattenyta förstås.
Så idag fick jag idka blindfiske. Bara
kasta och ta hem. Kasta och ta hem flugan om och om igen. I längden
blir det både tråkigt och tröttsamt. Samt kallt om fötterna för
ännu hade jag inte lyckats lokalisera läckan i vadarna trots att jag
limmat på ordentligt sedan sist. Jag får väl testa att vattenfylla
vadarna och försöka se varifrån det droppar.
Jag gick även ner till Gravfältet i
hopp om att hitta någonstans där det var lä.
Jag hade hoppats på lite blanka
vattenytor mellan
själva Gravfältets halvö och vassviken längre in mot Aspan men
icke.
Här kan man i alla fall se hur de tunga vågorna rullar in.
Förra året kunde man faktiskt se hur regnbågen
ibland kunde företa sina ronder in mot vassen. Men det har jag inte
gjort hittills i år. Och idag var det stört omöjligt att kunna
det. |
 |
Oj, det var värst vad det var synd om
dig, kanske någon tycker, med en viss rätt. Men på tillbakavägen
fick jag faktiskt viss kontakt. I form av en virvel som bildades efter
flugan när den var framme och skulle påbörja nästa kast.
Men mer blev det inte i fiskeväg.
En faktor därvidlag var att jag i ivern
hade kört dit alldeles för tidigt. Som sagt har jag ännu inte
kartlagt den förrymda regnbågens vanor tillräckligt. Nu vet jag i
alla fall att den inte tycker om hård nordvästlig vind, om jag inte
visste det förut. En känsla hade jag fått de här två säsongerna
att det kanske är onödigt att prova i gryningen. Som jag gjorde idag.
Men det kunde väl inte förklara den täta dimman som började lägra sig
över Gravfältets halvö när jag sneddade över den?
Dimma över Gravfältet.
Det är konstigt, men alltid tidigare har
jag inte betraktat Gravfältet som ett fält med gamla gravar utan bara
som ett ställe man passerar från eller till fiskeställena. Men idag
visade det sig från en helt annan sida. Det verkade som om dimman steg
upp från själva gravarna...
Som en vit unken rök som lägrade sig över platsen.
 |
Röken verkade stiga upp ur gräset och
själva gravstenarna tycktes växa och börja lysa med ett otäckt
sken.
Det var då jag kom ihåg vad en hundpromenerande gammal ortsbo hade
berättat för mig förra året.
-Akta dig för kummelgastarnas vrede, sade han och ett ögonblick
syntes en underlig glimt i den gamle mannens ögon.
-Äh, jag tror inte på sådant, svarade jag. |
-Vet du då icke att på Järnåldern
bodde det här mäktiga och hårdföra släkten som ofta kämpade med
varandra om fiskerätt, fiskevatten och de bästa landområdena?
-Så vadå, svarade jag. Det är väl inget att bry sig om idag heller.
Jag gillade inte riktigt gubbens utseende. Först hade jag tagit honom
för en konkurrerande fiskare för han var både iförd långa stövlar
och en bastant vadarstav. Men några fiskegrejor syntes inte till,
däremot hade han en egendomligt bredbrättad hatt.
-Passera inte över Gravfältet ensamma morgnar och se upp för dimman
åtminstone, när det uslaste fiskevädret råder, manade han mig, den
gamle gråskäggige gubben som jag då var övertygad om hade rymt från
Ågårdens ålderdomshem i Ronneby.
För ett ögonblick förlorade jag orienteringen och irrade omkring ett
tag i den täta, kalla fuktiga dimman. Plötsligt stötte jag på en
stor bautasten. Övernaturligt jättelik verkade den men då visste jag
att jag snart skulle komma fram till vattnet. Men från stenens svarta
skugga lösgjorde sig en hög, mörk, hotande gestalt.
Med gravlik, iskall, dov stämma talade den till mig och sade:
-Ve dig, dödlige! Nu är du förlorad! Vid de ondskefullda männen
från Carn Dûn som satte huggkroken i mitt hjärta, nu är det din tur
att försmäkta i gravens djup! Ditt öde är det att dela vår
straffdom!
-Och vad ligger i den, om jag får fråga, sade jag med en viss bävan
för nu började det se kritiskt ut. Jag hade ju en tid att passa och
ville försöka hinna med några kast till.
-Ha, vi bröt det Heliga Löftet till de Högste och nu är vi för
evigt dömda att ständigt återupprepa vårt brott i underjordens kalla
svarta vatten, sade den dystra uppenbarelsen.
-Jaha, och vad var ert brott då?
-Vi trollingfiskade! Vi lade nät! Vi sålde fångsten! Vi var riktigt
genomusla! Vi tjuvfiskade! Vi tog fisk under minimimåtten! Så nog var
vi riktigt onda alltid!
Men en dag på året är vi tillåtna att
hitta en stackars sate som vi kan dra ned i vårt gravkummel och binda
med otäcka eder och förbannelser. Och det är du som ödet utvalt till
detta. I denna dag då högvatten och kalla Nordvästan råder, precis
som det skrivet är!
-Skulle jag ägna evigheten åt att trollingfiska och lägga nät...?
-Just det!
-Ånej, så lätt tar ni inte mig! Se här!
Inför föremålet jag raskt tog fram genomgick den mäktiga gravgasten
en förvånande förvandling. Först utstötte den ett genomträngande
skri som sånär splittrade bautastenen, så höll den de
benrangleliknande fingrarna framför sitt tomma ansikte och ryggade
tillbaka:
-Aieee! Nej, inte den Vita Magins allra mäktigaste symbol! Inte den
Vita Saran med fjädrar från den Heliga Fågeln från fjärran Boda
Erins! Dess vita glöd sticker såsom eld i mina röda ögon! Inte den
Vita Gäddsaran med magiska egenskaper som lockar gäddor från miltals
avstånd! Ta bort den! Hota mig icke med dess förtrollade ståls
skärpa från andra sidan Världen!
Men jag höll kvar min gäddfluga som jag tagit fram och dinglade med
den framför dess hålögda, vita, beniga ansikte . Nu sjönk
kummelgasten ihop och gnällde ynkligt och bad att få krypa ner
tillbaka under bautastenen. Redan höll dimman på att lätta igen.
-Nej, först måste du utföra ett uppdrag åt mig, annars släpper jag
dig icke.
-Säg det och jag lyder, men ta bort den!
-Jo, du får tjänstgöra som fotograf idag. Jag hann ju inte ringa
Manpower igår och det var länge sedan jag hade bilder på mig själv
med. Tag sex bilder på mig och jag släpper dig fri!
Efter en stunds knotande och en hel del protesterande gick kummelgasten
med på det, med den konstiga invändningen att visserligen var han ond
och genomelak men att utsätta en massa människor för detta lidande
som hans dåd skulle medföra, där gick gränsen. Men här nedan ser ni
beviset på att han gjorde det till slut:
fphover.class
Med en underlig drömlik känsla kunde
jag sedan återuppta det avbrutna fisket. Men de konstiga händelserna
slutade inte riktigt med det. Då och då på tillbakavägen fick jag
nämligen för mig att någon smög på mig. Jag tyckte jag hörde lätta,
tassande steg. När jag gick i vattenbrynet tycktes det mig såsom
lätta plaskanden i otakt med mina egna, förföljde mig. Men så fort
jag snabbt vände på huvudet, var det borta. Vid ett tillfälle fick
jag visserligen en skymt av något som såg ut som ett fyrfotadjur som
hukade sig i undervegetationen. Då trodde jag att det var en
lösspringande hund och brydde mig inte mer.
Men jag hade fel...
För lite senare när jag stod där udvadad en bit från stranden och
hade fisk efter, kunde jag faktiskt höra ett väsande mummel inifrån
buskarna. Jag tyckte faktiskt det hade en besviken ton. Till och med
några ord kunde jag urskilja:
"Fissk... vill ha fisssk..." och ett konstigt
sväljande ljud.
Då först fattade jag vad det var! Äntligen begrep jag!
Det var naturligtvis en avundsjuk konkurrerande flugfiskare som smög
på mig i buskarna efter mina hemliga fiskeställen! De gömde sig för
att spionera ut mina bästa platser!
Nä, fy för såna lumpna tricks, säger jag. Hitta era egna regnbågar
istället!
Hm... jag tycker redan jag hör en massa
invändningar inför ovanstående stycke.
Tror jag verkligen att läsaren skulle gå på det?
Är jag så dum att jag tror jag kan inbilla folk vad som helst kanske?
Nja... till det kan jag bara svara på
att den historien uppvisar ungefär samma sanningshalt som mina andra
fiskereportage... Och säkerligen en hel del andras också för den
delen!
Men, kanske någon undrar vidare, en sak lät
intressant; är det sant att du har egna, hemliga fiskeplatser där på
Gö?
Nej då... he, he, he, det tillhörde förstås också fantasy-avsnittet! Självklart!
|