02-01-17

Vädret: Cirka plus 2 grader. Frisk till hård väst-sydvästlig vind. Disiga dimbankar kom svepande från och till. Frånsett lite duggregn i början uppehåll.

Torsdag

Premiärtur

Det är lika bra att börja med ett stort textsjok idag. Mycket bilder blir det nämligen. Så ni kan lugnt börja läsa detta under tiden som de laddar ner. 

Från Skåne når mig nyheten att de fortfarande håller fast med den primitiva och urmodiga Fulton-formeln. Ett index som används som hjälpmedel att bedöma havsöringar med.
Nå, det må dem väl vara förlåtet med tanke på att det nyaste inom området ännu inte till fullo har "hit the market" som det brukar heta. Jag tänker naturligtvis på den nya standarden BRB. 
Låt mig därför inleda med en kort presentation av BRB-indexet:
På det kända Abborrforskningsinstitutet i Genève bedriver man forskningar inte bara på vår lille randige vän abborren utan även andra arter. Bland annat håller man på att försöka ta fram olika sportfiskeindex för olika arter. Detta görs naturligtvis enligt de nya direktiven från EU-kommissionen. Man fann snart att Fultonformeln inte på långa vägar var tillräcklig. Men hur skulle man gå till väga?
Man fick problem och fastnade. Då var det någon som kom att tänka på mig och mina enastående matematiska kunskaper och mitt lilla bolag och man hade vänligheten att konsultera mig.
-OK, svarade jag, jag kan väl börja med regnbågen.
Som det skulle visa sig, går det precis lika bra att applicera min formel på havsöringen. Efter lite funderande började jag skissa fram en simpel ekvation som så småningom fick detta utseende:

 BRB = Tø *Q/(100 - P) + ¶Z - (100 + X€) sedan dividerar man alltihop med kvadratroten ur U-faktorn och vips har man sitt index färdigt!

Bara lugn, jag tänker inte gå igenom formeln steg för steg för jag tror nog det övergår de flesta av mina läsares fattningsförmåga. Exakt vad de algebraiska tecknen betyder ordagrant är det heller ingen idé att förklara eftersom de är på schweiziska och det kan ni inte heller.
Men vad de står för kan vara intressant att veta:

När BRB-indexet börjar bli allmänt vedertaget är den tänkt att användas i både förtydligande och språkvårdande syfte. 
Istället för de grova och förråande ederna: "Åh, fy faaen va stor den var!", "Din djävel, vilken bjässe!" eller "Fy Satan, vad den drog!", behöver man bara lugnt konstatera att; "jaha, här har vi en 78" eller "minsann om jag inte tror att det var en 89, ja, kanske till och med en 91:a". Då inser alla vilken sjuhelvetes djävel det var utan att man behöver fara ut i grovheter och sedlighetssårande eder. Och det inom hela EU dessutom.
Vi får väl se om EU-parlamentet kommer att lagstifta om det. Persson är redan inne på en folkomröstning om vi ska gå med eller inte redan till nästa år, har jag hört. 

Nå, som alla borde ha räknat ut vid det här laget fick jag en fisk som jag så småningom kommer att applicera BRB-indexet på. Men nu tar vi det från början. Har den första bilden laddat ner...?

Ja. Utmärkt. 
Så här såg det ut när jag kom dit vid halvtiotiden på morgonen. Jag hade fått spionrapporter på att isen nästan hade försvunnit redan i söndags och även om jag, precis som jag skrivit i inledningen, befarat att säsongen skulle vara över även om isen skulle gå upp, kunde jag inte låta bli att köra hit och testa. Det passade bra eftersom jag hade ledig dag mitt i veckan. Hela udden skulle jag få ha för mig själv hela dagen också. Även om jag inte stannade där precis hela tiden. 

Efter någon timmes fiskande på udden drog jag mig neråt kusten. Även om jag inte frös är det alltid bra med en värmande promenad så här i januari. Den sydvästliga vinden gjorde också att det skulle vara ganska mycket lä nere vid Gravfältet. 

Att det redan var isfritt så här långt inne kan bara bero på Ronnebyåns inverkan. Förra säsongen hade jag haft regnbågskontakt här inne men ännu inte innevarande. Det är ganska jolmiga förhållanden, mer ju längre in man går, men vad gör man inte för att eventuellt få napp på regnbåge? Isen hade fällt en hel del vass och det tackade jag för ty ibland hade de en benägenhet att lägga sig i bakkastet.

Jag kastade och kastade, tog in och tog in. Det blir gärna lite slentrian över fisket när ingenting händer på tre eller fyra timmar. När jag då plötsligt upptäckte en virvel och lite upprörd vattenyta kring den punkt där jag hade flugan, må ni tro att jag skärpte till mig.
"Aha, minsann en regnbåge!" utbrast jag för mig själv och lyfte upp flugan försiktigt ur vattnet ganska långt ifrån mig för jag hade inte känt något och då var chansen god till närkontakt under nästa kast. Och man tar inte in flugan för nära sig heller för att inte den eventuellt efterföljande fisken ska upptäcka en.
Även vid nästa kast skvalpade det och virvlade men utan hugg. Precis som ett par regnbågar hade uppfört sig vid tidigare tillfällen här. 
På tredje kastet såg jag hur fisken gjorde vågen och ritade liksom en pil på den lugna vattenytan med spetsen riktad exakt mot min lilla regnbågssara.
Nu högg den, jag kände en stöt, gjorde ett lätt motryck, men vad nu då! Linan gick av! #¤¤¤%(&&!
Då blev jag genast misstänksam för så hårt hade jag inte dragit till, tyckte jag. Och när jag undersökte tafsspetsen såg den ut att ha blivit avklippt. Är det knuten som gått upp är änden liksom lite skrynklad. Då misstänker man genast gäddattack.
När jag är ute efter regnbåge eller havsöring använder jag ju ingen wiretafs och nylontafsen har jag likaledes skiftat från 0,30 till 0,25.
Jag krånglade fram en ny regnbågssara och knöt fast. För det kunde lik förbannat ha varit en regnbåge och jag ville inte riskera att missa den förstas följeslagare. Ty finns det en regnbåge brukar det finnas flera i närheten.
Mycket riktigt bildades en ny våg bakom flugan och jag kunde se en fisk ivrigt på väg att sluka den. På de bråkdelar av en sekund jag hade på mig att dra undan flugan innan gäddan huggit, hann jag inte reagera utan den tog. 
Ty det var en gädd&&/##"!!!
Ursäkta den vanvördiga reaktionen på den ädla gäddans uppdykande men i det här sammanhanget hade den inte att göra.

Komma här och luras och dessutom käka upp mina flugor, menar jag. Risken var dessutom överhängande att den även skulle ta med sig den aktuella flugan i djupet så jag behandlade den verkligen med silkesvantar. Jag kunde heller inte se den på utsidan av gäddkäften så faran var stor. Men allt gick bra och jag kunde greppa den i nacken och så småningom lossa kroken. Den satt långt ner i halsen och rena turen hade hindrat att linan skavts av.

Men när den värsta besvikelsen lagt sig att gäddan inte var en regnbåge blev jag ändå glad så småningom. Det var ju i alla fall en fisk och det är det ju alltid kul att få. Jag hade heller inte förväntat mig regnbågskontakt efter det långdragna och kalla vintervädret.  Säkert är jag den första flugfiskaren i Blekinge som drar upp en gädda i år, tänkte jag för mig själv. Kanske i hela Sverige för övrigt. Får väl se om jag får några mail som bevisar att jag hade fel. Kom ihåg dagens datum; 02-01-17. När jag så stod där, hade släppt tillbaka gäddan och för säkerhets skull knutit om tafsknuten, tyckte jag att jag hörde ljud från stranden och vände mig om. Och minsann om det inte stod en rad höga, liksom dimmiga i konturerna, mörka gestalter och hånskrattade åt mig.

Jag befann mig nämligen precis nedanför Gravfältet. Men inte blev jag det minsta rädd:
-Är det ni era gamla kummelgastar som skickat gädda på mig för att lura mig! Men ni lyckades inte i ert onda uppsåt så gå och dra något gammalt över er nere i era djupa gravar!
Eftersom vädret var disigt, grått och ruggigt och inte en människa var i närheten, hade de passat på igen och lämnat sina kalla, fuktiga boställen och kommit upp i det svaga dagsljuset för att försöka hämnas på mig. Men det hade de ingenting för ty länge hade jag inte förblivit besviken över att det inte varit en regnbåge som nappat.
För säkerhets skull fortsatte jag fisket en bit till, längre in i viken. Jag såg nämligen några intressanta blankvattensområden därstädes och hade det funnits regnbågar i närheten brukar de avslöja sig genom vak där. Men inga andra levande varelser förutom de sedvanliga skränsvanarna kunde jag se eller på annat sätt märka av.

Så här i mitten av januari är tidpunkten på dagen viktig, tror jag. Skulle tro att ju mittare på dagen det är, desto bättre fiske har du. Gick därför tillbaka för att fiska om vissa områden. Som det här steniga partiet mellan badplatsudden och Gravfältet till exempel. Men det gav ingenting. Inte mer än en tilltagande fryskänsla i fötterna.

Gick därför upp på land igen och gick tillbaka upp mot badplatsen och parkeringen. Tog fram mobilen för att titta på klockan:
13:18, stod det på displayen, minns jag tydligt. 
Jag hade en tid att passa inne i staun men inte förrän långt senare. Genom den långa promenaden blev jag varm och go igen och tänkte att va fan, några kast till kan jag väl ta ute på udden och där jag började dagens fiske. 

Vinden verkade ha vridit sig några grader åt syd också så det hade blivit behagligt halvlä där och lättare att kasta än när jag startade i morse.
Och, mina damer och herrar, där fick jag årets hugg!
Efter kanske en kvarts fiskande kände jag hur det stramade till i linan. Ett långt sugande hugg och vattenytan rördes om såsom av en stor slev ett tjugotal meter ifrån mig. Den hade tagit efter bara några meters hemtagning av flugan. En stor bred stjärtfena kunde jag se viftandes ovan vattenytan då och då. Men så fort att jag knappt hann med, startade den en lååång rusning!

Fluglinan bara försvann och en stor del av backingen också. Det är det som man skall se på bilden här intill, att det är nylonbackingen som bara rinner ut från rullen. Jag kan lugnt säga att aldrig har någon fisk som jag fått dragit ut så mycket lina så snabbt. Eller så långt sammanlagt, för övrigt.  Skyndade mig att lossa slirbromsen fick jag göra ty det finns en eller annan fysikalisk princip som säger någonting om att när rullens diameter minskar, ökar bromsverkan.  Jag har sett det hända i Trollemölla hur tafsar springer av lätt som sytråd, efter en lång rusning om man inte är med. En bromsverkan som är lagom med full spole kan visa sig katastrofal vid nästan tom rulle. Nu klarade jag mig från det misstaget och så småningom slaknade linan. Om det berodde på att fisken vänt eller släppt kunde jag inte veta just då och kunde inte annat göra än börja veva in linan frenetiskt.

Innan den stack iväg hade jag fått se en rosaröd glimt. En STOR rosaröd glimt, för övrigt.
Den sade mig att det rörde sig om en regnbåge och inte havsöring.
I flera minuter var jag övertygad om att den vägde upp emot tio kilo också. Detta utan att överdriva det minsta. 
Den hade inte släppt eller slitit av tafsen utan eftersom det tycktes mig, flera minuters intensivt vevande, fick jag direktkontakt igen. Bara för att ungefär samma scenario skulle upprepa sig igen när jag fått in ungefär halva fluglinan på rullen.

Vilket denna bilden är avsedd att visa. Nämligen hur veven snurrar lika fort som den gjorde på en ABU Record 1700 i utkastet. Hm... det kanske är lika bra att förklara mig för yngre generationers fiskare. Förr i tiden, strax efter medeltiden när jag var ung, var det vanligt att man inte kunde frikoppla spolen på multiplikatorrullarna nämligen. En sådan rulle, Record 1700, använde jag för övrigt när jag fick den där tiokilosgäddan som syns i svartvitt på ingångssidan. Bara några kilometer härifrån faktiskt, nämligen på LIndö. Avståndet i år räknat är desto större... Men tillbaka till årets fisk, som jag inte tvekar att kalla denna regnbåge.

Detta på intet sätt att försöka vara vitsig eftersom det är så tidigt på säsongen utan jag vet att den blir svårslagen hur bra fiske jag än lyckas få senare under året. Ty länge höll den på så; långa rusningar som inte verkade vilja ta slut och samtidigt som det drog ut på tiden kände jag att jag höll på att bli lika trött i vänsterarmen som blodtryck och puls steg i höjden. Det enda som något kommer att dra ner på BRB-indexet är att den knappt visade sig i ytan eller hoppade. Man kunde bara se den breda, hela stjärtfenan ibland som flaggade. 

Känslan av lättnad är obeskrivlig när jag efter den långa, sega slutkampen äntligen kunde få den att glida ner i håvgarnet. Första gången jag såg den blev jag ordentligt besviken ty då såg den inte ut att väga mer än ett par kilo, men när den väl visade sin breda sida, upptäckte jag att jag skulle få plussa på några extra kilo. 4,5 goda kilo visade vågen på lite senare nämligen. Den lilla kamasankroken satt djupt förankrad i regnbågens hårda käkvinkel och kunde omöjligt släppa sitt grepp av sig själv. Men det vet man ju inte förrän fisken är bärgad.

Jag har en tes som jag brukar driva till en del öringvänners förtrytelse. Den lyder att vid jämförbara förhållanden är en regnbåge helt överlägsen en öring i sportfiskehänseende. Som idag till exempel. Hade det varit en havsöring vet jag att den mest skulle ha rullat runt i vattenytan och inte på långa vägar förmått göra sådana långa rusningar i det kalla vattnet. 
Havsöringen är som bäst i slutet av april och framför allt i början av maj, om man har turen att lyckas kroka en då. Men hur en motsvarande regnbåge skulle uppföra sig då, kan jag bara drömma om ty då finns de inte i havet, utan långt upp i Ronnebyån, vad jag vet.

Ett napp av regnbåge på cirka sex timmars fiske, en mycket bra utdelning!
Naturligtvis fortsatte jag med fisket ytterligare någon timme men utan att se eller märka av några andra rosa fiskar. 

Så här ser ett av en massa idolporträtt ut som jag tog på fisken. Placerade den på ett av de tjocka isflak som kantade en del av stränderna fortfarande.  Jag vägrar använda den slitna frasen "silverblank skönhet" som "Så skriver du fiskeartiklar" närmast anbefaller att man ska göra så fort man skall beskriva en laxfisk.

Vilket BRB-index kommer den upp i, undrar vi då... Nja, det kan man inte göra så där lättvindigt om man vill vara noga. Ty €-faktorn står ju för hur god i kulinariskt hänseende den var. Men i och för sig har jag ingen anledning att tro annat än att den kommer att smaka mycket bra och komma väldigt högt upp i €. När jag rensade den såg jag nämligen att den hade bleknat betydligt i köttet. Det tyder jag på att den gått länge i havet och ätit upp sig på egen hand. Kommer de direkt från odlingen är de ju intensivt karotinröda och så vill man ju inte ha det. Jag märkte också att den inte hade ett uns överflödigt fett på kroppen, som det brukade stå i de kioskdeckare man läste som ung.
Så sätter jag indexet till 95,7 så ljuger jag nog inte alltför mycket. Att den inte lämnade vattenytan någon gång helt och hållet är det enda som hindrar den från att komma upp i det absoluta maxantalet.
Men 95,7 är otroligt svårslaget som det är ändå. I och för sig drar ju ¶Z-faktorn  ner helhetsintrycket något också. Det betyder ju som alla vet, förhållandet mellan artens maxvikt genom den aktuella fiskens egentliga vikt, som symbolen ¶ står för alltså, multiplicerat med Z. 
4,5 kilo är imponerande nog, men det finns ju betydligt större regnbågar i närheten, enligt vad man läser om som går upp i Ronnebyån. 
En havsöring på tio kilo tagen i början av maj och som dessutom gått i havet någon månad; en sådan fisk skulle nog slå dagens regnbåge; men när händer det att man får sådana pjäser?
Sällan, men det är absolut inte omöjligt; jag har faktiskt själv varit nära ett par gånger.

En bild på den lycklige fiskaren får jag väl också ta med, annars är det risk att han blir sur. Däremot var det en usel fotograf han anlitade som inte kunde se till att hela fisken kom med.

Jag hoppas att alla fattar att rubriken på dagboksbladet syftar på turen jag hade när jag stannade kvar och skulle fiska några minuter till och inte på det simpla faktum att det var första gången i år här på Gö.

En bild på dagens fluga tycker jag också hör hemma här. Jag fick ju också årets första gädda på den. Bunden på Kamasan B980 storlek 6.

©Gagnekulla Network Productions