02-01-22

Vädret: Disigt och mulet på morgon och förmiddag. Till och med något regnstänk. Frisk till hård väst- sydvästlig vind. Framåt middagstid lite lättande molntäcke med solglimtar. Något mojnande vind just då. Åtminstone kändes det så.

Tisdag

Regnbågens hämnd

Eller

Utan spötopp i Tyrolen

Eller

Två långa och en kort

Idag verkar rubriksättaren ha jobbat övertid. Utan att riktigt ha fått till det för övrigt. Jag skulle gärna vilja ha dit någonting i stil med "Känslornas berg- och dalbana" för att göra det riktigt täckande. Eller någon lustig syftning på hur bra det är att ha reservgrejor med sig.

Nå, vi inleder dagens bildkavalkad med en från bilfönstret som väl illustrerar det härliga vintervädret. Milt, mjuka konturer i dis och dimma. Den enda färgklicken utgörs av den framförvarande bilens bromsljus när den ska svänga av från Allatorpsvägen mot Nättraby till. Varenda dag som går och snö och is har dragit sig tillbaka en liten, liten bit. Härligt! När alla andra klagar på det usla vädret jublar jag lite grann för mig själv.

Men än ligger isen över hela innerskärgården enligt vad jag hör. Det är bara väster om Hasslö och öster om Torhamns udde som det är öppet. Inom mina fiskevattensgränser alltså.
Ledig vardag = Gö.
Se där en annan matematisk formel utan alltför mycketobekanta faktorer. Men fortsätter vädret på den inslagna vägen kan man snart testa vintergäddorna på de gamla vanliga fiskesträckorna på Hasslö, Almö, Sturkö och Tjurkö. 
Låt mig också ta tillfället i akt att klaga på mina vadarbyxor. Mer och mer har jag kommit underfund med att de var ett felköp. Om det är materialet i sig eller om just mina vadare är ett måndagsexemplar vill jag låta vara osagt men läcker gör de. Trots omfattande limningsarbeten blir det ständigt nya hål. Och det bara i de pålimmade neoprensockorna. Resten av vadarna är ju tillverkat i goretex som visat sig lite väl tunt i vintervatten. Men det kan man kompensera med flera skikt tjocka byxor. Men ständigt insipprande vatten kring fötterna är svårare att gardera sig emot. Neopren skulle ju också vara så isolerande har man ju hört men även om det till äventyrs inte skulle läcka har jag haft svårt att hålla fötterna varma.
Nå, jag fiskar väl ändå så det är inte det. 
Parkerade som vanligt på Gökalvs badplats. Kom väl dit vid halvtiotiden. Inte en människa där. Eller bil. Utmärkt väder förutom att vattnet gick nästan en halvmeter för högt. Men vindriktningen fick kompensera för det med sin sydvästliga riktning. Det gjorde det halvlä där jag tänkt fiska.
Men för att överraska alla och prova något ovanligt gick jag söderut idag. Ner mot den lilla fiskhamnen.

Här kunde det hända att man fick en eller annan smågädda tidigare på hösten. På den tiden innan jag upptäckt att det gick att få regnbåge i Ronnebyfjärden. Vill även passa på att slå ett slag för ett bildbehandlingsprogram för digitala bilder som ovanstående bild är ett exempel på. Hur bra det kan bli alltså. Jag har nämnt det förut och det heter Panorama. Vad det gör är att sätta ihop flera olika bilder till en. Som den här ovan. Den består av tre styckna som jag tog i serie. Det fungerar som en vidvinkellins kan man säga. 
Det är mycket grunt och sandbotten vilket betyder vadningsvänligt. Samt några stenpartier vid uddarna. Kanske någon stor blank fisk gått in och ställt sig där?
Det hade det tyvärr inte. Inte vad jag kunde upptäcka i alla fall. Förmodligen är botten alltför steril med sin rena sand för fisken. Det är ju också själva Gökalvs badplats. Fortsatte fram mot udden. Den udde som jag brukar kalla badplatsudden och där det alltid står folk och fiskar om helgerna. Icke utan anledning heller...
Fast idag fick jag gå runt på land. Vid lågvatten kan man vada sig runt från badplatsen men idag var det omöjligt. Men inte heller där fick jag någon indikation på att det skulle dröja sig kvar någon eftersläntrare (stavas det verkligen så? jag ville ha det till "eftersläntare" men då protesterade Frontpages stavningskontroll). För det är vid denna tiden som regnbågarna lämnar Ronnebyfjärden för vidare befordran upp i Ronnebyån. Åtminstone var det så förra året. Då hade jag sett den sista fisken den 25/1 och sedan hade det varit helt dött. Det är för att kolla upp sådana saker som jag skriver fiskedagbok.
Nu kan det säkert skilja på plus minus en vecka; jag har ju inte fiskat regnbåge här så många år än. Nå, finns de inte vid udden kan det finnas chans nere vid stenarna, halvvägs till Gravfältet.

Har man sett på maken! Där fanns det en regnbåge minsann. När den vita regnbågssaran passerade tätt vid sidan om en stor sten, blev det stopp. Först trodde jag det var själva stenen som agerade stoppkloss men det var alltså en fin regnbågslax.  En pigg fisk med hel och stor stjärtfena som verkligen körde runt, hoppade och drog. Då fattade jag ett ödesdigert beslut. Istället för att lossa håven och landa den på det säkra sättet, fick jag för mig att vada in till land och puffa upp den på en bit sandstrand som jag såg där inne.

I och för sig befann jag mig inte så långt ut, men där är stenigt och svårt att gå i synnerhet om man skall hålla reda på en sprallig regnbåge. Halkningsrisken är uppenbar...
Aha, han plurrade! tänker kanske några. I synnerhet som jag låtit dem tro det av ordvalet. 
Nej, men något lika illa hände. Inte att landa fisken, det gick alldeles utmärkt att liksom putta upp den på land. Tanken hade varit att slippa blaska i vattnet och det lyckades också. Men vad jag förbisett var att där är det ju skog på stranden. Fullt med träd och stora buskar. Så på något sätt vispade jag in spötoppen bland grenarna på ett sådant skogens ädla lövträd. Hur det nu gick till vet jag inte för så stor kraft anbringade jag inte när jag tog loss den, men plötsligt såg jag ett avlångt, svart föremål som glidit ner och lagt sig vid flugan som fortfarande satt fast i regnbågens mun.
Snacka om blandade känslor inför nedanstående bild alltså!

En fin landad regnbåge, men med den avbrutna spötoppen placerad på den. -Äh, det är väl inga problem heller, utbrister kanske en uppmärksam läsare som följt mina dagboksblad och dessutom är behäftad med gott minne. Samt en vilja att hitta fel i vad jag skriver och dessutom påpeka dem; sådana läsare har jag nämligen:

-Du köpte ett reservspö i höstas ju!
Och, fortsätter den minnesgode läsaren, även om du sedan använde det nya måste du ju ha det gamla kvar, eller hur? Du behöver ju bara gå tillbaka till bilen för att hämta det! Är du lat, eller?
-Njaee... Inte precis, men... du förstår att...
-Du hade det inte med dig, säg som det är!
Nej, just det. De sista gångerna hade jag underlåtit att ta med reservutrustningen. Innan hade jag alltid med mig min klass 5 utrustning. För då hade jag alltid både spö och rulle. För krånglade rullen hjälpte det ju inte att enbart ha ett reservspö med mig. För någon fungerande rulle i klass 7-8 äger jag inte numer. Och idag hade jag ingetdera med mig.
-Då får du banne mig skylla dig själv och åka hem!
-Åti helvete heller! Kan jag fiska i läckande vadare kan jag väl fiska med ett avbrutet spö också, svarade jag den näsvise läsaren. Inte åker man väl hem när man precis fått en regnbåge heller. Och när molnen ser ut att lätta och den bästa tidpunkten på dagen närmar sig också. Icke!

Så resten av fiskedagen fick jag kasta med ett spö som såg ut så här i toppen. Men det var inte toppen, kan jag tala om. Ofta snodde sig linan om spöstumpen i bakkastet och låste sig. Men det gick. Genom att använda sig av högst ett blindkast kunde jag ändå kasta tillräckligt bra för att få napp som vi i det följande skola bevittna.

Med blandade känslor vadade jag ut igen för att prova det nya konceptet med ett spö utan toppögla. Och faktiskt om det inte följde efter en fisk nästan med detsamma!
Den tog inte men gissa om det rörde om ytterligare i min känsloburk. 
Därefter lugnade det ner sig. Både vinden, vädret, fisken och min sinnestämning. Jag gick där fram och tillbaka några gånger och kunde riktigt börja njuta av vårvintern, som vädret började kännas som.

När det började bli för kallt om fötterna tog jag mig en värmande promenad på stigen som löper längs med hela Gökusten.  Den fångade och avlivade trekilosregnbågen hade jag gömt på ett tryggt ställe för att ha den ur vägen. Den värsta grämelsen över att jag inte varit förutseende nog att ha tagit med mig det gamla spöet eller klass 5-utrustningen började lägga sig och när solen väl tittade fram mådde jag till och med gott.

Någon timmes fiskande och promenerandes fram och tillbaka både i vattnet och på stranden senare, utan för övrigt att ha sett eller känt någon ny fisk, kunde jag inte låta bli att ta ännu en bildserie över kusten. Ville se hur det ovana solskenet förändrade allt. Så här blev det, efter att jag klistrat samman de tre fotona till ett i Panorama-programmet:

Kortet (eller de tre delarna) är taget borta från badplatsudden genom Pentaxens inte alltför imponerande zoomobjektiv. Ett träd någonstans mitt på bilden var det som tog och brutalt bröt av spötoppen. Kusten där nere med sina stengrund visade sig för övrigt som det vinnande stället idag. Där nere skulle jag nämligen om en stund få ytterligare en regnbåge. En lite lättare men längre fisk. Jag skulle tro att den slog något slags rekord som man kanske borde skicka in till Guinness rekordbok. Som största fisk fångad på avbrutet flugspö ungefär...

Nästan, nästan lyckades jag fånga regnbågen i ett hopp här på bilden!  Lång och smal med väl utvecklad stjärtfena for den fram som en torped i vattnet under lång tid. Om man kan tänka sig en torped som hoppar och dansar på vattenytan förstås. Just att en regnbåge nästan aldrig ger upp är väldigt kännetecknande för arten.  För att ingen tvekan skall råda vilken geografi som råder är det vad jag kallar badplatsudden som syns borta vid horisonten.

Den här gången lossade jag håvgarnet och gjorde en trygg landning. Trots att jag inte hade långt in till stranden. Ty där inne stod ett träd och liksom girigt grep med sina grenhänder efter min stympade spötopp... Likt den gamle Pilgubben i en historia någonstans. Fast jag tror inte att det är pilträd där inne. Men det kan hända sagolika och mystiska saker här på Gökusten. Åtminstone när jag är här och fiskar. Fast då enbart på vardagar då här är folktomt.

Men idag började de dras hit likt flugor till en sockerbit, nu när det började bli eftermiddag och solen tittade fram. De; hundpromenerarna alltså, började flockas i allt större antal trots att det var mitt i veckan så jag fann för gott att börja tänka på hemfärden. 
Överallt från buskar och snår började det bjäbba och skälla. Om man ska vara noga hade jag strax innan nappet beslutat mig för att sluta fiska och letat upp den första regnbågen och fäst vid min härtill avsedda repslinga. Det är den ljusa fläcken under vattnet som syns på bilden. Sedan vandrade jag tvärs över det grunda sandområdet utanför vassen, bort mot badplatsudden. Där brukade jag rensa fisk och ta några slutliga idolbilder på dagens fångst. 
Där brukar jag få vara ifred också för hit är det nog bara andra fiskare som går. Fast det klart, det är ju dem jag helst vill undvika att träffa. Jag tycker nämligen det är lite onödigt att skylta med fångsten och skrika ut att här finns det regnbåge. 
Jepp, så ogin och missunnsam är jag!
Men inte en människa kom hit och glodde på mina fotograferingsbestyr eller lite senare, rensningsförehavanden. 

Bägge fiskarna var behäftade med jack och rispor. Var de kommer ifrån kan jag inte säga.  Gäddattack eller sälattack är de två alternativ som osökt faller mig in.

Men ska jag inte bedöma dagens fångst efter mitt eget BRB-index kan man undra?
Nja, egentligen är de alltför små för att det ska kunna bli några högre siffror. Men det är klart, när det gäller fart, hopp och kondition klättrar de i alla fall över 50-gränsen. Så här i slutet kanske meningen med den lite långsökta rubriken "Två långa och en kort" faller på plats. De två långa är naturligtvis regnbågarna och den korta är spöt, som är avbrutet. Ty även om spöet fortfarande är betydligt längre än fiskarna får man se det relativt, ju!
Ja, ja, rubriksättarna ska ju alltid försöka vitsa till det; det får man stå ut med.
En annan prövande företeelse är min vana att alltid försöka få med en bild av den nöjde fiskaren. Idag lyckades medarbetaren som höll i kameran också rent fotomässigt att få med både hela honom och hela fiskarna:

Fast då hörde jag hela tiden ett: "Gå bakåt lite grann! Lite till... lite till..."  Men... men om det nu inte kom en enda människa dit... vem var det då som tog kortet? Äsch, här på Gö händer så många mystiska saker och förekommer så mycket oförklarliga ting att förmodligen tillhör det ett av de värsta fallen. Händelser av ren sagolik natur har jag ju tidigare också rapporterat om.

Så mycket kan jag dock säga att det påminner om Andefotografier, Kirilianeffekter samt att ni tittar väl på Arkiv X.

©Gagnekulla Network Productions