02-01-27

Vädret: Mulet och regnigt på morgonen. Ett par riktiga störtskurar men sedan lättade det något. Till och med en och annan solglimt. Frisk till hård väst- sydvästlig vind. Kanske lite mojnande fram på dagen.

Söndag

Tillbaka till utgångsläget

eller

Sub specie philosophica

Ett nytt år. Lite nya grejor. Tillbaka till samma gamla sträcka på Almö dock. Samma gamla gäddor också. Fast kanske de är nya. Du kan inte stiga ner i samma flod två gånger, försäkrar oss Herakleitos men du kan lätt dra upp samma gädda två gånger. Ett nytt år betyder att du skall genomlida samma saker en gång till. En vinter till, en vår till och så vidare. En båtsäsong med ständig oro och ängslan över hur vädret är nere vid sjön när du står hemma och inte vet om det är lönt att köra in till staun eller inte. Långa dagar utan fiskkontakt om du äntligen lyckas komma ut på havet utan att gå under med man och allt. Ett nytt år när du skall göra samma saker en gång till fast med lite sämre förutsättningar. Vi blir alla äldre och har man kommit över en viss ålder är det ju downhill from here... Allt är fåfänglighet...
Äsch, skit i det! Släng dig i väggen, Schopenhauer!
Så länge du kan svinga ditt flugspö vid ett gäddvatten finns ju ingen anledning att klaga, eller hur!
I synnerhet här, där man kan uppleva en väldigt bra fiskedag i slutet av januari. Det finns ingen dötid (om uttrycket tillåts under ovanstående filosofiska aspekter) här i Blekinge. Inte mer än några veckor kanske under vilka man får vänta ut det värsta vintervädret, sedan kan man ut och fiska igen som vanligt.
Nå, idag inföll det riktiga gäddfiskepremiären. 
Förra gången på Torhamns udde räknar vi bort. Att jag också egentligen redan fått årets första gädda bortser vi också ifrån. Den fick jag ju inte på riktat gäddfiske och blir därför diskvalificerad rakt av. (Här blir kanske någon läsare konfunderad, men lugn, det löser sig tids nog.)
Först en kort repetition av de senaste dagarnas väder. I torsdags och fredags hade vintern åter kastat sig över oss ordentligt med flera minusgrader, klart väder och nästan nordvästlig storm. Men som till igår, lördag hade de utlovat duggregn och milt. Aha, tänkte jag och planerade en kombinerad fiske cum släktbesök-resa till Sölvesborg. 
Vi vet alla vad som hände. Nästan tio cm snö och superhögvatten, storm och elände. Halt på vägarna och omöjligt att fiska. Så jag åkte inte dit?
Jodå, men något fiske blev det inte. Däremot stannade jag till på Fiskeshopen i Karlshamn på tillbakavägen och kollade in lite grejor. Det är en sådan affär som när man går in för att köpa fem saker kommer man ut med åtta. 
Hm... jag vet en annan affär med liknande sortiment inte så långt härifrån som när man går in och skall köpa sju saker, kommer man ut med två...
Nu hade jag bland annat köpt mig en ny fiskejacka som jag skulle prova. Det är därför det kan se lite obekant ut på bilderna.

Snön övergick till regn framemot lördagseftermiddagen och nu på söndagsmorgonen hade den nästan helt smält undan.  Här är jag och Fabian på väg ner mot Nättraby för vidare befordran ut mot Almö. Jag kan inte säga att jag hade några stora förväntningar på dagens fiske.  Jag hade hoppats på att vattnet hade hunnit sjunka undan lite eftersom vindriktningen är från söder eller väst och styrkan i jämförelse med igår, betydligt svagare. Men icke, vattnet var om inte superhögt så i alla fall högt.

Under rådande väderbetingelser är det Almösträckan som gäller. Lä, samt att det går att fiska där också vid högvatten. Trots att det nog är min mest fotograferade sträcka (möjligtvis med undantag av Gö) tar jag ändå med en bild.

De brukar bli ganska bra och den här är väl inget undantag. Att det ser så lugnt ut beror ju på att det är helt lä här. Det är inte bra även om det är ganska skönt. Att vattnet går högt syns också.
Bästa huggtiden i januari är mitt på dagen, lanserar jag som en obevisad hypotes. Fiskade därför under ett par timmar säkerligen, utan att märka något. Men så kände jag ett litet motstånd där det absolut inte fanns någon sten eller tång.
På nästa kast såg jag hur en fena sakta reste sig i vattnet någonstans i närheten av gäddsaran. Det var bara att lugnt resa spöet och gäddan var fast.
En gammal pålitlig fyrakilosgädda var det. Skulle inte alls förvåna mig om det var samma som jag fick här sist. Den nittonde december för att vara exakt. Stället var nästan det samma. 

Va! Ska vi inte ha med en bild på rest, böjt spö, flugrullen i bakgrunden och en stor virvel på vattnet? Nja, det blev inga fina bilder under kampen. Höll på och mixtrade och experimenterade med de polariserande linserna. Men det hjälpte inte; tog en hel massa kort men inget blev bra. Det är svårare än jag trodde. Lade i alla fall upp gäddan på stranden och tog ett kort på den när den låg stilla.  Ingen hjärtklappning för min del, ingen dans på stjärten (gäddans alltså), inga racerbåtsfasoner, men heller inte motstånd som en

tångruskeliknande gammal dränkt stövel. Nej, den gjorde klart godkänt ifrån sig. Men så pigg som den blev när jag släppte tillbaka den har vi aldrig sett:

Det otacksamma kreaturet hade helt enkelt sparat på krafterna och bara låtsats bli trött! Förmodligen hade jag dragit upp den flera gånger förut och den visste att det inte lönade sig att sprattla och ha sig. Nej, det bästa var bara att följa med så blev man snart tillbakasatt. Men smartare än att den simmade iväg åt helt galet håll var den inte. Jag fick vända på den med foten och visa den på rätt riktning.

Det var verkligen uppiggande med napp. Ty även i år verkar skillnaden mellan noll fiskar och en fisk vara lika stor som under den förra tolvmånadersperioden. 
Efter ett par timmars vadande började jag frysa om fötterna. Som jag brukar vid rådande väderleksförhållanden hade jag parkerat Fabian borta vid Hajvar och promenerat ut till brofästet innan jag gick ner i vattnet. Under ösregn kan jag tillägga och därvidlag hårdtestat den nya fiskejackan. Den klarade för övrigt prövningen med glans. Kände mig varm och skön i den hela dagen. Till skillnad mot den gamla jackan, som ju bara var en gammal regnjacka utan fickor, var den här väl utrustad med sådana istoppningsfodral. Samt en kapuschong och andra finesser som jag nog ännu inte upptäckt. Enda nackdelen var att jag ännu inte hunnit fästa en handduksupphängare på den. Flera gånger kom jag på vänsterhanden att försöka hänga upp löslinan på den. Trots att den inte fanns. 

Molnen såg ut att lätta så jag tog en kort promenad uppe på land. När solen tittade fram glänste och glittrade det så dant på de taggiga buskarna att jag försökte fotografera fenomenet. Tyvärr går det inte fram så tydligt.  Men varför tar du med bilden ändå? Jo, enligt en handbok i att skriva fiskeartiklar, ska man helst ha med en neutral bild mellan fiskebilderna. Detta för att skapa en dynamisk balans mellan de olika avsnitten. En rytmisk kadens som likt de långsamma och snabba passagerna i en symfoni ger läsaren en

upplevelse av skönhet och harmoni. Och om möjligt brukar jag följa de råden också. Fast här fick jag fuska till det en smula. För ovanstående bild tog jag i själva verket efter den andra fisken. Innan jag började frysa om fötterna och blev tvungen att gå upp på land ett tag. Men man får luras lite, säger författaren till handboken, bara det inte går till överdrift.

Aha! Nu känner vi igen oss! utbrister säkert flera läsare.  Ett nytt år, javisst, men samma gamla spöbild. Nytt och gammalt i en oupplöslig enhet. Sådan är tidens gång, helt enkelt. Samma motiv men med olika agerare. Tiden beskriver ingen cirkelrörelse utan en spiralformad sådan. Ytan och skalet är detsamma men innehållet olikt... Se där lite filosofisk vinkling på dagens rapport. Lite andlig lyftning som dagboken så väl behöver. Gäddan som tungt vältrar sig i vattenytan, uppskattade jag vikten till exakt samma som den föregåendes. Fyra kilo.  Trots att jag nu förvarar vågen i en lättillgänglig ficka brydde jag mig inte om att ta fram den.

Inte heller med denna gäddan lyckades jag ta någon bra bild på den i u-läge. Den tog jag heller inte upp på land för en sådan bild hade jag ju redan. 

Två fyrakilosgäddor så här mitt i vintern när isen precis har gett med sig kan man inte klaga på. Inte nog med det utan en stund senare fick jag den tredje och sista gäddan. En pigg tvåkilosfisk som det var ett nöje att få.

Fast just då visste jag inte att det var den sista fisken och eftersom jag har svårt att hålla fler än tre saker i huvudet samtidigt, var jag tvungen att sätta mig ner på en sten, ta fram anteckningsboken och skriva ner uppgifterna.  Ökade på takten i vadandet och fiskandet för att eventuellt hinna med ett annat ställe också. Hoppade över en massa platser som bara ibland brukar hålla gädda. Gick tillbaka ända till Hajvar och till andra sidan av Almö. Men där låg vinden på men det som knäckte mig där var främst högvattnet. Kände att jag inte ville ge mig ut i det utan vände utan att gå i.

Däremot gick jag ner i smågäddeviken vid Hajvar för att ta några kast. Just då kom det ett promenerande par i färggranna regnjackor. På frågan om jag fått någon fisk svarade jag reflexmässigt att nejvars, det hade jag väl inte. Det är dåligt fiske här, och inte brukar jag få någon fisk inte.
Inte förrän senare upptäckte jag att det var folk jag kände och då fick jag förstås ändra mig och säga att jovisst hade jag fått fisk! Flera stycken fina gäddor minsann.
Pratade en stund under tiden jag stod udvadad och kastade en bit ut i vattnet. Det hade varit roligt att få napp just då men det hände inte. När de kört iväg fortsatte jag en stund till men utan att få något. Gick upp till Fabian, plockade ihop och körde hem jag också.

©Gagnekulla Network Productions