02-02-18

Vädret: Måttlig till frisk sydvästlig vind. Först dimma och dis på morgonen så uppklarnande. Såg ut att bli sol men molnen tog alltmer överhanden. På eftermiddagen några regnskurar till och med. Ganska kyligt.

Måndag

Februari är en svår tid...

Det lönar sig inte att klaga på vädret, jag vet. Men synpunkter på det kan man väl få ha. I så fall tycker jag att det kunde ha fått fortsätta med sol och värme som det varit i helgen då jag jobbat. Men så väl blev det inte utan mulet och blåsigt samt till och med några regnskurar på eftermiddagen i stället. 
Vidare får jag erkänna att jag fuskat lite med rapporteringen på sistone. I onsdags, den 13:e var jag ute och fiskade. 
Då var det en bra sak och en dålig med vädret; Soligt och varmt hela dagen, åtminstone i lä. Men ett fruktansvärt högvatten. Mer än 60 cm över normal. Bara marginellt kunde de två ytterligheterna kompensera varandra. Ur fiskesynpunkt en mycket deprimerande dag. 
Jag hade inte ens tänkt nämna det, än mindre ta med någon bild därifrån men man har väl rätten att ändra sig eller hur?

Högvattnet framträder inte på bilden men det sköna vädret desto tydligare. Dessutom ser vi nybörjaren Pär i full aktion. Jag hade nämligen brutit mot en av mina principer; att åka ut själv.  Strax innan hade han till och med haft ett napp av en havsöring minsann.  Hm... hade det varit jag skulle jag tro att dagen fått ett eget reportage med braskande rubriker... Själv fick jag bara ett par smågäddor i en vik som påstods vara full med jättegäddor som väntade på leken. En annan av mina principer är förresten att när man fiskar gädda skall det inte komma havsöringar och lägga sig i. Likaså gäller det att när man fiskar regnbåge eller havsöring, bör gäddorna hålla till någon annanstans.

Så strukturerad och rigid är jag. Förresten, han Pär är bara nybörjare när det gäller flugfiske, inte gädd- eller öringfiske i övrigt, långt därifrån.
Tillbaka till dagens fisketur:

Över Almö, över Hasslöbron går färden. Det må vara disigt och dimmigt men superhögvattnet hade krupit tillbaka mm för mm för varje dag som gått sedan i onsdags hade jag kunnat konstatera. Därför ville jag försöka längst ut i ytterskärgården. Ute på södra delen av Hasslö.

Under helgens jobbardagar hade jag sett ut genom fönstren där solskenet bara flödat in och föreställt mig vadande upp till knäna i kristallklart, solglittrande vatten med fast, gul sandbotten ivrigt kastande efter både gäddor och havsöringar (trots mina principer). Det såg till och med ut som om solen skulle bryta fram när dimman lättade. 

Så tänkte jag fortfarande för mig själv när jag på hemliga stigar letade mig ner mot vattnet.  Men molnen tog överhanden och vinden friskade i till den grad att det inte var möjligt att gå ut på uddarna. Det enda som återstod av drömmerierna var det kristallklara vattnet och sandbottnen. Det vara bara det att det var alldeles för mycket vatten. I tankarna hade vattenståndet återgått till det normala som är lågvatten. Men i verkligheten hade det bara sjunkit från superhögvatten till vanligt högvatten. Men jag hade ändå trevligt ett par timmar. I det som jag kallar Varvsviken var det lä och det kändes som om jag skulle få napp. Men som jag kallar dagens stycke; februari är en svår tid för gäddfiskare. I alla fall för mig som förr aldrig rörde fiskegrejorna från november till mars ungefär. Nu sägs de stora gäddorna stå på djupt vatten utanför lekvikarna och vänta på bättre tider.

Då borde jag också göra det egentligen. För inte tänker jag fiska gädda med spinnspö och jiggar och djupgående wobbler inte. Även om det inte finns en enda gädda på grunt vatten kommer jag ändå att fiska efter den där. För det är ytterligare en av mina principer. 

Jag inledde dagens fiske ganska sent. Skulle tro att jag inte lade ut dagens första kast förrän vid tiotiden. Så strax efter tolv var jag tillbaka vid bilen för att köra någon annanstans. Inte ett napp eller annan indikation på fisk hade jag haft. Men ibland är det så roligt att få komma ut att det inte spelar så stor roll. När allt annat fungerar bra, när vädret inte är alltför ogint, när kasten lägger sig som de ska med hela fluglinan ute efter bara ett blindkast, när flugan kommer simmande så lik en skadad tobis att man häpnar, när vattnet är klart och sandbottnen fast. När jag sade hela fluglinan menade jag den arbetande delen. Någon meter har jag ändå kvar på rullen. Vadfiskar man behöver man inte fantomkasta  ända ut till backingen. Det blir bara en massa extra löslina som snor sig och dessutom tar lång tid att veva upp skulle man få napp.
Och visst vill man ha napp.
Därför körde jag tillbaka till Almö. 
Jag hade hamnat lite i tidsbrist eftersom klockan var efter tolv. För det finns så många ställen att pröva på Almö och egentligen hade jag velat utforska något nytt. Precis innan man kör ut på Hasslöbron, på Hasslösidan alltså, ser det grunt och stenigt ut och flera gånger har jag funderat på att stanna till där och pröva. Jag stannade faktiskt till där men ångrade mig. Körde istället längre ner på Almö, parkerade och gick tillbaka på vägen till brofästet och gick där ner på östra sidan som så många gånger förr.

Det är något fel på den här bilden. Perspektivet stämmer inte riktigt. Den är sammansatt av två stycken och det annars utmärkta programmet "Panorama" liksom syr ihop två eller flera bilder till en. Men ungefär så såg det i alla fall ut lite längre ner på Almö. Rakt fram ser man Tromtö förresten. Där förra dagboksbladets händelser utspelade sig.

Jag fiskade och fiskade. Men fick inga napp. Ändå var förhållandena de klart bästa i år. Vinden hjälpte till genom att röra upp vattnet och nämnda vätska hade också sjunkit tillbaka fullt märkbart. Så varför var det så dåligt?
Februari är en svår tid för oss gäddfiskare, helt klart. Jag tror att jag fiskade i minst tre timmar under goda yttre förhållanden utan att få närkontakt. Till och med tidpunkten på dagen var ju den absolut bästa. Från middagstid och framåt. Jag misstänkte starkt ett tag att det hade varit en massa andra gäddfiskare här under både lördagen och söndagen och måhända skrämt iväg mina gäddor. Under helgen hade ju rena söndagsfiskevädret rått.
Men visst fick jag napp till sist.

Visst fick jag känna hur gäddan drog till. Visst fick jag höra plasket när hon gick upp och slog. Visst fick jag uppleva hur rullen knarrade när löslinan lämnade den... Fast det sistnämnda bara lite grann ty trots att jag bokade den till 4,5, är de inga jättekämpar i februari.  Dessutom lurade hon mig på en bild också. Tog upp den på land och försökte placera den bredvid spöt och få en trofébild. Men så fastnade jag med spöt i en gren, hon sprattlade och slingrade sig. Och innan jag hann hindra det, krälade hon ner till vattnet och sam iväg! Tala om otacksamhet och ohövligt uppträdande! Men dateringen längst ner på bilden talar om att det är en ny bild och inte samma som jag ständigt återanvänder. Om nu någon skulle misstänka det alltså.

Vid tillfället råkade jag använda en extra liten fluga. Fick fram den av misstag när jag blev tvungen att byta. Den var till och med bunden på #6. Egentligen var den avsedd att fiska havsöring med och skulle inte ha kommit fram. Men jag satte på den i alla fall. Men den fäste precis lika bra som en #4 eller #2. En lite mindre storlek på gäddflugan nu i februari tror jag inte heller är fel. 

Så till lite kulturgeografi. Vi befinner oss alltså på Almö. En halvö som är naturreservat och som alltid förknippats med ett rikt bestånd av enar. Sedan ett par år tillbaka har jag alltid stött på ett gäng naturvårdare om vintrarna som håller på att rensa upp. Utrustade med motorsågar går de löst på enarna så det snart inte finns en enda kvar.

Skulle tro att  det beror på namnet. Det heter ju faktiskt Almö och inte Enö. Men en en är så god som en alm, brukar jag säga.  Hela dagen kan man höra motorsågarnas oljud. De anfaller de stackars enarna som vore de enhärjar från fordom. Rena motorsågsmassakern. Nej, ge er på alla de taggiga buskarna i stället, säger jag, så gjorde ni större nytta!

Almös enar gjorde sig ju till och med kända över hela Sverige för att inte säga världen 1986. Under Ubåtskrisen. Jag vill minnas att militären sköt på dem då i det att de misstänktes vara ryska grodmän. 
Tillbaka till fisket; nu börjar det bli för enformigt och enahanda med buskar och träd.

Det dröjde inte så länge till efter den första och största gäddan förrän jag fick två till. Här kan man se den lite större av dem vältra sig i vattenytan. Mycket trevligt var det att äntligen komma på dem. Hela sträckan är väldigt lång och samtliga tre gäddor fanns på ett cirka 100 meter långt avsnitt.  Oj, ingen tydlig bild på gäddor idag! Det måste jag försöka reparera till nästa gång. Fast den ser ut att dröja. För dagen efter (detta skrivs 02-02-19) blev det vinter igen. Massvis med snö och sjunkande temperatur. Hur det kommer att utveckla sig vet ingen. Men havet lär väl i alla fall inte frysa till mer än längst in i vikarna.  Båtsäsongen gör sig också mer och mer påmind. På hemvägen tog jag en omväg om Saltö inne i staun och hämtade min utombordare. Den är servad och nyrepararerad och liksom jag själv ser den fram mot vårens havsöringsfiske.

Fast åtminstone jag med blandade känslor. Jag tror inte det har varit en enda lämplig dag för båtfiske hittills i år. Ständigt har det blåst för mycket. För mig alltså som är väldigt feg när det gäller att ge sig ut på sjön i bräcklig farkost. Men än dröjer det någon månad så tills dess kan det gärna få blåsa av sig. Som vadningsfiskare kan man alltid uppsöka någon lävik eller läsida på någon ö. Man kan också undra om det blir något förbud för gäddfiske under leken. Det pratades om det i våras men inget blev bestämt. I så fall hoppas jag att det enbart gäller för redskapsfiske. 
Plaskfisket bör de sätta stopp för. Det tillgår så att man stänger av en lekvik med nät. Så går de omkring eller ror omkring och plaskar för att skrämma ut lekgäddorna ur vassen så att de går in i näten. Och lekgäddorna säljs och pengarna går till charterresor. Till exempel. Stora mängder gäddor tas på det sättet varje år, enligt uppgift.
Usch! Det vore någonting för fiskerikonsulenten att ta tag i.

©Gagnekulla Network Productions