02-03-19

Vädret: Frisk sydlig vind. Regn, regn och så en liten ljusglimt vid ett-tiden. Därefter mer regn. Men... nästan NORMALT vattenstånd!

Tisdag

Chocköppning!

Just det, inga inledningsord, inga bilder från bilfönstret. Direkt på första fisken går vi idag. Länge (betydligt över en timme) hade jag fiskat på okända vatten utan att få napp. Så vadade jag över en liten vik och på andra sidan, så grunt att det inte hade gått att fiska, skrämde jag ut ett par stora fiskar. Strax efter den händelsen såg jag en stor, och jag menar stor, virvel omkring flugan. Drar till och stramar åt. Fast fisk! Tunga knyck och ett par hyggliga rusningar men snart har jag den intill strandstenarna. Tyvärr är de inga sprinterfantomer vid denna årstid och i sitt tillstånd. Men tyngden har de kvar...

Kan lyfta upp den, lossa kamasankroken (Size 4 B982 x strong) och lägga gäddhonan tillrätta för den sedvanliga idolbilden.

Gäddorna har en tendens att sköta sig när man väl fått upp dem. Gapar snällt när man skall ta ut kroken och sprattlar inte. Men när man skall plåta dem vill de inte ligga stilla. Men på den här bilden kan man se att gäddnosen nästan når fram till spöts metersmarkering. Det är den gula markeringen strax efter den första spöringen. Jag bokade den till 6,0 kilo. Kanske vägde den ett halvt kilo mindre, kanske ett halv kilo mer. Är det inte fråga om rekordnoteringar brukar jag inte krångla fram vågen.  Senare gjorde jag det som vi i det följande skola se. Återigen en dag med en strålande inledning. Fast idag befann jag mig inte på samma ställe som för ett par veckor sedan. Då Pär och jag tog var sin fin gädda.  Nej Pär, där jag var idag, har vi aldrig fiskat ihop.

Det var faktiskt första gången för mig med. På just den här sträckan alltså. Men nu vid närapå normalvattenstånd öppnar sig ju enorma områden att äntligen få pröva. Områden som man gått och tittat på men inte riktigt kommit till under superhögvattnets veckor för att inte säga månader. För att inte tala om alla de vanliga ställena som äntligen blir fiskbara.
Sedan gäller det ju bara att hitta gäddorna. Ty där de fanns förra veckan eller för 14 dagar sedan är det inte säkert att de finns kvar. Med det hade jag en viss framgång idag. Och Pär, det berodde inte på att det regnade och blåste!

Som jag tidigare hävdat, så länge det inte är soligt och bleke spelar vädret i det hänseendet ingen roll. Inte när man fiskar med vit gäddsara.  Jag skall sträcka sig så långt som att säga med gäddflugor över huvudtaget.  Här puttar jag ut gäddan på fritt vatten igen efter avslutad fotosession och önskar henne all lycka och många återseenden. Särskilt på gäddfestivalen till hösten. Då mäter hon över metern nämligen. Förresten Niklas, idag skall du nog få ditt lystmäte på gäddbilder medan andra kanske kommer att stöna på grund av den långa nedladdningstiden.  Men har man en egen website på 100 MB skall man ju utnyttja det, tycker jag.

Knappt hade jag ordnat till utrustningen, kollat fluga och tafs och börjat kasta igen förrän det åter blev ett våldsamt liv kring flugan. Än en gång en stor virvel kring flugan och jag gjorde automatiskt motryck. Men ingen kontakt utan flugan skuttade upp ur vattnet och flög fram ett par meter. 

I det läget upphörde kontakten med flugan och jag fick en massa löslina att ta hand om. Så snabbt jag kunde drog jag in den för att kunna göra ett nytt kast efter fisken. Men det visade sig obehövligt. Gäddan snodde runt där ute, lokaliserade den tilltänkta måltiden och satte fart så en stor plog visade sig. Tog flugan igen så gäddan vann tävlingen i att komma först fram till flugan.  Samma historia upprepades igen. Drillning, landning och fotografering. En historia som jag har väldigt svårt att tröttna på, kan jag tillägga.

Åh, jag höll på att glömma att mellan de två större gäddorna fick jag en mer normal tvåkilosgädda. En sprallig sak som det också var roligt att få.

I storlek och utseende påminner den här gäddan misstänkt den jag fick den 9/3. En typisk femkilosgädda nämligen. Omöjligt är det inte att det är samma. Men vem kan avgöra det? Jag efterlyste någon gång förra året en märkpenna för fisk. Eller något annat enkelt sätt att kunna rista in sitt bomärke på de gäddor man fångar för att se hur många gånger man fiskar upp dem igen. Eller att man kan göra som de gör i USA: Där förser de laxfisken med små radiosändare i odlingen innan de släpper ut dem igen. Sedan har trollingskepparen bara att följa pipet tills han hittar dem. Allt för att underlätta fisket.

Detta sker i de Stora Sjöarna, trollingfiskets ursprung enligt en mycket osäker källa. 
Så det har vi väl snart här. Själv får jag förlita mig på känsla och erfarenhet samt ihärdigt arbete för att hitta gäddorna.

Så här någonting såg det ut, kuststräckan jag vandrade längs med. Men exakt var någonstans fisken stod är mer osäkert. Ty fortfarande verkar gäddorna uppehålla sig på mindre plättar och stora områden emellan är helt fisktomma. 
Idag hade jag börjat fisket ganska tidigt också och avverkat ett par ställen innan det första nappet. Helt fisktomma ställen, vilket bara visar att gäddorna flyttar på sig. Vid elvatiden avbröt jag vidare upptäcktsfärder och gick tillbaka till bilen. Behövde den raska promenaden för det envetna regnet och blåsten hade kylt ner mig lite. 
Körde iväg till en helt annan geografisk plats. Där jag äntligen kunde komma till nu med den sydliga vinden och det låga vattnet. Ja, lågvatten var det inte, men allt är ju relativt.
Med risk för att bli enformig visar jag denna bilden:

En fyrakilosgädda i kompaktklassen som snor runt benen på mig.  Fast då tyckte inte jag det var enformigt. Tvärtom upplevde jag dagens höjdpunkt nu och ett par timmar framåt. För nu fiskade jag på ett område jag älskade. Inte just den här kuststräckan menar jag, utan själva topografin. Grunda sandbottnar med fläckvis tång och stenområden. Sällan får man storgäddor där men det är ju inte allt.

Den här bilden säger mer än tusen av mina ord att förklara exakt hur jag vill att det skall se ut. Det hade till och med slutat regna och en liten, liten lucka mellan molnen öppnade sig och ett tag hoppades jag faktiskt på solsken. Men efter ytterligare någon timme slöt sig alla glimtar av blå himmel och det mörknade igen. Ännu mer regn kom ner. Men i mellantiden roade jag mig kungligt. Nappen och fiskarna trillade in och flera missade jag. Några faktiskt avsiktligt.  Är det så grunt och klart vatten kan man ibland se fisken när den kommer och anmäler sig till napp. Var den för liten ryckte jag, Gud hjälpe mig, undan flugan!

Eller undvek att kasta åt det håll som en gädda befann sig som hade missat i hugget. Det var en lyx som jag tyckte jag kunde kosta på mig eftersom jag hade så tungt bagage i fångststatistiken redan. Jag gladdes bara åt att se att de fanns där. Dessutom sliter de på flugorna och ger en såriga fingrar...
Nå, så många gäddor rörde det sig inte om, några stycken bara.

Men regnet återkom och jag började bli frusen. Då inträffade en händelse som värmde lika mycket som solglimten hade gjort förut. En gädda av lite större storlek hade ställt sig helt nära land och rusade fram och slök min vita gäddsara.

Som den for omkring och röjde runt fick jag ett kort tag för mig att nu hade jag äntligen den efterlängtade tiokilosen inom räckhåll. Det var tyvärr bara önsketänkande från min sida. Men visst var den fin.

Den ville heller inte ligga still när jag lade den tillrätta längs med spöt utan sprattlade och krälade omkring på ett mycket odisciplinerat sätt. Jag trodde att den skulle väga någonstans mellan 7 och 8 kilo men vågen sade bara 6,5. Måste komma ihåg att köpa ny våg...

Den satt lite illa så jag fick klippa av tafsen och ta ut den bakvägen genom gälarna. Passade därför på att byta fluga. Ja, till en ny vit gäddsara naturligtvis. Den jag använde hade suttit på hela dagen och började se luggsliten ut. Plasten på tafsen var uppsliten och bindtråden uppfransad. Det var förresten samma fluga som jag använde på förra fisketuren. Men under mellantiden hade jag reparerat den. Lagt på några nya buntar strutsherl, lackat samt en ny tafs förstås. Till nästa fisketur skall jag göra samma sak så får vi se hur länge själva kroken håller. På den är det ju själva spetsen som är känsligast. Det gäller att kolla den efter varje kontakt med sten. 
Hur det nu var så fick jag inga mer napp på den nya flugan. Fast det berodde nog inte på det. Ändå gick jag till samma ställe där det varit en sådan remarkabel gäddansamling förra gången. Nämligen den 9/3. Inte en fisk fanns det där idag. Men nu hade vädret och framför allt vinden ändrat sig. 
Det gjorde nu inte så mycket, klockan började närma sig hemdags och jag gick tillbaka till bilen.

Jag hatar att behöva vara så hemlighetsfull var exakt jag håller till men det är tyvärr nödvändigt. Egoistisk som jag är vill jag nämligen ha mina gäddor för mig själv.  Men några hint kan jag jag ju ge. En noggrann betraktare av bilder kan se en väderkvarn i bakgrunden.  Hm... var brukar det finnas sådana antika mjölmalningsmaskiner tro... Tankarna går då gärna till en stor ö, eller hur? En långsmal ö med stort alvar...

En ö för tankarna till broar, eller hur? Ölandsbron och Öland förstås! Eller...? Äsch, det spelar ju ingen roll egentligen var jag är. Och ni som läser det här; kom ihåg att det finns på Internet där man egentligen inte kan lita på någonting.  Det är bara gäddorna man kan lita på i mina dagboksblad. De är äkta. Vikter, antal och flugor. Allt annat kanske är precis lika påhittat som det där med radiosändarna på laxfiskarna i Michigan.

Fast det skulle inte förvåna mig det minsta om det verkligen simmade omkring tusentals regnbågar och vad nu har för sorters andra laxfiskar i det kommersiella trollingfiskets högborg, Great Lake District in good ol' USA, försedda med radiosändare.

(Hm... undrar om jag efter dagens fisketur åter kan börja kalla mig Sauren, Lord of the Pikes...?)

©Gagnekulla Network Productions