02-03-30

Vädret: Flera minusgrader på morgonen. Klart och lugnt på morgonen. Därefter sol, sol, sol, samt bleke nästan hela tiden. Då och då uppträdde små vindkårar men det blev inte ens sjöbris.

Lördag, Påskafton

Båtpremiär

Båtpremiär ja... Men för att kunna komma ut med båten har det krävts en hel del arbete. Eftersom jag inte ens fick napp kan jag ju lika gärna presentera mina vedermödor att göra båten klart skepp som något annat.

Efter en noggrann förbehandling (ett par drag med en stålborste) hade jag fernissat årorna och sittbrädan flera gånger. Så bra och tjockt hade jag gjort det på årorna att handvärmen fick fernissan flytande igen och kladdade ner händerna! Till slut fick jag linda en handduk om särskilt ena åran. Så går det när man har sölat och inte blir färdig att sätta igång förrän veckan innan sjösättning. Tydligen behöver de ligga till sig en vecka eller så innan de blir riktigt torra. Nu kom jag ihåg att det var likadant i fjol. Varför blir det likadant varje år? -Förmodligen för att jag är jag varje år.

Oron och rastlösheten hade tilltagit de senaste dagarna tills jag inte kunde hejda mig längre. På skärtorsdagen körde jag ner till båten utrustad med målarburk och pensel, efter jobbet.

På bilderna ovan ser man ett vackert exempel på före och efterbegreppet. Som båten ser ut till vänster har den legat hela året och sålunda blev den som till höger när den var nymålad med bottenfärg. Ett mycket bra arbete, värdigt en Rembrandt.
-Men, kanske någon undrar, såg den verkligen ut så där? Halva svart och halva blå... Det ser ju helsjukt ut!
-Tja, man ska inte vara rädd att pröva nya färgkombinationer. Men det berodde faktiskt på att den svarta tog slut innan båten var färdigstruken förra året. Och så hade de ingen mer svart färg i butiken utan jag fick ta blå.
Dessutom var det inte halva båten utan bara en fjärdedel. Det svarta var den gamla giftiga färgen och den blå den ej giftiga. På det viset gjorde jag en vetenskaplig test om det nya var lika bra som det gamla vad gäller att hålla slem, snäckor och havstulpaner borta från båtbottnen.
-Funkade det då?
-Ääh... jag minns inte... Nej, jag märkte nog ingen större skillnad. 
Men idag räckte färgburken till hela båtbottnen.
Nog om målning och underhåll nu; på Långfredagen efter jobbet puttade jag ner båten i vattnet, satte på motorn och förtöjde på den vanliga platsen. Igår alltså.

Den nyrenoverade motorn gick igång vid fjärde försöket och så vara det bara att stäva ut. Klockan var vid pass halv sju och fortfarande ett par minusgrader med is och frost i båten. Dessutom kunde jag leka isbrytare på ett par ställen där isen lagt sig i ett tunt skikt. Hela havet låg blankt som en spegel och det tyckte jag om när jag körde ut. Det kändes inte så skrämmande då som om det hade varit  mulet och gått lite sjö. Jag brukar nämligen gripas av en irrationell fruktan och skräck att båten skall springa läck och sjunka de första gångerna jag är ute. I synnerhet som jag upptäckte att jag totalt glömt bort att jag brukar ha flytväst på mig under vårfisket. Både för värmens skull och för att skapa en falsk känsla av trygghet. Mot det hjälpte solskenet och lugnet.  Jag tänkte som så att rätt som det är blåser det upp och några timmars skönt väder är ju bara bra.

Jag hade även med mig vadarna och vadarstaven för att om det skulle blåsa för mycket för öringfiske, skulle jag kunna gå iland på någon ö och fiska gädda på någon läsida. Men vädret är som det är i år. Från den ena extremen till den andra på några dagar.
Det blev varmare och varmare och ingen vind syntes till. Inte mer än en och annan liten krusning som strax upphörde. Dessutom hade jag blivit helt förvirrad vad det gäller att bedöma hög- respektive lågvatten. Jag hade nämligen fått för mig att det var lågvatten nu efter att varje dag följt hur det dragit sig tillbaka bit för bit i Sunna Kanal. Och så lågt som det var nu hade jag väl aldrig sett, tyckte jag. 
Men i själva verket var det fortfarande högt om man jämför med som det brukade vara på våren och sommaren. 
Det är lustigt förresten med begreppet normalvattenstånd. Det existerar inte. Det kan inte finnas, enligt en ny teori som jag kom på under fisketuren. För vattenståndet beror främst på lufttrycket och vindarna, eller hur?
Åtminstone här i Östersjön. Antingen är det högtryck eller lågtryck, eller övergångsformer där emellan, eller hur? Och vem kan säga vilket som är normalt av de två tillstånden?
Vem har väl hört de käcka meteorologerna på TV ens nämna ordet normaltryck? 
Nej, det pratas alltid om antingen högtryck eller lågtryck. 
Jo statistiskt sett kan man naturligtvis räkna ut ett normaltryck under olika månader och årstider men det är en annan sak. Vad jag menar är att det beräknade normalvattenståndet är ytterst sällsynt i verkligheten!
En annan sak jag noterade när jag körde ut var att det fattades några bryggor där det förut funnits sådana. Det långvariga superhögvattnets effekt utan tvivel.

En ensam kanotist såg jag också där ute. Det var möjligen perfekt väder för en sådan men det absolut sämsta man kan tänka sig för fiske. Men det skall också sägas att även om det blåste lagom är det inte säkert att jag skulle ha fått någon öring. Ty "många är långa och svåra att fånga" som det står i visan. Klockan är omkring åtta, halvnio på morgonen och strax efter kanotisten hände något märkligt.

Jag befann mig vid Aspö och råkade titta utåt mot havet. Då upptäckte jag att det höll på att bildas något som såg ut som en koncentrerad dimbank en bit ut. En molnpelare liksom. I flera sekunder betraktade jag fenomenet och funderade på om jag inte skulle fotografera det. 
Då plötsligt nådde mig ljudvågorna av en fruktansvärd explosion! Ett sådant brakande som om himlen revs sönder och sprack upp.
Ljudet studsade runt i hela skärgården fram och tillbaka i flera sekunder och hundratals sjöfåglar lyfte i moln från alla öar och skär runtomkring. Jag blev ordentligt skrämd erkänner jag och fick för mig att det var krig på gång. Fast bara i någon sekund för den politiska situationen är ju inte alls sådan. 
-Äsch, det var väl bara militären som övade, tänker kanske någon. Men det kunde det absolut inte vara, för det har jag ju upplevt massvis med gånger härute och det låter inte alls så. Dessutom är jag faktiskt gammal artillerist så lite har man ju hört i den vägen och detta var något alldeles extra.
Förklaringen fick jag inte förrän när jag kommit iland och sett löpsedlar och läst tidningen. Där stod det nämligen att man fått upp en torped, eller stridshuvudet på en, i en trål på Sturkö. Man såg bilder på soldater i full beväpning på vakt, avspärrning och krismöten, evakuering och panik, ungefär.
I tidningen stod vidare att militär sprängexpertis skulle tillkallas för att spränga torpeden som i morgon. Det vill säga idag. 
Ja, nu har jag dokumenterat det här i mitt dagboksblad att jag sett och framförallt hört detta. 

Det är ju tur att det hände någonting för i fiskväg var det ju väldigt magert. Möjligtvis att jag skrämde iväg en öring i en grund vik. Jag såg nämligen en virvel som inte verkade härstamma från dyning som bröts på en sten.
Timme efter timme höll jag på. Rodde från det ena stället till det andra. Kastade ungefär 50-50 med fluga och spinn. Plockade av mig plagg efter plagg i den stigande värmen. 
Trots att jag inte fick napp tyckte jag att det var oerhört skönt att vara ute. Ett tag funderade jag på det där med gäddfisket men kände att jag inte skulle orka och dels att jag befann mig ganska långt från den tilltänka ön. Och bleke är lika dåligt för gädda som för havsöring. 
Fast antalsmässigt finns det ju betydligt fler gäddor än havsöringar så det borde inte vara så svårt att åtminstone hitta någon huggvillig gädda, trots bleken. Och ett fiskereportage bör ju innehålla fiskbilder.
Enligt "Så skriver du fiskeartiklar" är det för övrigt ett oeftergivligt krav. 

Vad ser vi här på bilden då?
Eldsvådor eller nya explosioner...? Befinner vi oss i Mellanöstern eller?
Nej, det är bara högst fredlig gräsbränning i en trädgård på Hasslö. Man får hoppas att de inte brände ner hela ön utan lyckades hålla elden under kontroll. Klockan var vid 15-tiden och äntligen hade en väldigt svag sjöbris vågat sig fram. Men jag var på väg hem till Långö vid det laget och hade gett upp planer på vidare fiske. Åtminstone jag blir fort trött de första gångerna jag idkar båtfiske. 

Å, jag tror jag vet ett sätt att ändå visa en fiskebild idag:

På gränsen till fusk kanske.  Innan jag åkte ut i morse hade jag tagit ut en fryst regnbåge som vi skulle ha till middag. En regnbåge från vinterns Gö-fiske.  Vill ni ha receptet? Mycket enkelt: klyv regnbågen eller öringen såsom på bilden. Plocka bort alla benen med en tång och salta duktigt på undersidan.  In med långpannan i ugnen tills skinnet börjar svartna och osa.  Dra väck skinnet och slå på grädden. Spä med lite vatten också och så in med eländet igen tills såsen har puttrat till sig och blivit lagom tjock.

Brukar bli ätbart. Hur ni kokar potatisen får ni faktiskt slå upp i en kokbok för här kan jag bara lämna ut fiskrecept.
Tja, det var påskens första fiskedag för min del. Det är inte helt omöjligt att jag fiskar gädda som imorgon. Vadande alltså. Vi får se på vädret, men jag kommer nog inte att köra ut med båten i alla fall. 

©Gagnekulla Network Productions