02-04-07

Vädret: svag sydlig vind. Mest mulet. Frost på morgonen. Halva himlen var klar. Utåt havet men solen kom aldrig riktigt loss förrän precis när jag skulle köra hem.

Söndag

Viss återupphämtning...

Om vi skall hålla oss till börsspråk. En av årets allra bästa fiskedagar, utnämner jag dagen till. Inte så mycket i själva fiskhänseende men för den viktigaste faktorn när man är ute, nämligen vädret. I underavdelningen vinden. En precis lagom, svag sydlig vind gjorde det till ett rent nöje att vara ute.

Jag hade utgått ifrån att ungefär samma väderleksförhållanden skulle råda som igår. Det brukar stämma. Därför satte jag kurs österut. Ja, idag var det båtfiske som gällde. Igår var det ju ett par minusgrader på morgonen, klart och frisk nordlig vind. Frosten och klarheten var samma.  Men molnen tätnade i rask takt och vinden, ehuru svag, verkade komma från söder. Körde ut mellan Sturkö och Tjurkö för att kunna fiska i lä, som planen låg. Under ivrigt frukostätande. Dryga timmen tar det och motorn, som är nyrenoverad, lät mycket bra. Satte ihop både spinn- och flugspöt och gjorde klart skepp. Var väl klar framemot åttatiden att börja fiska. Så här års är det inte så viktigt att vara ute i gryningen. I synnerhet om det är så kallt som nu.

För några år sedan led jag av den felaktiga föreställningen att man bara kunde få havsöring under morgontimmarna. Som tur är kom jag att inse att det går lika bra när som helst under dagen. Att det sedan oftast brukar vara lämpligast väder på morgonen är en annan sak. Vinden brukar ju tillta under dagen och försvåra fisket.
Dock inte idag, verkade det. 

Verkligen en härlig känsla att i absolut lagom fart långsamt driva förbi stranden och kasta och kasta. Med flugspöet, märk väl. Tidigt lät jag spinnspöet ligga. 
Den strand som man i vintras kavat fram längs med till fots. Spåren efter superhögvattnet syns som ett mörkgrönt streck, nästan en meter upp från normalnivå. Jag började i det som jag från och med nu kallar Bin-Laden-viken. Namnet har den naturligtvis fått efter den bunker som den kände terroristledaren gömde sig undan i, i vintras. (Se reportage från första advent.)
Eftersom han inte hittats eller dykt upp sedan dess kan det dessutom ha varit sant!
För att fortsätta det martialiska spåret; jag kände mig som en stridsflygare från Första Världskrigets dagar gentemot de stackars marksoldaterna fast i skyttegravar och gyttja, där jag sakta drev förbi den svårvadade stenstranden och kunde pricka mellan stenbumlingar, in i små vikar där det var som helst kunde stå en öring.
Jag hade exakt kontroll och visste att jag inte skulle missa någon öring funnes det en. På tafsen hade jag en One Size. En fluga som jag efter Torhamns Udde hade fullt förtroende för. Och det är viktigt när det gäller speciellt havsöringsfiske. Att ha fullt förtroende för betet man använder. Ty paradoxalt nog finns det betydligt fler bra havsöringsställen än det finns havsöringar.
Skulle de inte hugga brukade de ändå följa efter och jag hade väldigt bra sikt där jag stod i båten, solglasögon och hatt på.
Så här tidigt på våren brukar det mest röra sig om öringar högst ett par kilo. För de större befinner sig fortfarande uppe i åarna eller har precis börjat utfärden ut mot ytterskärgården. Men det finns undantag från den regeln. 
Nej, andra halvan av april och första veckan i maj, då är det bäst. Då kan man få se eller få upp, om man har riktigt tur, de riktigt stora; jättebjässarna.

Tja, jag kan inte hjälpa det; men först försöker man i ett par år att fästa hoppande fisk på minneskortet utan att lyckas så händer det gång efter gång! På Tjurkös absolut bästa ställe fick jag hugg.  En mycket pigg liten krabat som hoppade och skuttade som den värsta kanin. Då hade jag fiskat några timmar utan att få kontakt med vår prickige vän. Och njutit i fulla drag av det perfekta fiskevädret. Fast lite rädd att vinden skulle öka var jag för det är sällsynt att den inte gör det efter middagstid. Blåser det för mycket kan man nämligen inte flugfiska så bra. Man hinner inte med. Solen kunde också gärna få bryta fram ty den höll sig gömd

bakom molnen hela tiden. Men vad spelade det för roll i det stora hela när man fick napp. Inte så stor var den men det hade jag inte väntat mig heller. 

Men visst var den fin! Större än jag trodde också. Förmodligen lovlig till och med. Men jag släppte tillbaka den. Tittar man noga ser man flugan i munnen på den. One size fits all. Med gäddwire och allt.  Den flugan skall hädanefter blifwa min melodi!

Man vill ju inte precis äta fisk varenda helg under resten av året så jag kunde kosta på mig att vara lite generös. Just när jag satte tillbaka den trodde jag att jag skulle få fler också. Men jag kom inte i kontakt med mer öringar trots att jag hade flera hyggliga lokaler att så att säga, vittja.

Så här ser underverket ut: För ett ovant öga går den väl inte att skilja från en vanlig gäddsara men den är betydligt kortare.  Jag hade varit orolig för att havsöringen inte skulle fastna så bra. Att den kanske bara skulle nafsa den i stjärten... Men varken så oanständig eller försiktig verkade den vara.  Men tre havsöringsnapp och tre landade havsöringar talar sitt tydliga språk. Och om havsöringen inte störs av gäddtafsen skall väl inte heller jag göra det. En tafs som förresten kunde vara lite längre. För någon timme efter detta tog en gädda flugan och försvann med den! Av virveln som den lämnade efter sig bara kanske på en fyra, fem kilo.

Vid fjortontiden hade jag fiskat mig runt Tjurkö och havsöringställena hade tagit slut. Jag kunde ha tagit skuttet över till Aspö och försökt där någon timme men avstod. Istället fiskade jag mig ända fram till Kungsholmens Fort och tänkte se hur det såg ut där. 

Jag hade aldrig varit där med båten förut och visste inte ens om det fanns passage för en småbåt genom den så kallade försänkningen som går som en gördel runt hela skärgården för att hindra främmande invasioner. Men det gick och jag rodde omkring och tittade mig omkring på det område eller plats som kallas Finskan. Kastade också lite för att se om jag kunde komplettera statistiken med några gäddor men såg inte till någon fisk. Det kändes litet jolmigt också, fast det berodde kanske på att det var lä där inne. Men det var bra att rekognoscera och vetskapen att det var fritt fram med båten dit in, kunde spara in omvägen runt Kungsholmens Fort i framtiden och vid tuffare väder än idag. Kanske man kunde fiska lite gädda bland skären på bilden till hösten också.
Det retade mig lite att inte förrän det var dags att köra hem solen behagade visa sig lite. Men jag fick vara helt nöjd med den här dagen i alla fall.

©Gagnekulla Network Productions