02-07-26

Vädret: Klar morgon med fullmåne. Det blåste redan tidigt en nordvästlig till västlig styv bris. Mulnande på under förmiddagen.

Fredag

Smågäddor på Gö

Dagens fiskehändelser är egentligen inte värda att ödsla nedladdningstid och läsning från er sida på och tankemöda, lagringsutrymme och blidbehandling från min. Men eftersom det var så länge sedan, både som jag hörde av mig och fiskade så må det vara hänt.
Den mesta tiden de här veckorna har jag ju tillbringat på jobbet. När jag någon gång varit ledig har det mest kommit hinder i vägen för en lyckad dag på sjön. Hinder som i de flesta fall kunnat stavats b, l, å, s och t.
Även idag skulle det råda en frisk västlig vind men då beslutade jag mig för att lura vädret, plocka fram vadarna och köra till Gö. Men dels också för att det ryktades om att en och annan regnbåge varit synlig där nyligen. Ett rykte som skulle visa sig helt grundlöst förresten. Men det är alltid roligt att ha ett mål för sina aktiviteter. Det hade blåst och regnat osedvanligt mycket de här två veckorna så jag tänkte att man i alla fall inte skulle behöva trängas med badande personer. För att dels minska risken för det och istället öka den maximalt för regnbåge tänkte jag dessutom vara där lagom till soluppgången.

Det innebar att jag startade när det var mörkt hemma. På vägen ner till kusten råkade jag ut för en händelse som alla förmodligen tar för en rötmånadshistoria. Men jag kan försäkra att den håller den vanliga sanningshalten som jag tror de flesta förväntar sig att finna här!
För att ge lite bakgrund till vad jag upplevde på den öde skogsvägen mitt i natten kan jag berätta om vargens framfart här i Blekinge. Ett par olika vargar har rapporterats närmast gått bärsärkargång i fårhagar och koinhägnader. Flera får och killingar eller vad det heter har hittats massakrerade och delvis uppätna och från Le Carlssons sida fastställda vargspår har hittats. Detta är helt sant och förmodligen har det nått riksnyheterna också. Nu är det några veckor sedan det inträffade men det var något som gjorde att jag kom att tänka på det. För just när de härjade som värst minns jag att jag varit ute och fiskat och något i hela situationen påminde mig om det. 
Jag kom på det nu när jag blev tvungen att stanna där på den öde, nattliga skogsvägen.

Jag ville nämligen passa på att ta en bild av den perfekta fullmånen som jag hade precis i blickfånget. Stor, rund och skinande med sitt kalla, döda ljus såg den nästan ut som en dödskalle. På något sätt ingav den en oroväckande känsla. Det var då jag drog mig till minnes att det varit fullmåne den gången också.  Eftersom det var så tidigt på morgonen kunde jag stanna Fabian helt också utan att riskera att det kom någon bil bakifrån. Då kan jag i lugn och ro koncentrera mig på kameran. Då tyckte jag att jag hörde att brakade och knakade i skogen. En älg! var min första tanke och jag öppnade bildörren och gick ut för att se bättre. Min andra var att förrymda jakthundar drev något framför sig för nu hörde jag tydligt gläfsanden och morrningar.

Oväsendet närmade sig hastigt och nu tyckte jag mig uppfatta rena ylningar också. Det var mycket riktigt ett rådjur som kom framskuttandes i väldiga språng och försvann som en brun blixt över vägen. Och efter kom ett par lustiga varelser. Först tyckte jag att det var människor för i det dåliga ljuset såg det ut som om de löpte på två ben men när de kom fram på vägen sjönk de ner på alla fyra. Och i Fabians sken kan det inte ha varit någon tvekan om att det var vargar jag såg! Två stycken väldiga bestar. Ja, betydligt större än de jag sett i Ölands djurpark. 
Nu hände något ännu märkligare. De damp alltså ner på vägen en 20 meter framom bilen. Uppenbarligen såg de både mig och bilen för de liksom kröp ihop och vände sig mot mig. Senare räknade jag ut att de nog hade rymt från en cirkus eller liknande istället för en vanlig djurpark. För inte brukar väl vargar resa sig på bakbenen och gå som en människa heller?
För det var just det som de gjorde. I fullmånens likbleka sken såg jag ju det hur tydligt som helst. Jag måste erkänna att jag blev ordentligt rädd. Så rädd att jag glömde ta bilder på dem när de närmade sig. Det var synd för vem skulle väl tro på att de här vargarnas framtassar mer liknade människohänder än djurtassar med ganska duktiga klor på som de höll utsträckta mot mig?
Nå, jag slängde mig in i Fabians skyddande bilstol, dängde igen bildörren, startade och tryckte gasen i botten och de stackars djuren fick slänga sig åt sidan för att undgå att bli trafikoffer. Så nära kom jag att jag också upptäckte att den ena av dem måste ha sprungit på ett klädsträck i mörkret. För han hade nämligen på sig en resterna av en skjorta! I strålkastarljuset såg även ögonen underliga ut. Jag inbillade mig nämligen att de lyste med en närmast övernaturlig, självlysande röd glöd, fulla med hat och blodtörst.
Senare, på vägen ner mot Allatorp och vidare genom Nättraby, ut på riksvägen, skämdes jag lite över att jag låtit mig dragits med av den allmänna rovdjurshatet och vargskräcken som brukar råda. Hur lätt är det inte att i de lägena inbilla sig saker också; jag menar ingen har väl hört talas om vargar som går på två ben som en människa heller!
Hm... nu när jag tänker efter råder det faktiskt rötmånad...
Nej, nu över till det väsentliga, som är fisket.

Innan solens första, varma, gula ljus övervann fullmånens osunda, falska sken, vadad jag ut vid första udden där det brukar vara bäst för regnbåge. På tafsen satt en One-size-fits-all. Undra på då att jag blev ordentligt lurad när den första fisken högg.  Men hur en knappt kilostung liten gädda ens för ett ögonblick kunde inbilla mig att nu hade jag en stor regnbåge på kroken övergår mitt förstånd. Med tanke på dess beskaffenhet är det kanske inte så svårt, tänker säkert en och annan. Säkerligen med en viss rätt för övrigt, men jag tror det beror lite på att jag nu var så ovan vid den direktkontakt som sker när man fiskar med flytlina också. Samt att den högg på ganska kort lina.

En lång stund stod jag där på klipphällsudden och kastade utan att något mer hände. Ovanligt nog var det högvatten också. Inte så mycket som i vintras förstås men tillräckligt djupt för att det inte gick att vada ut till de där små holmarna en bit ut. 

Medan solen gick upp förflyttade jag mig över det grunda området norrut, ner mot stengrunden. Där kan det i alla fall finnas lite gädda ibland.  Men inte idag. Trots att min one-size-fits-all mycket väl duger till att dra upp även lite större gäddor med.  Vinden ökade mer och mer. Den kom från fel håll också. Nästan nordväst och då ligger den nästan rakt på. Jag har funnit det bäst med sydvästliga vindar här. Då blir det halvlä och på blankvattnet som då bildas och precis i gränsskiktet lockar regnbågen till stigningar och vak.

Men jag tror inte de inre delarna av Ronnebyfjärden är så bra som det ibland sägs varken för gädda eller regnbåge i den absoluta mittpunkten på sommaren som det var idag. 

Jag fortsatte vada och fiska mig ganska långt in i vassvikarna också. Mest för att där är så bekvämt att gå. Ren, slät sand eller lerbotten utan hindrande stenar. Det var också väldigt skönt att promenera omkring där i det allt varmare solskenet. Någon fisk kan det därför inte heller finnas. Förutom en och annan gädda förstås.  I folkmun råder ett starkt samband mellan gädda och vass men i verkligheten stämmer inte det. Inte enligt mina erfarenheter i alla fall. Inne i själva vassen brukar det nämligen vara alltför grunt för att gäddan skall trivas. Dessutom står den ofta så tätt att bara små gäddor kan tränga sig fram också.  Här, norr om Gravfältet, är det ganska grunt en 20, 30 meter ut. Därpå kommer en djupbrant ganska tvärt och ifrån djupet kan väl en och annan gädda göra en raid in mot den grunda bottnen utanför vassen ibland. Så tolkar jag det i alla fall att jag fick dagens andra och sista gädda där. En knappt tvåkilos men som jag tidigare påpekat är det omständigheterna som avgör om fisket blir lyckat eller inte.  Så hur man än ser på dagens fisketur får jag nog säga att idag blev det ganska misslyckat. För även om det är mitt i sommaren borde jag ha fått några till. För så sommarvarmt i

vattnet var det faktiskt inte och med tanke på tidpunkten på dagen, från kl 05 till kl 09 kan jag inte ens sätta Godkänt på dagens fisketur. När jag äntligen kan komma ut i båten och den ovanliga konstellationen fint fiskeväder och ledig dag uppstår, vet man inte. Inte mer än att förmodligen lär det dröja.

©Gagnekulla Network Productions