02-10-19

Väder: Frisk till hård nordostlig vind. Minst kuling, kanske ännu mer i byarna. Regn större delen av dagen, särskilt på förmiddagen. Än rikligt än lite lättare. Kallt. 

Lördag

Nu är sommaren definitivt slut

Tuffing trotsar elementens raseri

Just det, idag handlar det nog mest om vädret. Nu har samma nordostliga vind rått här i snart tre veckor. Kanske har det tillfälligtvis någon dag blåst från ett annat håll även om jag automatiskt alltid kastar en blick på stauns flaggor på infarten och inte kan erinra mig motsatsen. 
Fick jag välja skulle jag nog ha tagit en annan vind men den har i alla fall inte medfört något högvatten och det är jag tacksam för. Vilka meteorologiska regler som styr hög- respektive lågvatten har jag för länge sedan givit upp att försöka förstå. Tycker inte de stämmer så bra längre. Vid lågtryck och vindar på norr brukar det nämligen vara högvatten. Nå, desto bättre.
Efter att ha jobbat hela veckan i ett sträck, kände jag mig allt konstigare för var dag som gick mot slutet. Rastlös och orolig. Nervös och anspänd. Händerna började skaka och rätt som det var ville högerarmen upp i luften och vifta. Om nätterna kunde jag vakna upp eftersom jag ryckt till med bägge händerna. Ett motryck när gäddan högg i drömmen. 
Jag hade drabbats av abstinensbesvär! Cold Turkey av svåraste art!
Mot det finns det ju bara ett botemedel. Ut och fiska!
Vad betydde det då att det utlovats nordostlig kuling och häftiga regnskurar; snöblandat till och med.

Ingenting! Därför valde jag också det svåraste och värsta ställe jag kunde komma på. Torhamns Udde i nordostlig kuling alltså; det är ingenting för veklingar eller nybörjare! Nej, inte under de här förhållandena när de tunga vågorna bröts i vita kaskader mot stenbarriären, grumlade upp vattnet och gjorde det livsfarligt att vada på de slippriga stenarna där!

-Va! Skall du börja skriva ut exakt var du har varit nu!?
-Nja, Torhamns Udde är ju så känt i alla fall att det nog inte har någon betydelse. Och jag skulle vilja se den gäddflugfiskare som vågar sig ut hit under sådana här omständigheter! Eller spinnfiskare också för den delen. Nej, det skall nog till en sådan tuff gammal veteran som jag själv. En djärv, dödsföraktande supervadare som älskar att sätta liv och utrustning på spel, stå utvadad upp till midjan på stenigt och halt underlag och låta bränningarna skölja över sig och pressa ut linan i motvinden!
-Men sådan är ju inte du!
-Öh... nej, kanske inte... OK, lite överdriver jag nog. 
-Du ljuger alltså helt och hållet, erkänn bara!
-Nej då. Jag var allt på Torhamns Udde och tog de första gäddorna där. 
-??
-OK då, i närheten av Torhamns Udde, om det nu skall vara så #@££!! noga! 
Ställe I i tabellen, det står jag för. Men jag kanske inte befann mig i de värsta bränningarna... Say no more, say no more...

I alla fall satt jag i bilen på parkeringen vid militärstationen och åt frukost runt klockan åtta på morgonen, precis att det hunnit bli så ljust att man kunde läsa sin tidning under tiden. Regnet smattrade mot rutor och biltak och fåren gick utanför. Konstigt nog kom det ett par bilar utkörande från området. Alltså utifrån själva udden. Var det älgjägare?
Sedan såg jag varken till fiskare eller fågelskådare trots att det var lördag.
Fick fiska ganska länge innan mina teorier visade sig stämma. Nu menar jag inte den första lilla strandgäddan jag fick utan den andra.
En liten del av min hjärna sysslar gärna (obs rim!) med fiske även under var- och jobbardagar. Och den hade kommit upp med en teori om var stora gäddor kunde tänkas ha gått och ställt sig under rådande väderleksförhållanden. Och nu skulle teorin testas. Men av sekretesskäl vill jag inte i detalj gå in exakt hur teorin löd. Kanske kan den dyka upp i annat sammanhang. 
Men tabellens gädda nummer två tycktes bekräfta teorins giltighet och det var kul.

En riktigt kraftig höstgädda av tungt snitt. Högg i en kaskad av vitt skum på väldigt grunt vatten och på långt avstånd från mig själv. Det är alltid roligt att få en stor gädda men ännu mer så, att man får dem exakt där man har antagit.  I det här läget, på bilden, kan man lätt göra den första uppskattningen på gäddans vikt. Man försöker greppa den över nacken. Går det, väger gäddan mindre än fem kilo. Går det inte, är det en märkesgädda, som vi sade förr. En över fem kilo alltså.

Det var bronsmärket som ABU delade ut förr i tiden. Kanske de gör det fortfarande, jag har inte koll på det sedan många år, det var mest en ungdomsgrej. Nuförtiden bryr jag ju mig inte om det minsta att skryta med mina fångster...

Det andra sättet att få reda på gäddans vikt är att lyfta upp den. Då både ser och känner man storleken. I detta fallet bokade jag den lätt till sex kilo. Det tredje och noggrannaste sättet är förstås att vada in till land, lägga den i gräset längs med spöt och först mäta den och sedan ta fram sin våg och väga den. Men så stor var den alltså inte att jag gjorde mig den mödan. Men det skulle förvåna mig storligen om det hade tagits en större gädda i Blekinge denna blåsiga dag. I så fall, ni som läser det här, maila om saken.

Detta främst för att det var så okristligt väder att vara ute i. Jag drabbades själv av det. Regnet piskade sig in ryggen på mig och vadarjackan visade sig inte hålla helt tätt. Kände alltmer hur vänsterarmen blev blöt. 
Vad är detta för något, Fiskeshopen i Karlshamn!
Men just på armbågarna är det påsytt något svart tyg som kanske inte är gore-tex. Men det var inte bra. Jag hade varken med mig reservtröjor eller min gamla vadarjacka som åtminstone är absolut vattentät. Det är en gammal galonjacka nämligen. Avsedd som regnrock för yrkesfiskare och rejält tjock. Dess nackdel var att den helt saknade fickor. Men på den hade jag limmat på både handduksupphängare (för löslinan) och en del andra anordningar men det största problemet var att förvara flugor och andra småprylar på ett lättåtkomligt sätt. Men med en fiskeväst undertill kanske...
Jag beslutade i alla fall att jag har med mig både den gamla fiskejackan och en extratröja i bilen i fortsättningen.
Fick några gäddor till men vågade inte fiska färdigt hela området för än var klockan inte så mycket och jag ville pröva ett annat ställe också. 
Avbröt alltså fisket lite i förtid och nu får jag inte veta om det var min teori som gjorde att sexkilosgäddan fanns där eller om det var ren slump. Ja, för om jag fortsatt kanske jag skulle ha fått en till lika stor och då kunde jag ha fått antagandet bekräftat på ett fullt vetenskapligt vis.

Ställe II

Bredde ut vadarjackan och satte på bilvärmen och fläkten under färden till Ställe II. Som tur var avtog regnet mer och mer och resten av fiskedagen höll det sig någorlunda i schack. 

Här kan man verkligen tala om en scenförändring. Från Uddens vilda natur till innerskärgårdens lugna vikar.  Här befinner vi oss någonstans på en av stauns fem stora öar på läsidan, den sida som vetter just åt staun till. Stället är helt nytt för mig. Har varken varit här till lands eller från sjösidan. Så min uppgift var att fästställa om det verkligen var ett "ställe". Det vill säga, gick det bra att ta sig dit utan allt för mycket besvär? Först och främst med bilen. Gick det bra att vada? Hur är bottenförhållandena; är det fast eller lös grund att stå på?

Går det bra att förflytta sig längs med stranden eller är det en massa hinder i form av ogenomträngliga snår eller vassar? Eller ännu värre, arga hus- eller sommarstugeägare som kommer ut och skäller och undrar vad man är för en skum figur.
Och så slutligen det sista och viktigaste testet; finns det fisk?
Man kan säga att det här stället uppfyllde alla fordringar så när som det sista.
-Hallå där, i tabellen står det ju att du fick fem gäddor! Är inte det fisk?
-Jo, i och för sig. Men det var bara strandgäddor. Inga spår av stora förmärkte jag. Jag tappade en del, men samtliga var i samma litenhetsklass.
-Aha, så du kommer inte att köra hit igen. Till Senoren och Stora Sandviken?
-Tyst! Skall du avslöja var jag var!
-Jamen det var ju inte bra, sade du...
-Äsch, det var ju bara idag! Stället har förutsättningar, inte tal om annat!
-Ja, ursäkta då. 
-Skadan är redan skedd och går inte att reparera. Men jag tror att det är ett tålamodsprövande fiske som gäller här ty vikarna är väldigt långgrunda med mycket ren sandbotten och till och med idag var det långt mellan nappen, tyckte jag. Men under vissa förhållanden kan mycket väl någon större gädda gå in och ställa sig någonstans häromkring. Kanske i november eller januari, vem vet. Då kan det vara bra att känna till det här stället där det är både grunt och sandbotten och man kan tillbringa en hel fiskedag och söka efter den gäddan.
Ibland passar sådant lugnt fiske mig perfekt.  

Sådana här ettochetthalvtkilosgäddor fick jag.  I bakgrunden ser man ett rev som går ut men vattnet räcker en bara till fotknölarna där framme, så grunt var det. Till höger i bild såg det ut att ligga en badplats också.  Förmodligen kommer jag att återvända hit och ge det en ny chans. Det är vad jag brukar kalla ett lyktstolpsställe.  Ja, så mycket mer att orda om angående dagens fiske är det inte så... -Hallå där, du måste väl förklara vad ett lyktstolpsställe är!

-Jaså, det trodde jag framgick av namnet. Det härstammar från historien om mannen som höll på att söka efter sina borttappade nycklar en sen kväll. Han höll till under en gatlykta och letade och letade och fick även hjälp av andra. Men ingen kunde hitta nycklarna. Till slut frågade en om det verkligen var här han hade tappat dem.
-Nä, men här är det enda stället där det är tillräckligt ljust så man ser att leta!
Och i mitt fall betyder det att eftersom det är så lätt och bekvämt att vada och fiska här så spelar det ingen roll om det kanske inte finns så gott om fisk.

Senare på eftermiddagen brakade det loss ordentligt med snöoväder. Tung blötsnö lade sig på trän och grenar och förorsakade flerfaldiga, långvariga strömavbrott. Tar med bilden hemifrån för att dokumentera denna vinters första snö. Förresten, ute på Senoren och Sturkö, rullade åskmuller på som bara den! Så det blir inget fiske som imorgon, söndag. Eller idag, eftersom jag skriver detta på söndagsmorgonen.

©Gagnekulla Network Productions