02-11-07

Väder: Frisk syd eller sydvästlig vind. Dock inte riktigt så frisk som igår. Mest mulet men någon solglimt då och då. Kanske någon grad varmare än igår. 

Torsdag

Pikehunting in Skåne

eller 

En häpnadsväckande historia

eller

Storvinst för bortalaget

eller

Heavy nostalgitripp

Jag har novembersemester nu och idag hade jag familjeärende i Kristianstad. Skulle agera chaufför till någon som skulle tillbringa hela dagen i den skånska metropolen. Vad var då naturligare än att jag lastade Fabian full med vadare, spön, vadarstav, termosar, tröjor och sydvästar?
Ingenting, naturligtvis.
Igår hade jag dessutom inhandlat en detaljerad, blå karta över området. Ibland har jag låtit det framskymta i dessa blad att jag är uppväxt i närbelägna Sölvesborg och därvidlag ägnat (slösat bort, tyckte väl en del) mycket tid åt fiske. 
Ett par gånger i modern tid har jag besökt mina gamla hemmavatten men då bara dem i omedelbar anslutning till staden Sölvesborg. Idag tänkte jag på dem på Skånesidan. Men frågan uppstod då förstås hos mig; hur mycket är mina, minst 30 år gamla minnen och kunskaper värda idag?
Vi fiskade så gott som enbart från båt och med spinnfiskeutrustning också. Namnen på ställena... När jag tittade på kartan hittade jag till exempel varken Torskgäddans Vik eller Förbjudna Viken. Likaså det vi kallade Vannebergahalvön heter nog något helt annat. Fast på kartan finns inget namn utsatt.

Det är en princip som jag tänker följa i dagens blad. Jag undviker helt enkelt att exakt på stället säga var jag var. Men bilderna får komma med. Låt dem som känner igen sig göra det. Ovanstående namn är naturligtvis sådana som vi hittade på eftersom vi inte visste de rätta.

Torskgäddans Vik fick sitt namn av att vi en gång långt inne i en vik fick upp en gädda som spottade ut två småtorskar. Förbjudna Viken eftersom vi en, eller var det kanske flera gånger, blev bortkörda av arga markägare. Men dit jag körde Fabian har ett riktigt namn, då som nu. Kom väl dit vid halvtiotiden och såg ut som på bilden ovan. Fast några rutschbanor minns jag inte att det fanns för 30 år sedan. Men utvecklingen går ju framåt. 
En udde bebyggd med öde sommarstugor. När jag höll på att ta på mig vadarna kom det en dam med hund förbi. Förvånat undrade hon om det verkligen fanns fisk här?!
Jag svarade sanningsenligt att det hade jag ingen aning om. Men för trettio år sedan kunde man få sig en eller annan gädda i trakterna.

Det blåste friskt som sagt och därför fick det bli läsidan av den utskjutande udden. Det kändes inte så lite nervöst att gå iväg utåt de grunda sandrevlarna. I första viken var det dessutom oroväckande grumligt i vattnet. Skulle det bli fiasko? Befann jag mig på helt fel ställe? Det borde du väl förstå att saker och ting inte är desamma efter 30 år! I synnerhet som vi inte fiskade så här sent på året då. Vad jag minns brukade vi dra upp

båten redan i slutet av oktober eller åtminstone i början av november. Fisket dog helt enkelt ut i brist på napp och fisk, tror jag.
Området vi kallade Vannebergahalvön karaktäriseras av enormt stora grundområden. Och jag menar grunda områden!
Idag var det cirka 20 cm under normalvattenstånd och därför räckte vattnet inte högre upp än till fotknölarna på stora ytor. Men det var också därför jag vågade vandra iväg bort över vidderna. Jag gick ut till ön som syns på bilden ovan. Jag hade vaga minnesbilder av först väldigt grunt men så skulle det komma en djupbrant. Och att precis i gränsskiktet kunde det gå gädda.
Som tur var klarnade vattnet lite när man kom i lä från ön. Men bottnen var väldigt lös. Eller det fanns ett löst ovanskikt på den fasta sandbotten så det kändes trots det tryggt och behagligt att vada där. Jag hade nämligen varit lite orolig för sank botten. Vi fiskade som sagt enbart från båt på den tiden och därför kände jag inte till bottnens beskaffenhet så väl.
Kom väl fram till ön och gick över till läsidan. Upptäckte en båtbrygga med tillhörande sommarstuga vid udden. Vadade försiktigt ut och hittade en kant som jag stannade vid och började fiska. Ingenting hände den första kvarten eller halvtimmen. Förflyttade mig inåt steg för steg. 
Så började jag få en känsla. Allteftersom jag kom längre och längre in upptäckte jag att vattnet blev ännu lite klarare och att skiljelinjen mellan det grunda och djupa ändrade lite karaktär. Förut hade det varit ren sandbotten, fast ganska grumligt vatten. Nu såg jag att bottnen blev mörk och lite gräsbevuxen. Samtidigt såg jag hur kantlinjen bildade en bukt och vågorna låg på in i bukten. 
Känslan blev allt tydligare. Känslan av Närvaro. Hade det varit film hade stråkarna börjat arbeta i bakgrunden. För varje meter jag förflyttade mig inåt och för varje kast jag gjorde skulle musiken intensifieras. Nu kommer blåsinstrumenten in. Slagverken börjar göra sig hörda så smått. Allt mer kände jag den ökande spänningen. Bilden växlar mellan mitt spända och koncentrerade ansikte och den ännu så länge obrutna vattenytan. Jag låter flugan sjunka ordentligt och tar in den långsamt, långsamt...
Åh! Hör på pukorna och trumpeterna! Detta är alldeles sant; jag kände att nu får jag snart napp!
Hela orkesterna jobbar febrilt och crescendot närmar sig!
Yes! Nu högg det!
Äsch, den missade! Bara virvel och dragning i linan.

Men nu gick proppen ur tunnan. Nu visste jag att jag kommit rätt. Det var det jag på något undermedvetet sätt vetat om i hela min gäddfiskarkropp att här fanns det fisk!  Ett makalöst gäddfiske inleddes nu. På flera sätt. Hur underligt det än kan låta högg de både för bra och för dåligt. För dåligt; för att många bara nafsade och verkade lite ovana inför gäddflugor. Jag missade många i början med andra ord.  Men den första jag landade var större än jag förväntade mig. En riktigt fet femkilosgädda. Den högg på ett kast i sidled. Alltså längs med den grunda kanten jag stod vid. Befann sig på väldigt grunt vatten alltså. I vanliga fall kanske jag skulle ha gjort mig besväret att vada iland för att ta ett riktigt foto av den. Men i så fall skulle jag ha fått vandra iväg flera hundra meter! Så långt bort var det nämligen till synlig, fast mark.

Och vad är väl fem kilo värt nu förresten i dessa inflationstider? Man är ju van att få dubbelt så stora gäddor numera, menar jag.

Men den här stilstudien kan jag väl kosta på den åtminstone. Den följande timmen skall jag sent glömma. Utan att knappt flytta fötterna alls hade jag kontakt med jag vet inte hur många gäddor. De flesta högst ordinära tvåkilosgäddor men så högg det till med en stor virvel. Men aj fanken! Flugan bara försvann! Kollade nylontafsen ytterst. Rent avklippt utan rispor eller avskavningar. En stor gädda måste ha kommit bakifrån med hög fart, slukat flugan och hela stålwiretafsen också så att tänderna kommit ända upp på nylontafsen och klippt av den. Trots att min Drennanwire är över 20 cm lång. Förargligt, men sådant händer då och då. Nå, jag plockade fram en ny. En identiskt lik, vit gäddsara förstås och knöt på den. Inte för att jag trodde att den skulle nappa igen men först gjorde jag ett par kast åt ett annat håll för att ge flugan lite

tid på sig att bli ordentligt genomblöt så den skulle sjunka och börja gå sin karaktäristiska lockande och slingriga gång i vattnet. Så kastade jag åt det hållet gäddan hade huggit. Nu inträffade det otroliga att samma historia upprepade sig! 
Stor virvel, en lätt dragning i linan och flugan borta igen! Två gånger efter varann! Det hade jag aldrig varit med om förut.
Den här gången var nylontafsen uppruggad och fransig så det förslog. Satte på ytterligare en ny fluga och funderade på hur stor egentligen den här monstergäddan kunde vara som fått en sådan aptit på mina vita gäddsaror.
Men det var inte bra att bli med två flugor så snabbt. Mitt förråd av strutsherl är nämligen inte bottenlöst nu för tiden, tyvärr.
Nå, värre problem kan man råka ut för under en fiskedag än att stora gäddor äter upp ens flugor. I själva verket upplevde jag här gäddflugfiskarens absoluta paradis. Vada omkring på knappt knädjupt vatten, fast sandbotten och kasta ut mot lite djupare vatten där det på sina ställen kryllade av gäddor av varierande storlekar. För här följde gäddorna samma mönster som hemma; nämligen att gå i små flockar som de brukar göra nu på senhösten. Tur var väl det förresten. Skulle man få gädda på var och vartannat kast skulle det bli för tråkigt i längden. De där jädra smågäddorna slet dessutom både på tafsar, vingmaterial och inte minst på fingrarna. Ofta satt kroken långt ner i käften på dem och många vägrade gapa frivilligt.

Där bortifrån kom jag.  Det ser måhända lite novemberruggigt ut på bilden men jag kan lova att jag mådde alldeles förträffligt där jag långsamt förflyttade mig bortåt. Jag hade halsduken både på och med mig idag men då blev det nästan för varmt i och med allt promenerandet. Allt kändes toppen helt enkelt. Lade ut fluglinan i ett kast då och då.  Stötte på problem efter det första bra området i form av stora sjok med bandgräs som ansamlat sig.

Dit bort var jag på väg. Jag befann mig inte bara här och nu; lika mycket var jag här för 30 år sedan. Samtidigt. Förunderligt hur allt var sig likt. Den gamla gården där borta under träden såg exakt lika

 dan ut idag som då. Träden verkade också vara exakt lika höga då som nu. Och här någonstans ute på en sandudde skulle det väl finnas några tångklädda stenar, eller hur? Där det ibland kunde stå en tvåkilosgädda som gärna ville nappa på våra ABU Killrar.

Jovisst fanns det det! Och inte bara det utan bland annat en fyrakilosgädda därtill! Men var det verkligen så grunt här även för trettio år sedan? Jag vadade ju på knädjupt vatten där jag vet att vi fiskade från båten då. OK att det är lite lågvatten idag. En annan sak är säker; inte fick vi tillnärmelsevis så mycket fisk då som jag fick här idag. Det kan finnas många orsaker till det. Den viktigaste är ju förstås att flugfiske är så mycket effektivare än spinnfiske. I synnerhet nu på senhösten. Och i synnerhet på sådana här enorma grundflader.  Nå, efter någon timme efter den här gäddan fick jag göra halt och vända om. Egentligen hade jag kunnat fortsätta att fiska av sträckan österut både resten av dagen och resten av veckan med för den delen, så stora är områdena. Men jag hade tider att passa och lång väg att vada tillbaka.  Där jag befann mig med hundratals meter vatten på alla sidor gällde det att inte lida av agorafobi. Trots att jag inte gör det, kände man sig ändå som en liten prick i oändligheten. Jag har ett skräckscenario som då och då drabbar mig; nämligen att man är så här långt udvadad och så kommer dimman svepande in. I de värsta mardrömmarna stiger vattnet också... Men idag var det inte det som fick mig att vända om utan mer att jag inte visste riktigt hur lång tid det skulle ta att vada tillbaka. Det är skillnad att gå på land och i knädjupt vatten nämligen.

Enligt "Så skriver du fiskeartiklar" är det närmast en plikt att inte glömma bort den övriga faunan och floran. Man bör utgjuta sig lite grann i betraktelser över främst fågellivet. Och ibland brukar jag ta med ovanliga fågelarter som jag kan se när jag är ute på sjön.
Jag tror förresten att där jag gick så är det fågelskyddsområde. Det borde vara det i alla fall. Men vad jag ville komma till var att här fanns det en rosa flamingo. Jo minsann, jag hittar inte på. Vi såg den minst ett par gånger en sommar för 30 år sedan. Många anspelningar på ett av våra musikaliska hatobjekt från den tiden gjorde vi, nämligen Flamingokvintetten.
Fågeln hade förstås rymt från någon djurpark. Ja, nu har jag avhandlat fågellivet också.

Några timmar hade passerat sedan jag fick den första gäddan och hade alla de där nappen. Då fick jag för mig att gå tillbaka dit och pröva igen.  Jag hade beräknad fisketid ända till klockan fyra och nu var hon inte mer än cirka två. Gott om tid alltså. Det är ju så också att bästa tidpunkten på dagen brukar vara mitt på, den här årstiden.

Vadade mig fram till utgångspunkten men gick ännu närmare udden på den här ön. Men det kändes inte riktigt bra. Uppgrumlat vatten och ren sandbotten, verkade det vara. Men trots det fick jag en tvåkommafemkilos gädda. En fin säljgädda, som vi sade då för tiden. Vi var ju sådana skurkar som sålde gädda då, under ungdomsåren. En trekilosgädda var då den optimala fisken för priset sjönk per kilo på dem som vägde mer. Det var bra betalt också, tyckte vi. 

Mången LP-skiva à 27:- inhandlades för de syndapengarna, kan jag tala om. Men absolut inte med Flamingokvintetten. Samt glass och godis. Nå, den här gäddan och alla de andra sjutton också för den delen, släppte jag tillbaka förstås.  Men snart verkade jag komma fram till där jag började. Ty hade de nappat friskt då, högg de som galna nu! Det var inte utan man spände sig lite och inväntade ett lite tyngre napp. Här gick ju en eller flera stora gäddor med mina gäddsaror i käften. Kanske någon av dem kunde tänka sig att nappa igen? Man kunde också tänka sig någon ny som kommit insimmandes. Alltså riktigt stor. Det låg lite i luften, tyckte jag att dagen borde krönas med någon riktig bjässe. Men så skedde inte. Men jag fick i alla fall den här femochetthalvtkilosgäddan vars

breda rygg syns på bilden. Och nu mina damer och herrar, dagens clou:

För när jag tog loss gäddsaran på den kollade jag lite extra noga ner i käften på den. Och mycket riktigt såg jag några strutsherl och flashaboufibrer som inte tillhörde den första flugan!  Kolla in kamasankroken som sitter på utsidan av gäddan! Jag vet ju det, men nu fick jag det bekräftat ännu en gång att när gäddan hastigt spärrar upp gapet, sker det en väldig dammsugareffekt och allt sugs in i käften på den. På något sätt vänder den också bytesfisken om så att huvudet kommer först. Det är ju därför den lilla kroken ofta fastnar så långt ner i gapet.

I det här fallet hade flugan sugits ända ner, igenom och bakom gälbågarna och satt sig som på bilden. Kul!
Nu fick jag i alla fall tillbaka en av de två mistade flugorna. Skall jag då dra slutsatsen att det var två olika gäddor som tog flugorna?
I alla fall fick jag inte tillbaka den andra. Men lita på att jag tittade extra noga på de andra gäddorna jag fick efteråt.
Lita också på att jag ofta fick plocka fram anteckningsboken och skriva upp alla gäddorna jag fick ty mitt eget minne är väldigt kort när det gäller att hålla reda på antal och uppskattade vikter. Då och då räknade jag igenom antalet och tänkte att idag skall jag komma över tjugostrecket i antal. Men så skedde inte. Ty plötsligt ringde familjeärendet och ville bli hämtad inne i Kristianstad. Han hade nämligen blivit färdig betydligt tidigare än planerat.
Jag tror jag just då var på nummer 16 och alltså precis fått dagens största gädda. 
OK, svarade jag, men jag fiskar lite till först och sedan tar det lite tid att vada iland, byta om och köra dit. Just då hade jag nämligen ingen större lust att sluta. 
Men när jag i rask takt fick no 17 och no 18, stannade jag där i alla fall. Avbröt allt fiske och vadade iland.

På tal om något annat; undrar just om grabbarna i Pikehunters varit här och fiskat?
Jag tror inte det.
Visserligen är de ännu hemlighetsfullare än jag vad gäller att basunera ut sina fiskeställen men jag har inte känt igen den här naturtypen från deras bilder. Så härmed rekommenderar jag er att försöka här!
Även om ni kanske inte har varit här och fiskat så mycket kan jag inte tänka mig annat än att ni känner igen omgivningarna.
Jag menar; 18 gäddor tagna under några novembertimmar är väl inte fy skam!
OK, att huvudparten var ganska ordinära men flera var ju snudd på stora. Och ett besök är ju bara som en stickprovsundersökning. Lite mer regelbundet och systematiskt avfiskande måste ju ge några riktigt stora gäddor förr eller senare.
Och, om ni skulle få upp en stor gädda med en vit gäddsara i käften så vet ni hemadressen!

Förresten, det lär finnas skåningar som kör ända bort till Blekinge för att fiska gädda. Man kan undra varför...

Förresten II, damen med hunden; det finns fisk här!

Förresten III, jag vet om andra som råkat ut för samma sak med att få upp samma gädda med en gäddfluga i käften som den tagit tidigare under dagen. Men det är första gången det hänt mig.

Förresten IV, jag träffade en kille på stranden när jag var på väg tillbaka till bilen som jag pratade en stund med. Synd att jag inte tänkte på att ta en bild på dig. I så fall kunde du fått vara med på ett hörn här, Patrik :)

Slutligen vill jag bara säga att nu får jag lugna mig litet med fisket. Fingrarna läks visserligen av sig själva men det gör inte flugorna. Måste göra några nya och reparera de jag använt idag. Sådana här dagboksblad skriver sig heller inte av sig själva även om säkert många tror att inte så mycket tankemöda ligger bakom av resultatet att döma. Jag har också lite annat att göra.

©Gagnekulla Network Productions