02-11-22

 

Väder: Mest mulet men en och annan solglimt mellan de mörka molnen. Frisk till hård; ja, det måste ha varit minst kuling. Rakt ostlig eller nordostlig vind. Kring nollan.

 

Fredag

 

Pliktskyldigt reportage

 

 

Idag var det ingen bra dag för mig. För att det skall inträffa bör ett antal faktorer vara för handen, vilka är naturligtvis individuella och kan till och med skifta från dag till dag beroende på hur man känner det i övrigt. Detta är ju en dagbok och som sådan kan man riskera att få läsa om skrivandens inre själsliv; eller man kan säga att hur man än försöker hålla det utanför kan något slippa igenom censuren.
Fast det gäller naturligtvis inte denna fiskedagbok, var inte oroliga!
Inte idag, inte när det fanns en stor, yttre bov som gjorde att man inte kände sig på topp idag. Det var inte kylan trots att det nog inte var mer än en eller två grader ovan nollan. Inte heller fiskförekomsten ty 7 gäddor idag borde man inte klaga på. Visst, storleken kan man ha synpunkter på men en större hängde s.a.s. i luften, kändes det som ibland.

Vad var det då som gjorde vår hjälte lite deppig hoppas jag ni undrar. Jo, vinden förstås!
Den var så 4€¤££!!! hård att till och med i lä blåste det för mycket.
Det gjorde att det inte var så roligt att fiska idag. I tidningen stod det att vinden kunde bli frisk och det var ett stort understatement, tyckte jag senare. Eftersom den skulle bli ostlig, vilket skulle stämma, fann jag heller ingen anledning att ändra destinationsort. Jag hade nämligen i förväg sett ut ett mål för dagens fisketripp.
En vik belägen ett par mil från staun bara. En vik ger ju en läsida när vinden ligger på från ost och den läsidan hade jag tänkt hedra med ett besök. Exakt var den viken är belägen är inte så intressant att veta. Där har jag aldrig stött på några andra fiskare förut så jag blev lite förvånad när jag kom dit och såg en sådan varelse långt utvadad redan.

Men området är vidsträckt och eftersom det bara var en tyckte jag väl att det inte spelade så stor roll. Jag gick en lång omväg om honom för att börja utom hans aktionsområde och inte störa honom. Visserligen kanske han redan hade fiskat av det området men klockan var så pass tidig att jag bedömde det att eventuella gäddor nog inte skulle ha brytt sig om hans flugor eller drag. Jag kunde nämligen inte se vad han fiskade med. Fast förmodligen var han gäddflugfiskare; det kändes mest naturligt på det här stället och årstiden.
Men jag hade knappt gått förbi honom förrän han hade avbrutit sitt fiske och vadat iland. Avståndet var långt och jag undrar om han ens sett mig. Jag trodde han skulle förflytta sig längre inåt viken till, men istället måste han ha gått upp till sin bil och kört därifrån för jag såg inte till honom mer. 
Kanske hade han redan fått tillräckligt med gäddor för en dag?
Nej, nu skall jag inte vara elak för då tror jag nog han skulle ha stannat kvar längre; klockan var ju bara strax efter nio. 
Men när jag hade fiskat mig fram till ungefär där han gick iland, började jag få fisk.

Det ena hugget efter det andra. Merparten fick jag upp men flera släppte. De som lossnade var små. Det var den vita gäddsarans automatiska antismåfiskspärr som trädde i funktion. 
Nä, jag bara skojar, det var nog bara slumpen. 
Men på tal om flugor så kanske det finns många där ute som undrar hur Vit Gäddsara klarade sig i den internationella konkurrensen nere i Holland?
Kanske någon minns att jag skickade ner ett par exemplar till Fly Fairs gäddflugbindningstävlig för ett par månader sedan. Är det många som undrar hur det gick?

Inga...?
Jo, en räcker upp handen. Oj, det är ju jag själv!
Jag har faktiskt inte en aning. Har varken hört eller sett något. Då och då går jag in på Fly Fairs hemsida och kollar men frånsett en kort rapport om själva festivalen hittar jag ingenting om resultatet från flugbindartävlingen. Siten är dåligt uppdaterad för man kan fortfarande anmäla sig till tävlingen som avgjordes i slutet av september redan.
Ja, ja, jag hade väl inte väntat mig något annat heller. Att min fluga skulle ta pris alltså. Förmodligen är den flugbindningsmässigt alltför enkel. 
Nu vill jag lansera min teori om flugbindning. 
Inom flugfisket i stort tycker jag mig ha upptäckt två strömningar. Dels en falang som mest är intresserad av flugorna och en som är mest intresserad av att fiska. 
Flugbindarna ägnar större delen av året till att binda flugor. För dem är det viktigt att flugorna är tillverkade enligt konstens alla regler och ofta har de hela bibliotek med flugmönster som de ivrigt studerar och försöker efterlikna mästarna inom genren. Stor omsorg ägnas åt materialvalet. Står det att en viss fluga kräver några strån från en könsmogen bagges punghår så skyr de inga medel att skaffa det. Just för att där får stråna den rätta gula färgen, om jag minns rätt. Skulle de inte tas en natt i maj när det var fullmåne också...?
Jag skojar naturligtvis inte; det gör jag sällan; likaså hittar på. Nej, Tup's Indispensable heter flugan, med viss reservation för stavningen. Sedan länga har jag nämligen städat undan alla mina böcker om flugbindning så jag kan tyvärr inte kolla.
Fast extremfallen tror jag mest är brittiska och daterar sig till förra och förrförra seklet mest. Det finns massvis med andra exempel på sådant i synnerhet på de klassiska laxflugorna men nu har jag för länge sedan glömt detaljerna. 
Skulle de här någon gång ge sig ut på fiske bara måste det vara laxfiskar. Kanske, kanske kan de tänka sig att sänka sig ner till att fiska harr någon enstaka gång. 
Sedan har vi dem som vi hittar i andra änden på skalan. De som mest ägnar sig åt själva fisket och inte bryr sig om så mycket vad som sitter på tafsen. I de allra värsta extremfallen kan vi till och med hitta någon som använder samma fluga till precis allting! De brukar heller inte bry sig om vad det är för sorts fiskar som nappar. Usch!
Som vanligt bör man hamna någonstans mittemellan. Extremism är aldrig bra.

Så när det gäller flugbindningstävlingar är det nog kategori ett som dominerar; alltså flugbindningsfalangen. Men det hade varit kul att se hur vinnarens och de andra pristagarnas flugor sett ut. 
Ibland roar jag mig att gå ut på nätet och söka på pikefly, flyfishing for pike och liknande. 
Ofta får jag anledning att höja lite på ögonbrynen när jag ser de färggranna, komplicerade skapelserna, ofta bundna på jättekrokar. 
Men, skyndar jag mig att säga, alla får naturligtvis binda och fiska med vilka flugor de vill! Absolut!
Fast i mitt stilla sinne, tänker jag att när de får fisk på den eller den flugan är det trots den; inte tack vare.
Nej, nu är det bäst att lämna den här, tätt minerade marken innan det smäller.

Vad är det man skall se på den här bilden då?
Jo, gränsen mellan svart och vitt, ont och gott. Grund sandbotten och djupare, beväxt botten.
Förmodligen lider jag av det så kallade borderlinesyndromet. Man befinner sig ständigt på gränsen. Jag har märkt det i mitt beteende och det oroar mig. När det gäller regnbågsfiske är det gränsen mellan lugnt och krusigt vatten. Där tror jag det är bäst. 
När det gäller gäddfiske har jag en förkärlek för gränsen mellan grund sandbotten och djupare, mörka bottnar.

Jag dras till sådana områden; kan det vara normalt, doktorn?
Jag kan åka flera mil dit och hittar jag ett nytt sådant område, blir jag jättelycklig. Hur pass illa däran är jag då? Finns det piller mot sådant?
Idag hindrade mig som sagt den hårda medvinden till att på rätt sätt avnjuta en sådan sträcka. Stundtals fick jag riktigt ta spjärn för att inte blåsa omkull när en vindstöt kom farande och puttade till mig i ryggen. Ofta tänker man att det kan väl inte bli problem att kasta i medvind, men jag vet bättre. 
Nej, de yttre förhållandena förtog en stor del av fiskeglädjen trots att gäddorna gjorde vad de kunde för att muntra upp mig. 
De stod väldigt grunt, kom farande i ytan, högg och plaskade men det hjälpte inte riktigt. 
Det var nu som det kändes lite grann läge för en stor gädda att hugga. Hade det inte blåst så förskräckligt hade jag säkert fått en också. Att jag inte fick eller såg någon tror jag berodde på att jag inte vågade vada ut så långt och därmed fiska av området effektivt ty ju längre ut från land man kom desto hårdare blåste det.
Jag körde även till annat, liknande ställe men där var det både vinden och högvattnet som lade hinder i vägen för mig. Dagen efter kunde jag läsa i tidningen att vattenståndet låg på +14 cm och det stämde med min egen bedömning. Och typiskt nog var det bara där, på ställe II som det var lite för mycket. Jag kunde nämligen inte vada ändå ut till gränsen för den mörka bottnen eftersom det kräver lite lågvatten för att det skall kännas trevligt.
Så jag stannade där knappt en timme innan jag gav upp.

Jag kan ju avsluta med några berömmande ord åt neoprenvadare. Trots den hårda kulingen och temperatur kring nollan, frös jag inte det minsta. Där kommer neoprenen verkligen till sin rätt. Men jag har förstås både Helly-Hansen och tjocka täckbyxor under. 

 


 
Datum Art Plats Vikt Bete Båt Vadande Från land Flugspö Fluglina Väder Tid Död
2002-11-22 Gädda Ställe I 1,5 Vit Gäddsara Nej Ja Nej Ja Flytlina Mulet, f-h O 09:45 Nej
2002-11-22 Gädda Ställe I 1,5 Vit Gäddsara Nej Ja Nej Ja Flytlina Mulet, f-h O 10:00 Nej
2002-11-22 Gädda Ställe I 2 Vit Gäddsara Nej Ja Nej Ja Flytlina Mulet, f-h O 10:10 Nej
2002-11-22 Gädda Ställe I 3,5 Vit Gäddsara Nej Ja Nej Ja Flytlina Mulet, f-h O 10:20 Nej
2002-11-22 Gädda Ställe I 1,5 Vit Gäddsara Nej Ja Nej Ja Flytlina Mulet, f-h O 10:30 Nej
2002-11-22 Gädda Ställe I 1,5 Vit Gäddsara Nej Ja Nej Ja Flytlina Mulet, f-h O 11:00 Nej
2002-11-22 Gädda Ställe I 3 Vit Gäddsara Nej Ja Nej Ja Flytlina Mulet, f-h O 11:30 Nej

 

 
Tillbaka

©Gagnekulla Network Productions