02-11-22
Väder: Mest mulet men en och annan
solglimt mellan de mörka molnen. Frisk till hård; ja, det måste ha
varit minst kuling. Rakt ostlig eller nordostlig vind. Kring nollan.
|
|
Fredag
Pliktskyldigt reportage
Idag var det ingen bra dag för mig. För att det skall
inträffa bör ett antal faktorer vara för handen, vilka är
naturligtvis individuella och kan till och med skifta från dag till dag
beroende på hur man känner det i övrigt. Detta är ju en dagbok och
som sådan kan man riskera att få läsa om skrivandens inre själsliv;
eller man kan säga att hur man än försöker hålla det utanför kan
något slippa igenom censuren.
Fast det gäller naturligtvis inte denna fiskedagbok, var inte oroliga!
Inte idag, inte när det fanns en stor, yttre bov som gjorde att man
inte kände sig på topp idag. Det var inte kylan trots att det nog inte
var mer än en eller två grader ovan nollan. Inte heller
fiskförekomsten ty 7 gäddor idag borde man inte klaga på. Visst,
storleken kan man ha synpunkter på men en större hängde s.a.s. i
luften, kändes det som ibland.
Vad var det då som gjorde vår
hjälte lite deppig hoppas jag ni undrar. Jo, vinden förstås!
Den var så 4€¤££!!! hård att till och med i lä blåste det
för mycket.
Det gjorde att det inte var så roligt att fiska idag. I tidningen
stod det att vinden kunde bli frisk och det var ett stort
understatement, tyckte jag senare. Eftersom den skulle bli ostlig,
vilket skulle stämma, fann jag heller ingen anledning att ändra destinationsort. Jag
hade nämligen i förväg sett ut ett mål för dagens fisketripp.
En vik belägen ett par mil från staun bara. En vik ger ju en
läsida när vinden ligger på från ost och den läsidan hade jag
tänkt hedra med ett besök. Exakt var den viken är belägen är
inte så intressant att veta. Där har jag aldrig stött på
några andra fiskare förut så jag blev lite förvånad när jag kom dit
och såg en sådan varelse långt utvadad redan. |
|
Men området är
vidsträckt och eftersom det bara var en tyckte jag väl att det inte
spelade så stor roll. Jag gick en lång omväg om honom för att börja
utom hans aktionsområde och inte störa honom. Visserligen kanske han
redan hade fiskat av det området men klockan var så pass tidig att jag
bedömde det att eventuella gäddor nog inte skulle ha brytt sig om hans
flugor eller drag. Jag kunde nämligen inte se vad han fiskade med. Fast
förmodligen var han gäddflugfiskare; det kändes mest naturligt på
det här stället och årstiden.
Men jag hade knappt gått förbi honom förrän han hade avbrutit sitt
fiske och vadat iland. Avståndet var långt och jag undrar om han ens
sett mig. Jag trodde han skulle förflytta sig längre inåt viken till,
men
istället måste han ha gått upp till sin bil och kört därifrån för
jag såg inte till honom mer.
Kanske hade han redan fått tillräckligt med gäddor för en dag?
Nej, nu skall jag inte vara elak för då tror jag nog han skulle ha
stannat kvar längre; klockan var ju bara strax efter nio.
Men när jag hade fiskat mig fram till ungefär där han gick iland,
började jag få fisk.
|
Det ena hugget efter det andra.
Merparten fick jag upp men flera släppte. De som lossnade var
små. Det var den vita gäddsarans automatiska antismåfiskspärr
som trädde i funktion.
Nä, jag bara skojar, det var nog bara slumpen.
Men på tal om flugor så kanske det finns många där ute som
undrar hur Vit Gäddsara klarade sig i den internationella
konkurrensen nere i Holland?
Kanske någon minns att jag skickade ner ett par exemplar till Fly
Fairs gäddflugbindningstävlig för ett par månader sedan. Är
det många som undrar hur det gick? |
Inga...?
Jo, en räcker upp handen. Oj, det är ju jag själv!
Jag har faktiskt inte en aning. Har varken hört eller sett något. Då
och då går jag in på Fly Fairs hemsida och kollar men frånsett en
kort rapport om själva festivalen hittar jag ingenting om resultatet
från flugbindartävlingen. Siten är dåligt uppdaterad för man kan
fortfarande anmäla sig till tävlingen som avgjordes i slutet av
september redan.
Ja, ja, jag hade väl inte väntat mig
något annat heller. Att min fluga skulle ta pris alltså. Förmodligen
är den flugbindningsmässigt alltför enkel.
Nu vill jag lansera min teori om flugbindning.
Inom flugfisket i stort tycker jag mig ha upptäckt två strömningar.
Dels en falang som mest är intresserad av flugorna och en som är mest
intresserad av att fiska.
Flugbindarna ägnar större delen av året till att binda flugor. För
dem är det viktigt att flugorna är tillverkade enligt konstens alla
regler och ofta har de hela bibliotek med flugmönster som de ivrigt
studerar och försöker efterlikna mästarna inom genren. Stor omsorg
ägnas åt materialvalet. Står det att en viss fluga kräver några
strån från en könsmogen bagges punghår så skyr de inga medel att
skaffa det. Just för att där får stråna den rätta gula färgen, om
jag minns rätt. Skulle de inte tas en natt i maj när det var fullmåne
också...?
Jag skojar naturligtvis inte; det gör jag sällan; likaså hittar på.
Nej, Tup's Indispensable heter flugan, med viss reservation för
stavningen. Sedan länga har jag nämligen städat undan alla mina
böcker om flugbindning så jag kan tyvärr inte kolla.
Fast extremfallen tror jag mest är brittiska och daterar sig till
förra och förrförra seklet mest. Det finns massvis med andra exempel
på sådant i synnerhet på de klassiska laxflugorna men nu har jag för
länge sedan glömt detaljerna.
Skulle de här någon gång ge sig ut på fiske bara måste det vara
laxfiskar. Kanske, kanske kan de tänka sig att sänka sig ner till att
fiska harr någon enstaka gång.
Sedan har vi dem som vi hittar i andra änden på skalan. De som mest
ägnar sig åt själva fisket och inte bryr sig om så mycket vad som
sitter på tafsen. I de allra värsta extremfallen kan vi till och med
hitta någon som använder samma fluga till precis allting! De brukar
heller inte bry sig om vad det är för sorts fiskar som nappar. Usch!
Som vanligt bör man hamna någonstans mittemellan. Extremism är aldrig
bra.
Så när det gäller flugbindningstävlingar är det nog
kategori ett som dominerar; alltså flugbindningsfalangen. Men det hade varit kul att se hur vinnarens och de
andra pristagarnas flugor sett ut.
Ibland roar jag mig att gå ut på nätet och söka på pikefly,
flyfishing for pike och liknande.
Ofta får jag anledning att höja lite på ögonbrynen när jag ser de
färggranna, komplicerade skapelserna, ofta bundna på
jättekrokar.
Men, skyndar jag mig att säga, alla får naturligtvis binda och fiska
med vilka flugor de vill! Absolut!
Fast i mitt stilla sinne, tänker jag att när de får fisk på den
eller den flugan är det trots den; inte tack vare.
Nej, nu är det bäst att lämna den här, tätt minerade marken innan det
smäller.
Vad är det man skall se på den här
bilden då?
Jo, gränsen mellan svart och vitt, ont och gott. Grund sandbotten
och djupare, beväxt botten.
Förmodligen
lider jag av det så kallade borderlinesyndromet. Man befinner sig
ständigt på gränsen. Jag har märkt det i mitt beteende och det
oroar mig. När det gäller regnbågsfiske är det gränsen
mellan lugnt och krusigt vatten. Där tror jag det är
bäst.
När det gäller gäddfiske har jag en förkärlek för gränsen
mellan grund sandbotten och djupare, mörka bottnar. |
|
Jag dras till sådana områden; kan det
vara normalt, doktorn?
Jag kan åka flera mil dit och hittar jag ett nytt sådant område, blir
jag jättelycklig. Hur pass illa däran är jag då? Finns det piller
mot sådant?
Idag hindrade mig som sagt den hårda medvinden till att på rätt sätt
avnjuta en sådan sträcka. Stundtals fick jag riktigt ta spjärn för
att inte blåsa omkull när en vindstöt kom farande och puttade till
mig i ryggen. Ofta tänker man att det kan väl inte bli problem att
kasta i medvind, men jag vet bättre.
Nej, de yttre förhållandena förtog en stor del av fiskeglädjen trots
att gäddorna gjorde vad de kunde för att muntra upp mig.
De stod väldigt grunt, kom farande i ytan, högg och plaskade men det
hjälpte inte riktigt.
Det var nu som det kändes lite grann läge för en stor gädda att
hugga. Hade det inte blåst så förskräckligt hade jag säkert fått
en också. Att jag inte fick eller såg någon tror jag berodde på att
jag inte vågade vada ut så långt och därmed fiska av området
effektivt ty ju längre ut från land man kom desto hårdare blåste
det.
Jag körde även till annat, liknande ställe men där var det både
vinden och högvattnet som lade hinder i vägen för mig. Dagen efter
kunde jag läsa i tidningen att vattenståndet låg på +14 cm och det
stämde med min egen bedömning. Och typiskt nog var det bara där, på
ställe II som det var lite för mycket. Jag kunde nämligen inte vada
ändå ut till gränsen för den mörka bottnen eftersom det kräver
lite lågvatten för att det skall kännas trevligt.
Så jag stannade där knappt en timme innan jag gav upp.
Jag kan ju avsluta med några berömmande
ord åt neoprenvadare. Trots den hårda kulingen och temperatur kring
nollan, frös jag inte det minsta. Där kommer neoprenen verkligen till
sin rätt. Men jag har förstås både Helly-Hansen och tjocka
täckbyxor under.
Datum |
Art |
Plats |
Vikt |
Bete |
Båt |
Vadande |
Från
land |
Flugspö |
Fluglina |
Väder |
Tid |
Död |
2002-11-22 |
Gädda |
Ställe
I |
1,5 |
Vit
Gäddsara |
Nej |
Ja |
Nej |
Ja |
Flytlina |
Mulet,
f-h O |
09:45 |
Nej |
2002-11-22 |
Gädda |
Ställe
I |
1,5 |
Vit
Gäddsara |
Nej |
Ja |
Nej |
Ja |
Flytlina |
Mulet,
f-h O |
10:00 |
Nej |
2002-11-22 |
Gädda |
Ställe
I |
2 |
Vit
Gäddsara |
Nej |
Ja |
Nej |
Ja |
Flytlina |
Mulet,
f-h O |
10:10 |
Nej |
2002-11-22 |
Gädda |
Ställe
I |
3,5 |
Vit
Gäddsara |
Nej |
Ja |
Nej |
Ja |
Flytlina |
Mulet,
f-h O |
10:20 |
Nej |
2002-11-22 |
Gädda |
Ställe
I |
1,5 |
Vit
Gäddsara |
Nej |
Ja |
Nej |
Ja |
Flytlina |
Mulet,
f-h O |
10:30 |
Nej |
2002-11-22 |
Gädda |
Ställe
I |
1,5 |
Vit
Gäddsara |
Nej |
Ja |
Nej |
Ja |
Flytlina |
Mulet,
f-h O |
11:00 |
Nej |
2002-11-22 |
Gädda |
Ställe
I |
3 |
Vit
Gäddsara |
Nej |
Ja |
Nej |
Ja |
Flytlina |
Mulet,
f-h O |
11:30 |
Nej |
|