03-03-22                                Väder: Flera minusgrader på morgonen. Klart väder. Så småningom lite varmare. Först svag nordvästan som senare ökade, blev byig och vred sig till mer västlig. Mest sol.

Lördag

Hur jag snodde en öring från fanatiska skånska kustfiskare

eller

Lång dags färd mot uselt gäddfiske

eller 

Nytt lågvattensmärke

Idag kallade mig familjeärende långt västerut. Eftersom det roar mig att vara lite hemlighetsfull och mystisk talar jag inte om exakt vart jag for. Men så mycket framgår av stycket i övrigt att jag korsade gränsfloden mot skåningarnas land (Sissebäck). I motsats mot förra gången jag var ute och fiskade var jag helt inställd på gäddfiske idag. Inte en tanke hade jag på annan fisk. 
Först några ord om färden dit. Jag bor ju i Gagnekulla och som alla vet ligger den orten i östra Blekinge, ett par mil norr om Karlskrona (staun). Cirka tio mil har jag till Sölvesborg därifrån och till målet för fisket var det ytterligare två eller tre sådana avståndslängdmätningsenheter. En bra bit att köra således.
En hel del orolig var jag huruvida isen hade lagt sig igen i vikarna. Igår natt hade vi minus tio grader och idag på morgonen var det åtta frysgrader. Stor risk förelåg för tunt istäcke på de inre, skyddade fjärdarna således. Men, resonerade jag, så långt söderut som i Skåne kanske det inte var så kallt som här. Några dagar hade det varit soligt och varmt också som kanske motverkat den tillfälliga (?) återkomsten av vintern. På vägen dit åt jag frukost. 
Det är ett nytt påfund från min sida; inte äta frukost men att göra det under bilkörning. Varför inte, resonerade jag, det gör jag ju när jag kör båten ut till fiskeställena en färd som tar cirka en timme. Bilfärden idag tog ju dubbelt så lång tid så det är väl bara bra att utnyttja tiden.
För att lugna eventuella trafikpoliser som läser detta vill jag hävda två saker till mitt försvar. Det första är som det står i vinjetten att det här är Internet och alltså saknar bevisvärde eftersom det mesta är falskt eller åtminstone obevisbart. Det andra är att det skedde under fullt betryggande säkerhet. Vid den tiden en lördagsmorgon fanns det knappt andra bilar på vägen och jag kan faktiskt tugga samtidigt som jag kör bil. Jag kokade alltså inte té med hjälp av bilens cigarettändare utan hade med mig termos och smörgåsarna var färdigbredda.
Vad jag dock inte kunde undvika var att tankarna gick som de ville. Det störde mig.
Det går ju inte att komma undan ty likt njurarna producerar urin, levern galla och proteiner, tillverkar hjärnan tankar. 
Envetet gick de till en del utrikespolitiska händelser. Världen trängde sig på.

Och det sinnet är fullt av, strömmar ner i fingrarna och därifrån in i PCns minnesceller, ettor och nollor.  Detta har naturligtvis inte med fiske att göra men här väljer jag själv vad jag vill skriva om precis som ni avgör vad ni vill läsa. Men vad som surrade i huvudet var en hel del så kallade låtar. Sånger från förr ty nu i vinter hade jag plockat fram en hel del gamla vinylskivor som jag äntligen kunnat föra över till digital form. Det förunderliga är att många sånger kunde ha varit skrivna idag istället för 35 år sedan.  Jag tänker här på Dylans "Masters of war" till exempel. West Coast Pop Art Experimental Bands "Suppose they gave a war and no one comes" är ett annat.

Den allra bästa och mest aktuella låten är nog Country Joe & the Fishs "I feel like I'm fixing to die rag". Men när jag såg både Bush och Saddam salvelsefullt hävda att de bägge skulle vinna kriget med Guds hjälp tänkte man ju på Dylan's "With God on our side". Likaledes undrade jag vilket var mest förskräckligt när de sade det; var de ärliga eller hycklade de?
Tänk efter själva.
Nu är det väl bäst att lämna den avdelningen annars riskerar jag att mista minst hälften av mina läsare och det skulle kännas lite torftigt att skriva endast för 7 personer. (Se för övrigt delrubriken "Nytt lågvattensmärke")

Här parkerade jag bilen vid pass lite över nio på morgonen. Fortfarande var det ett par minusgrader och en tunn isskorpa täckte mycket riktigt vattenpölar och läsidorna märkte jag. Men på det hela taget var det lyckligtvis isfritt. Platsen är en liten halvö och på den aktuella sidan för mitt vidkommande är det gott om mycket grunda vikar, små holmar och sandflader. Samt ganska skyddat för hårda vindar. Den andra sidan däremot vetter mot öppna havet och idag låg vinden på där.

Så här såg det ut när jag vadade ut första gången. Vad man skall se på den här bilden är naturligtvis den mörka inskärningen till höger. En vik av djupare vatten omgiven av grund sandbotten. Ett sådant område som jag älskar.

Det är ett absolut måste att pröva där.
Och idag trodde jag på fullt allvar att jag skulle få massvis med gäddor i olika storlekar. Minst tio och kanske upp emot tjugo och i andanom hade redan vägt in en tiokilosgädda. Kanske inte precis där men i alla fall lite längre bort.
OK, tänkte jag efter ett tags fiskande och jag inte känt något, det är naturligtvis lite för tidigt på morgonen nu och det är därför de är lite tröga.
Jag vadade vidare ty området är verkligen stort. Det rådde lågvatten också och det gillar jag. Fast kanske det var lite väl lågt?
Visserligen kan man alltid vada lite längre ut tills man kommer till passande djupförhållanden hur lågt vattnet än är men kanske det borde ha varit lite högre?
Ty där jag fått gädda tidigare var det fast land idag. Eller kanske inte så fast mark ty området är lite jolmigt. 
Fast det kunde inte bero på lågvattnet att jag inte fick någon fisk.

Under idogt fiskande vadade jag längs grundkanter och täckte stora områden med den vita gäddsaran. Inte det minsta spår av fisk märkte jag av! Det hela var ett stort mysterium för mig. Jag hade nämligen minst två ordentliga anledningar till min förut nämnda optimism. Dels borde gäddorna gå här på grunt vatten och invänta leken så här i slutet av mars och dels hade jag ju haft kontakt med över 20 gäddor här i höstas. Just det, fantasilöst nog hade jag återvänt till exakt samma ställe som förra året. Idag vadade jag ännu längre bort från halvön där jag parkerat, i det jag tänkte att gäddorna samlat sig på något

särskild vik eller område som de kan göra på hösten, men icke. 
Vadade och kastade, halade in och spanade efter virvlar eller dammoln gjorde jag där jag gick. Det händer ju att gäddorna finns där men inte vill nappa. Men följer efter brukar de ju göra ändå och vädret kunde jag heller inte skyll på. 
Efter några kyliga morgontimmar hade det blivit helt perfekt. Det blåste alldeles lagom och dagstemperaturen steg mer och mer. 
Och jag skrämde heller inte undan någon gädda för det hade jag sett i det grunda vattnet. Nej, det hela är ett stort mysterium för mig fortfarande. 
Klockan blev väl framåt elva, halv tolv innan jag gav upp. Avståndet tillbaka till bilen ökade ju hela tiden och då tänkte jag att varför inte avsluta dagen på andra sidan halvön? Visserligen låg vinden på där, men i rådande lågvatten kunde man ändå vada långt ut och kasta i medvind, resonerade jag. Sämre kunde det ju heller inte gå.
Och kanske man kunde få sig en havsöring. Fast sådan tur har man väl inte, tänkte jag, föga anande vad som väntade.
Men det var längre tillbaka än jag trodde. Visst, det var väldigt skönt väder och som tur var hade jag motvind som fläktade avsvalnande mot ansiktet ty varmare och varmare blev det i vadarbyxorna. Ändå tog jag hållet lite längre inåt land för att kunna vandra på torra land för skall man vada långa sträckor blir det jobbigt hur grunt vattnet än är. Jag gick och gick och ändå verkade halvön inte komma närmare. Flera gånger fick jag pausa för att inte råka i svettning. Så kom jag på att jag kunde komma över halvön ännu längre in och spara både väg och tid. På avstånd såg jag kor eller förmodligen vilda tjurar men de såg instängslade ut. 
Vad jag inte visste då var att även jag var instängslad. Det märkte jag inte förrän jag gått långa sträckor i lä av snår och taggiga buskar. Högt taggtrådsstängsel hindrade mig från att korsa vägen. Och den andra sidans friska vindar och grunda stenbottnar hägrade för blicken. Men jag kunde inte komma över. Det var bara att vända om och gå tillbaka samma väg. En bra bit. Och nu blev jag ordentligt varm och svettig samt svärande. 
Nu var jag tillbaka exakt på utgångsstället där jag inlett fisket i morse.

-Äsch, tänkte jag, det är väl lika bra att vada ut och svalka av sig lite. En kvart där och jag är tillbaka i normal temperatur igen och kan gå över till andra sidan, det bör jag hinna. Så jag vadade ut i den jolmiga badviken och började kasta förstås. Och har man sett på maken! Nästan genast fick jag en tvåkilosgädda. Det var jättekul att äntligen få känna lite spänning i lina och sinne. Jag tog massor av bilder för att åtminstone ha en fisk att visa upp. Men den till vänster föreställer inte gäddan.  Kollar man noga kan man se att det ser misstänkt blankt ut.

För efter bara några minuters nytt kastande efter det att jag returnerat gäddan, högg det igen. Och nu plaskade det ordentligt och till min och förmodligen många andras förvåning visade det sig vara en havsöring.

Men jag behövde inte se den för att veta att här hade vi stor blank fisk. Fast senare under den långa kampen blänkte och blixtrade det rejält i solskenet ty ordentligt silvrig var den. Detta var alltså en rejäl freak accident. Havsöringen befann sig på helt fel ställe för det första. Den skulle hålla till på andra sidan halvön, ute bland de steniga grunden och inte inne i en jolmig sand- och badvik precis utanför bilparkering, kiosk, badplats och campingplats.  Dessutom borde den inte ha huggit på en rejält tilltagen vit gäddsara.  Men det gjorde den och fick stå sitt kast.  Tidigare har jag jämfört havsöringens prestationer gentemot havsregnbågens. Ofta till regnbågens fördel men den här behövde sannerligen inte skämmas för

sitt släkte. Visserligen hoppade den bara en gång och då var jag förresten inte beredd med kameran för det inträffade alldeles i början. Först gick den bara och spände och jag trodde det skulle bli en lätt match. Länge höll det på. Så gjorde den plötsligt en lååång rusning. Den bara stack iväg och jag fick bråttom att lossa slirbromsen för att inte gå i den klassiska fällan. Nämligen den att när spoldiameterna minskar, ökar bromsverkan. Jag har sett det hända förut i Trollemölla hur tafsarna brister som sytrådar i sådana långrusningar.

När jag väl fick den nära igen gjorde den om samma långrusning! Sedan gjorde den flera kortare utflykter och jag blev orolig för att kroken skulle lossna.  Men Kamasan behöll sitt grepp och släppte det inte förrän döden skiljde dem åt. Någon håv hade jag naturligtvis inte med mig, men här gick det alldeles utmärkt att landa den genom att putta upp den på sanden. Under kampen hade jag svårt att uppskatta dess storlek men att det var en ordentlig bit, kunde det inte råda någon tvekan om.

Mitt ögonmått på öringar är inte riktigt kalibrerat så jag plockade fram vågen men den var tydligen inte heller riktigt kalibrerad ty den visade alldeles för mycket. Fem kilo kunde den nämligen inte väga. Så uselt var mitt ögonmått inte. Måste investera i en ny våg tänkte jag och bokade den till fyra kilo. Men det kan jag säga att den här öringen skulle vinna alla skönhetstävlingar den ställde upp i!
Det finns ju sådana tävlingar här i Skåne för havsöringar. Kan man få ett pris i efterskott?
Ganska märkligt egentligen; förra gången jag var ute hade jag siktet inställt på havsöring och fick en gädda. Idag fiskade jag gädda och fick en havsöring.

Om inte annat måste det väl betyda att jag är en usel fiskare som inte bättre kan styra mitt fiske.  Nå, det får jag väl försöka leva med. Till skillnad från öringen då som jag kommer att äta upp imorgon. I alla fall hälften av den. Blod och sand... Tyvärr tar mig den här bilden tillbaka till världshändelserna igen. Blod och sand... Det är ju en klassiker fast i det här fallet är det inte tjurfäktningar jag tänker på utan snarare ökensand.

Man kan skjuta undan världen för några timmars fiske men verkligheten har en otrevlig benägenhet att ständigt komma tillbaka och anmäla sig vid minsta påminnelse. Men i det ögonblicket jag tog den blodiga bilden och timmarna både innan och efter var de tankarna helt bortträngda. Låt oss återvända dit.

Avslutningsvis vill jag bara förklara lite den första rubriken ovan. Jag bara menar att öringen jag fick egentligen hörde hemma på de platser som den skånske kustfiskaren gärna brukar frekventera. Dessutom anser jag inte honom vara mer fanatisk än vad jag själv är beträffande gäddflugfiske. Eller henne, är det väl bäst att tillägga. 

©Gagnekulla Network Productions