03-05-25                                Väder: Först växlande molnighet och nästan vindstilla. Så drev det in täta dimbankar som inte lättade helt förrän vid tio, elvatiden. Vinden ökade och vred mot öster på eftermiddagen. Åska mullrade på avstånd ibland. Soligt ovan dimman.

Lördag

Garnexperimenten dag III

eller

Näbbgäddeplågan kulminerar

Enligt väderleksrapporterna fanns det chans att ordentligt varm luft skulle komma uppdrivande från kontinenten idag. Enligt min egen visuella, privata väderlekstjänst (Jag kikade ut genom fönstret) gavs det möjlighet till båtfiske idag så jag körde iväg vid sextiden hemifrån Gagnekulla. Men med tanke på gårdagens kulingoväder hade jag garderat mig och även tagit med vadarna och staven. Visade det sig blåsa för mycket kunde man alltid ta sig ut till någon större skärgårdsö och ändå få lite fiskat.

Trots att himlen var både orolig och hotfull med sina svarta moln brydde sig den djärve sjöfararen inte om det. Efter att ha stått en stund på parkeringen inne på Långö och velat och tvekat, lastade jag ombord grejorna och kastade loss från bryggan. Fast först fick jag ösa båten ty ordentligt med regnvatten hade det kommit igår. Oförväget satte jag kursen söderut, ut mot stauns ytterskärgård.  Det är ovanligt att det blåser kuling ena dagen och är lugnt nästa men så var det idag. Efter drygt 50 minuters gång var jag så gott som framme vid det första fiskestället. Då hade jag både ätit en första frukost och plockat ihop grejorna som jag brukar göra. Men då började det driva in tät dimma! Helt oväntat. Ibland har man tur, tänkte jag, för det är ju enorm skillnad att ha kommit fram till fiskeställena och att överraskas av dimman ute till havs.

Det är skönt att slippa navigera med instrumenten. Visst, båten är utrustad med de allra senaste elektroniska och datatekniska apparaterna inklusive GPRS, Ekolod, radar samt både fishfinder och... 
-Hallå där, kommer du inte ihåg att du försökt inbilla folk det förut!?
-Oj, du har rätt! Tillbaks igen. Nä, det enda jag har i den vägen är en Silva skogskompass och numer en mobiltelefon. 
Men i vilket fall som helst behövde jag inte plocka fram den för jag var framme. Och kunde starta fisket. Började faktiskt på exakt samma plats som jag var på för en vecka sedan. Ville nämligen pröva mina garnflugor på ställen jag visste det fanns fisk. 
Till skillnad mot igår var det dags att testa betydligt större garngäddsaror. Bundna på den enormt stora, ankarlika Kamasan #2. Har man fiskat hela förra hösten, delar av vintern och hela våren med både #4 och ibland #6, tycker jag faktiskt den kroken ser jättestor ut. Till min överraskning och glädje funkade det alldeles utmärkt att kasta flugan. Trots att jag bundit på ordentligt med mohairgarn. 

Likaså att nästan genast kastade sig en fyrakilosgädda över flugan efter en lång rusning på grunt vatten så en häftig våg bildades. Den satt ordentligt fast och jag hade verkligen en kul stund att landa och lossa den. Då är väl allt toppen och en ny variant på gäddsaran är färdigutvecklad? Nja... Nej... Ingenting i denna världen är perfekt eller helt befriad från nackdelar.  Så småningom skulle det visa sig att jag ändå varit lite för generös med att fläska på med garnbitar.

Men innan det blev uppenbarat för mig vad som felades rodde jag omkring bland några öar och skär och kastade och hade roligt. Att dimman låg tät, tung och fuktig omkring mig störde mig på intet sätt. Jag visste exakt var jag befann mig och kunde roa mig själv här under flera timmar och dimman brukar alltid lätta en bit in på förmiddagen. I synnerhet som jag mer och mer anade att solen sken ovan tjockan.
Men så smög det sig på mer och mer att det var ju tusan att jag missade så många gäddor. Flera högg på ett riktigt sätt men ändå släppte de efter några sekunder och jag fick upp en ihoptjurrad fluga. Trots att krokgapet måste vara ett av marknadens största, misstänkte jag att garnvingen som snott sig om kroken, hindrade spetsen att göra sitt jobb. Så småningom räknade jag ut att själva ihopsnoendet måste ske i själva huggögonblicket. När gäddan spärrar upp gapet för att suga in bytesfisken (eller i detta fallet den vita garngäddsaran), vänder den sillen eller tobisen (eller streamern) helt om på något mystiskt sätt så att huvudet hamnar längst ner i halsen på gäddan. Men när det gäller garnsaran verkar det som om garnbitarna just då snor sig runt krokskaftet och blockerar spetsen på kroken. 

Men visst lyckades jag dra upp några gäddor. Fast det är konstigt hur fort man blir bortskämd och krävande när man istället borde vara tacksam och nöjd. Istället för att tänka "Åh, vilken kämpastark och livlig trekilosgädda det här var!", får jag väl erkänna att det snarare var ett "Äsch, bara en liten skit!" Fy på mig som så lätt faller i den missnöjets och otålighetens grop! Men jag visste ju att här fanns goda möjligheter till verkligt stora gäddor. Här gick det hela stim med gäddor på mellan fyra och tio kilo förra veckan nämligen. För att inte tala om förr om åren.  Trots att jag hade flera hugg och kunde se några som följde efter var det inga av de verkliga jättebjässarna.  Istället började jag plågas av de #£$$##¥ø!! näbbgäddorna! Ständigt kom de och anföll flugan. Och inga försiktiga nyp heller utan ofta åstadkom de stenhårda hugg. Automatiskt svarade jag med kraftiga motryck bara för att se en blixtrande blank, smal fiskkropp försvinna.

Nå, tills nästa gång jag kommer ut på sjön bör de ha försvunnit. Det dröjer minst åtta dagar från idag nämligen. 
Så började dimman att lätta och solens strålar värma. Körde bort från de här öarna som jag döpt till Channel Island någon gång på sjuttiotalet och behållit namnet på, trots att jag sedan dess skaffat sjökort och kartor och där sett att det står det något helt annat där. 
Det kändes att det där supervarma vädret nere på kontinenten, som de pratat om, sakta var på ingång till Blekinge. Vinden höll sig också i skinnet och visade sig från sin bästa sida. Lätt bris på syd, finns inget bättre! Upplevde under några timmar det perfekta sommarfisket. Sakta drev jag med båten precis utanför stenar och tångklädda bottnar och riktade kasten in mot land. 

Den här gäddan uppskattade jag vikten 4,5 kilo på. Den fick hugga flera gånger innan den fastnade. Många gjorde likadant utan att fastna. Det blev mer och mer ett problem och nästa gång jag sätter mig vid bindstädet gäller det att hitta på ett botemedel mot denna sjuka. Det vore ju synd att hela konceptet med garnsaran skulle stupa på att den krokar för dåligt.

Nu har jag fått den dit hän att den går att kasta med, gången i vattnet är perfekt, den ser stor och maffig ut i vattnet och gäddorna kommer efter den med vidöppna gap. Nu återstår bara den lilla detaljen att få kroken att fästa. Det enda jag kan komma på är att göra vingen ännu lite tunnare. Jag hade trots förra veckans erfarenheter ändå varit lite för generös när jag bundit in garnbitarna och tänkt att visar det sig bli för mycket är det väl bara att ta väck några till önskad storlek. Jag ansade den jag använde lite grann men helt bra blev den inte. Det är nog bättre att göra rätt från allra första början än att komma senare och försöka fixa till det.

Och nog var det behövligt alltid. Precis när jag började undra om jag inte skulle få några med lite anständig storlek fick jag ett ordentligt hugg. Ett sådant där man känner att en stor gädda har kommit bakifrån och bara slukat flugan. Det känns som en särskild stöt i flugspöt. När man sedan gör ett ordentligt motryck brukar det kännas helt stumt. Det gjorde det i detta fallet också och en gädda i sex, sjukilosklassen, precis som den på bilden här till höger, satt fast. Fast bara i en minut.  Spöt fjädrade tillbaka och garnsaran kom tillbaka tom. Som ett hopsnurrat garnnystan kring kroken!

Detta började bli ordentligt generande! Klockan hade nu hunnit bli kring halvettsnåret och tiden för hemfärden närmade sig. Samtidigt ökade vinden så pass att den började bli besvärlig när den höll på att överstiga mina högt ställda krav på lagomhet. 
Startade motorn och körde iväg till ett helt annat område för nu måste något radikalt till, tänkte jag. Ett ställe också känt för sina fina gäddor. Men fick fiska en bra stund innan något hände. Förutom besvärliga näbbgäddenapp och en massa roende för jag verkade driva fel hela tiden. Man har ju en ganska bra känsla hur båten brukar uppföra sig och hur den driver kan man reglera genom var man står i den. Står man i mitten, driver den mer rakt och står man i aktern, driver den mer akterut. Hur praktiskt och logiskt som helst och det göra att man kan beräkna så gott som exakt hur nära farliga grund och stenar man kan stryka förbi. Men nu blev det ofta fel. Nå, det berodde på att vinden höll på att ändra sig, visade det sig snart. Nu vred den sig från ren sydlig till ostlig och jag fick kompensera för det. 
Lyckades manövrera båten så att jag drev in i såsom en lagun mellan ett litet skär och flata stenhällar. Och där fick jag en sexkilosgädda. Hela vägen upp.
På den slipper ni se några bilder. 

Istället visar jag ett par stycken på den ännu större sjukilosgäddan jag fick en stund senare på ungefär samma ställe. Då hade jag för övrigt bytt fluga. Började tröttna på den stora #2-garnsaran. I vanliga fall orkar jag nog svinga flugspöt hela dagen även med tung sjunklina och dito fluga. Men vid ett tillfälle råkade jag utföra en konstig rörelse när jag förflyttade mig i båten och fick ett besvärande ryggskott.  Jag ville även passa på att testa de nya #4-garnsarororna jag tillverkat med gårdagens erfarenheter för ögonen. De som är avsedda för flytlina. Fast jag bytte inte till flytlina utan nöjde mig med att se hur den skulle uppföra sig i vattnet. Och redan på andra kastet högg sjukilosgäddan! Så den fick fullt godkänt både på lättkastande, gången i vattnet och krokningsförmågan! Den högg bara en gång nämligen och Kamasanen satt ordentligt fästad i käkvinkeln på fisken.

Fast det statistiska utfallet är måhända helt ogiltigt för det var sista kastet jag gjorde den dagen. Ett så här i efterhand ofattbart beslut av mig. Att jag slutade fiska då och där och körde iväg hemåt. I stället för att fortsätta inåt vissa verkligt lovande områden när jag precis fått två sådana fina gäddor. Men vinden ökade och min fisketid var mer eller mindre utrunnen.
Nu återstår bara att tillverka tredje generationens #2-garnsaror. Förhoppningsvis kommer de att vara perfekta i alla avseenden.
Det skall bli intressant att se om garnet kommer att bli bättre än det naturliga strutsherlen eller bara ett nödvändigt substitut. 

Undrar också om det här garnet, inköpt på Iduna-magasinet här i staun, råkade bli det allra mest lämpade för flugfiskeändamål eller om bättre sorter finns? Här finns uppenbarligen mycket utrymme för experiment och forskning. Garnets allra största fördel måste ända vara att det är billigt och lättåtkomligt och får du tag i en bra sort, kan du binda hur många flugor du kan önska dig hela livet igenom.  Men att jaga efter hårdsparkande strutsar för att rycka loss deras stjärtfjädrar kan vara förenligt med livsfara! Min kontakt i strutsbranschen försökte få andra farmare intresserade att sälja till flugbindning utan att lyckas. Vilket är obegripligt då de superfina plymerna bara bränns vid slakten. Ett oerhört slöseri! Kanske jag har förstört marknaden för dem med mina garnsaror? I så fall är det rätt åt dem om de är så tröga att de inte ens orkar ta tillvara plymerna i en säck och få pengar för något som ända skall kastas. Nå, vi får se hur det går. Än så länge har jag ett lager och än är strutsherlen överlägsen garnet. Men det kan ändras och det känns skönt att veta att gäddflugfisket och därmed livet inte är slut i och med jag bundit på den allra sista strutsherlet (om det nu heter så).

De naturliga fjädrarna har endast en nackdel vad jag kan komma på nu. Det är att de slits ganska fort. Nästan vid varje losstagen gädda ser man lösslitna, söndertrasade strutsherl som flyter omkring i vattnet. Men har man fri tillgång till fjädrarna eller kan köpa dem för en rimlig penning är ju det inte något stort problem. Det är ju bara att binda på nya och reparera dem så blir de som nya. 
De är så pass styva vid roten och så pass mjuka längre ut, att de både klarar att hålla själva spetsen ren vid krokningen, samtidigt som man får en riktig, lockande gång i vattnet. Samt att man får spolformen på köpet.
Det var väl allt för den här gången. Nu närmar sig Kristi Himmelsfärdsdag, klämfredag och veckoslut. Gissa vem som skall jobba alla de nämnda dagarna?
Fel, det är jag! 

©Gagnekulla Network Productions