Väder: Ännu en dag med superhärligt Novemberväder. Milt, disigt och svag till måttlig, kanske till och med frisk sydvästlig vind. Kan knappt bli bättre.

03-11-21

Fredag

Tur i oturen

eller

Flammande miljöappell!

eller

Blandade känslor

Ja, idag vet jag inte riktigt hur jag skall sammanfatta fisketurens olika händelser. Det var sådana skillnader i dagens upplevelser att något bra medelvärde är svårt sätta. Ett bra sätt är då att börja från början och sedan fortsätta ända fram till slutet. 
Men innan dess vill jag återknyta lite till förra bladets teorier om gäddans natur, tänkesätt och hjärna. Här ett citat från den kände flug- och limterroristen Peter:
"Att gäddor ska ha stora byten gäller till en viss grad. De senaste studierna som jag fick höra om på min Fiskeekologikurs säger att gäddan inte tar så stora byten som de kan ta maximalt. Gäddan tar så stora byten som de kan hantera lätt och svälja snabbt, eftersom de blir sårbara för andra gäddor som tar deras byte innan de hinner vända det eftersom bytet är knockat eller dött och därmed lättfångat. Sedan är gäddan sårbar för större predatorer när de står stilla och mätt dästa med en fiskstjärt utstickande ur munnen. Slutsats, stort byte till en viss gräns jag har för mig att 17 cm eller så har visat sig vara en storlek som är stor nog även för de största gäddorna."

Så inte nog med att gäddorna räknar kalorierna på den stackars bytesfisken, hon mäter också längden på den innan hon hugger!
Mer och mer förbryllad blir man ju mer man studerar gäddan!

Idag hade jag tänkt fiska på det kända stället Torhamns Udde. Ibland har jag haft lite svårt för det och knappt fått någonting och ibland har det lyckats lite bättre. Idag blev jag ordentligt besviken. För det gick inte att fiska alls där! I alla fall tyckte inte jag det. Vattnet var som en enda soppa. Grumligt alltså. Och ändå blåste det inte särskilt mycket. Här finns tydligen så mycket slam att minsta lilla vindpust räcker för att röra upp det.

Varför skall det behöva vara på det viset egentligen? Varför skall det vara så förbannat jolmigt just här? Varför är bottnarna på många ställen här mjuka, dyiga och gjyttjiga? Varför växer det knappt någon tång på alla miljontals stenar häromkring? Vad beror det på?

Är det för att det ligger såsom en ring av storskaliga regnbågsodlingar här utanför?
Är det för att alla flyttfåglarna stannar till, går ner och uträttar sina naturbehov här?
Är det för att Torhamn inte har ett enda reningsverk utan att allt skit och avlopp går direkt ut i havet?
Är det för att allt skit från Polen och Baltstaterna med strömmarna förs tvärs över Östersjön hit?
Är det för att det betar en hel del får och boskap här på udden?
Ja, inte vet jag, men de fyra översta tror jag kanske inte så mycket på, i synnerhet det första för här har aldrig legat någon regnbågsodling, vad jag vet.
Men jag undrar om det är någon skillnad vad gäller miljökontroll och tillstånd när det gäller regnbågsodlingar och boskapsskötsel i det kustnära området?
Att en regnbågsodlare måste redovisa varje kilo fosfor och andra närsalter som kan komma ut, känner jag till och tycker naturligtvis är helt riktigt men hur är det med hästar, fårflockar och stutar? Är det fritt fram att låta dem gå här och beta. Och skita och pinka?
Allt sådant går ju direkt ut i havet. Eller kanske inte direkt då om vi skall vara så förbannat petnoga. Men när det blir högvatten och/eller regn rinner det iväg och hamnar i Östersjön som vi enligt uppgift skall vara så rädda om. Sker det miljöprövning? Och om inte; varför inte det?
Eller är det helt försumbart och jolmigheten har helt andra orsaker som jag i min dumhet inte begriper?
Det märkliga är ju att precis som namnet antyder, Torhamns Udde är en udde och inte en djup vik med stillastående vatten. 
Att någonting är sjukt i mitt tycke är just att det växer så lite tång på stenarna längst ut. Nu på senhösten och vintern är de helt rena och om sommaren täckta av gröna slemalger. Här går utvecklingen på tvärs, tycker jag. Jag vet en kuststräcka på Almö som när jag började fiska där för tja... 10 - 15 år sedan, var stenarna helt kala men allteftersom åren gått har det vuxit upp mer och mer tång.
Finns det någon som kan svara på mina upprörda frågor där ute? Kanske någon sakkunnig på Länsstyrelsen? Kanske någon fiskerikonsulent rentav?

Men nog kände man sig besviken när man gått ganska långt och fått upp en behaglig värme i de nya vadarna, ivriga att börja fiska och upptäcka att vattnet var en enda soppa. 
Visst, rent tekniskt gick det väl men jag vill gärna se hur bottnen ser ut och eventuella gäddor som nappar eller följer efter. 

Jag hade faktiskt tänkt att vända direkt, gå tillbaka till bilen och köra iväg någon annanstans men jag ville inte råka i svettning. Så hur det var gick jag inåt och vadade ut då och då för att se om sikten blev bättre och för att svalka av mig.  Och faktiskt, i ett slag förändrades situationen i det att en sexkilosgädda kastade sig över gäddsaran i skydd från en sten. Jättekul! En kraftig bit som stretade och drog ganska ordentligt innan jag kopplade standardgreppet om den under första gälbågen.  Hm... i enlighet med ideallängden 17 cm på den lite större gäddans byte får man väl skylla på det grumliga vattnet att den här missade lite i mätningen. För

gäddsaran som den högg på var faktiskt hela 22 cm lång!
Innan jag släppte tillbaka den gav jag den rådet att skaffa en bättre linjal. Tyvärr blev det ingen bra bild av den trots många tagningar. Återigen det grumliga vattnets fel.
Här måste jag erkänna att jag måste ha haft stor tur som hittade gäddan. Eller att gäddan hittade flugan. För några mer egentliga napp fick jag inte på hela sträckan. Däremot såg jag virvlar när jag skrämde ut fisk samt några efter ett par som följde efter.
De andra gäddorna som jag senare lyckades landa fick jag någon annanstans.
Just det, ett helt nytt ställe råkade jag hitta när jag sökte efter klarare fiskeställen lite senare på dagen. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det heter men så här såg det ut:

Ett typiskt kustavsnitt i Blekinges allra östraste delar. Förmodligen är det väl någons hemmavatten som jag råkat hitta. Och som vanligt gör man ganska dåligt ifrån sig rent fiskemässigt när man första gången prövar ett nytt ställe. Man hittar inte, ibland vadar man fel och känner inte till var det är bäst. Och det värsta av allt; ibland hamnar man på jolmiga ställen där det känns som man går i kvicksand och knappt får med sig fötterna.
Även där skrämde jag iväg betydligt fler gäddor än jag lyckades landa. Vid något annat tillfälle får jag väl återvända hit och närmare utforska stället.
Ungefär när jag bestämt mig för att avbryta fisket för dagen inträffade dagens nästan katastrofala händelse. Det som jag fasar ganska mycket för; nämligen det som man brukar kalla att plurra. Än en gång förändrades allt på en sekund. Men som en av dagens rubriker antyder; det var på ganska grunt vatten och jag lyckades som genom ett under rädda det dyrbaraste, nämligen kameran. Den blev bara lite blöt. Men som synes av bilderna ovan tog den ingen skada av det. 
För egen del gör det ju inte så mycket att bli blöt. Men just när det hände och för ett par sekunder låg där raklång i vattnet och plaskade, visste jag ju inte hur det gått med kameran så visst var det väl lite berg-och-dalbana i känslolivet idag.

Jag hoppas inte jag utsatt stackars oskyldiga bönder för osakliga påhopp om nu den tilltagande jolmigheten inte beror på dem och deras djur. Det kanske i själva verket är jag själv och min bil som är en av bovarna i det här övergödningsdramat. Fast å andra sidan tycker jag det finns flera bestickande samband mellan graden av jolmighet och närheten av djurhållning vid vattnet. 
Egentligen är det en samhällsekonomisk och därmed politisk fråga. Precis som vad gäller gäddfiske under leken och så kallat husbehovsfiske med nät och andra fasta redskap. Visst talar jag i egen sak här men jag är övertygad om att det går att dra in mer pengar till Blekinge genom fisketurism än att sälja gäddorna neråt kontinenten för rena köttpriset.