Vit Gäddsara

(Eller skall jag döpa om den till Snövit?)

I det följande skall jag försöka gå igenom steg för steg exakt hur du skall gå till väga för att binda din första gäddfluga. Ja, till och med skall jag utgå ifrån att du aldrig ens har bundit en enda fluga förut! Inte ens en Black & Peacock, som jag betraktar som den Vita Gäddsarans motsvarighet inom regnbågsfisket. Det vill säga den är lätt att binda samt att man får fisk på den.
Gör jag det här grundligt kanske jag slipper alla förfrågningar från folk som vill köpa flugor av mig. För då kan jag med gott samvete hänvisa dem till den här delen av hemsidan. Andra som redan kan binda flugor behöver strängt taget bara titta på bilderna så har ni snart klart för er den Vita Gäddsarans enkla uppbyggnad.
Eller skall jag säga, till synes enkla uppbyggnad...?
Ty den är inte en gång för alla given. Nej, dynamiskt utvecklas den och än ser den ut si och än så. Eller snarare att jag provar nya material och bindningssätt. För den skall se likadan ut hela tiden och framför allt fungera likadant. 

Låt mig i det sammanhanget slå fast tre logiska, benhårda, ja, jag tvekar inte att kalla det lagar, som gäller för alla beten. Spinnare, skeddrag, wobblers och då flugor. Samtliga flugtyper som någonsin fästs på en tafsspets också för den delen. 

De lyder som följer och i den ordningen:

1. Betet skall ha avsedd gång i vattnet. Det vill säga skall en spinnare spinna, en wobbler wobbla och på en gäddfluga skall vingen eller delar av vingen inte sno sig runt krokböjen. En självklarhet kanske någon invänder men så är det alls icke. 
Vem har inte varit med om sjunkande torrflugor eller flytande våtflugor till exempel? 
Vad gäller den Vita Gäddsaran lider den inte av några sådana nackdelar försåvitt man tillverkar den av strutsherl och tillverkar den enligt de senaste rönen. Det är när jag inledde de omfattande garnexperimenten som jag fick problem med att vingen, eller delar av vingen, snodde sig kring krokböjen. Inte bra. 
Under den första regeln kan man också lägga in att man skall kunna kasta med den också utan allt för stort besvär.

2. Fisken skall hugga på betet.
Ibland kan i och för sig regel nummer två uppfyllas fast betet brutit mot den första regeln men det gillas inte. Det kan också vara den här regeln som folk i allmänhet förknippar med hur bra ett skeddrag, wobbler eller en fluga är. Man vill helt enkelt ha napp. Vad gäller den Vita Gäddsaran får man napp på den, var så säker. Naturligtvis under förutsättning att man ser till att den hamnar inom synhåll för en gädda. Hur man gör det tillhör egentligen inte den här avdelningen.
Men, och det kanske förvånar någon, jag vill inte klassa ner andra gäddflugor eller färger för det. Jag vet ju att andra flugor också ger napp. Att sedan ge sig in i en diskussion exakt vilken färg, vilket material eller bindningssätt som är bäst kan vi återkomma till. 

3. Fisken skall fastna och följa med upp. 
Finns det något unikt eller nytt med min Vita Gäddsara så tycker jag att det i så fall är den lilla kroken i förhållande till vingen. I alla fall kom jag fram till den slutsatsen alldeles av mig själv efter flitigt experimenterande under de första gäddflugfiskeåren i slutet av sjuttiotalet. När jag sedan stötte på Kamasan metkrok och tunn, plastöverdragen stålwire blev lyckan fullständig.

Så lyder de tre obönhörliga lagarna hur ett bete skall vara beskaffat. Vad avser gäddflugor i allmänhet gäller att de skall se så stora ut i vattnet som möjligt samtidigt som de skall vara så lätta som möjligt. Två kontradiktoriska principer samtidigt alltså. 
Då har jag funnit att det är skillnad mellan 15 och 20 lbs hållfasthet hos stålwiren. Likaså att den lilla skillnaden i vikt mellan krokar #2 och #4 kan vara avgörande. För att inte tala om den pyttelilla #6!
Sedan är det ju en annan sak att även en stor gädda kan hugga på en mindre fluga. Men huvudregeln lyder att ju större flugor, desto större gäddor.

Nå, nu övergår vi till de praktiska förberedelserna. Nu tar vi det från allra första början!

Då skall man först ha lite verktyg. Sax och trådrullhållare är de viktigaste. Det kontiga verktyget i mitten är en så kallad whip-finisher. Det vill säga ett hjälpmedel att slå halvslag på bindtråden.  Det kan man i och för sig göra manuellt. Men om ni ändå håller på och inhandlar andra flugbindningsprylar så ta med en sådan. Det överstiger min pedagogiska förmåga att enbart i ord beskriva hur det används så därför låter jag bli. Men den lilla kroken på mittskänkeln använder jag som ett alldeles utmärkt hjälpmedel när jag slår halvslag när jag lindar tafsen, så den kan jag verkligen rekommendera. Hackletång rekommenderas också att införskaffas; den behövs kanske inte så mycket här men är ändå bra att ha. Jo, när jag tillverkar tafsen använder jag en sådan också. Bindtråden är som synes röd och fin. Jag använder främst den kulören eftersom det

glänser så vackert när den är lackad några gånger. UNI-thread 200 yards står det på rullen. Grovlek 6/0. Det är viktigt att tråden är både tunn och stark. Men det är naturligtvis inget krav att det är just det märket, längden eller grovleken. Men rött måste det vara!
En huvudregel inom flugbindningen är att när man lindar på någonting på krokskaftet skall det göras så hårt att bindtråden med nöd och näppe håller. Så om den brister då och då gör ingenting för då vet man var gränsen går. Detta för att den färdiga vingen inte skall vrida sig. Av den anledningen kan man heller inte binda fast hela bunten på en gång. Då blir det för tjock och man kan inte få det till att fästa hur hårt och hur mycket man än lindar. Nej, dela upp vingmaterialet i minst tre olika buntar. Använder man den minsta krokstorleken, #6 kan tre vara en för mycket till och med. 

Så har vi kommit till den dyraste grejen man måste ha. Nämligen bindstädet. Fast just den jag använder är bland de billigaste. Det duger. Den har jag använt i över 20 års tid och därför har jag ingen aning om hur det ser ut på bindstädsmarknaden med priser och modeller nu för tiden. Kan tänka mig att den billigaste ligger runt hundralappen och the sky's the limit på den dyraste. Ja, ty ingenting kan vara dyrt eller gott nog åt den pryltokigaste flugfiskaren. Mitt råd blir här att ta den billigaste ty inga extra krusiduller krävs mer än att fästa Kamasankroken med ett fast grepp och det klarar även den enklaste modellen.

Nedan till vänster ses några andra verktyg som jag använder när det blir dags att fästa och bränna tafsen på gäddflugan. En tång att knipsa av stålwiren med, en hackletång, tändare och så en konstig mackapryl jag inhandlat hos Claes Ohlsson någon gång. Mer om det senare. 

Och så till höger några olika variationer av Kamasan metkrok. Den enda krok du behöver! Alltså själva modellen. Främst är det storlekarna #2 och #4 som jag växlar mellan. De mindre till flytlinefiske och de större till sjunklinan och sommarens båtfiske. År 2004 höll jag på och fjantade mig med att försöka få en femkilos på min klass femutrustning och då kunde jag bara använda #6 och det visade sig också gå minst lika bra som de större storlekarna vad gällde att landa fisken.
De finns även i två olika grovlekar och jag använder bägge lite hur som helst. Ofta när jag stiger in i en fiskeredskapsaffär går jag direkt till metavdelningen och plockar till mig vad de har av de gångbara storlekarna. Man vet aldrig om de är slut nästa gång eller, hemska tanke, de slutar tillverka dem. Visst, jag vet att det finns andra märken och krokar, säkert lika bra som Kamasan men de har nackdelen att man inte hittar dem så lätt ute i affärerna utan måste specialbeställas. Jag påstår alltså inte att Kamasan är bäst, men vill bestämt hävda att de är bra.
Jag vet att många ser med yttersta skepticism på mina i sammanhanget pyttesmå krokar och menar att de där kan man väl inte använda annat än till att meta småabborrar med. Men mina tre sista tiokilosgäddor landade jag med Kamasan #4 i käften.
Ja, jag hade de inte i munnen utan det var gäddorna. 

Vad som gör Kamasan metkrok till ett utmärkt val för gäddflugfiskaren är att de har ett stort krokgap, är lätt vridna och är kemiskt vassa. Hm... jag har för mig att jag skojade till det lite med de egenskaparna någonstans i ett dagboksblad. (Jag tittade efter men kunde inte hitta stället). 
För den intresserade finns det fullt med tankar, diskussioner och åsikter om gäddflugor inuti mina dagboksblad. Fast den som tänker läsa igenom samtliga får det inte lätt. Närmast kommer man att tänka på det journalistiska begreppet muckracking. Eller för den klassiskt orienterade ligger nog liknelsen med ett av Herkules 12 storverk närmre till hands. Nämligen det femte av dem...

OK, nu tar vi det från allra första början. Nämligen att fästa bindtråden på krokskaftet. Jag vill minnas att man hade vissa svårigheter med det de första gångerna.  Man lindar först framåt ett tiotal varv, varpå man lindar bakåt ungefär samma antal varv och vips har du fäst tråden! Vinnlägg dig redan från början att linda hårt.  Överskottet kan klippas av eller du kan låta det hänga kvar. Men klipp av det för det är en god vana och när du kanske i ett senare skede kanske vill binda traditionella örings- eller regnbågsflugor är det lag på att det skall se snyggt ut. Redan har jag en bunt strutsherl i nypan och är i full färd med att ansa stjälkarna.  Låt oss diskutera lite om olika flugbindningsmaterial i det följande:

Strutsfjädern är det första valet.  Fri tillgång till stjärtplymer från vår befjädrade afrikanske lilla vän är varje gäddflugfiskares dröm. Eller borde vara det. Ty att köpa det sönderklippt i små segment hos fiskeredskapsaffären går helt enkelt inte. Det är jättedyrt och kan tillika vara av dålig kvalité. Lite bättre är att beställa hela plymer.  Men även då kan man få helt värdelösa fjädrar. Det allra bästa är att direkt vända sig de olika strutsfarmer som numer finns i Sverige.  Samt att hoppas på att de får upp ögonen för att det går att göra lite pengar på att ta till vara på dem vid slakten i stället för att bränna dem.  Jag har lärt mig att det är väldigt växlande kvalitet på plymerna. Om hela fjädern består av långa, täta, jämna herl från skaft till topp blir det klass A. Men det är ganska sällan man ser sådana; de allra flesta brukar vara av B-klass. Alltså mellanklass, där det fanns bra partier åtminstone någonstans på fjädern.

 Men har man inte tillgång till, eller råd med struts är man inte helt förlorad för det. Den Vita Gäddsaran skall se ut på ett visst sätt och röra sig på ett visst sätt i vattnet men den effekten kan man även uppnå med andra material. Under större delen av år 2003 höll jag på och experimenterade med garn. Gör gärna lite nedslag i de dagboksbladen främst under vår- och sommarmånaderna då jag höll på som bäst. I korthet fungerade det hyggligt sånär som på tendensen att de snodde sig lite för mycket kring krokskaftet. Detta beroende på att de är jämnmjuka. Till skillnad från ett strutsherl som är styvt i änden närmast mittstjälken och så avsmalnande och mjukare ju längre ut mot toppen man kommer.
Men det går att bota med lite lim genast efter krokböjen. Jag provade det och det fungerade man var lite kladdigt. Men kolla gärna sorter och tekniker hos kollegan, Limflugornas Herre,  Peter: http://www.geocities.com/Yosemite/Cabin/5280/ 

Mest använde jag ett tunt, vitt mohairgarn men har även fått tips om andra sorter. Till exempel Fly-rite och andra syntetiska material. Fördelarna med garn är naturligtvis att det är lättåtkomligt, billigt samt att man kan göra hur långa flugor man vill. Fast det är lätt att i förtjusningen binda på för mycket material så de blir för tunga. Här som i annat gäller det att prova sig fram. Sedan hade de en annan, i längden mycket jobbig nackdel; nämligen den att materialet var alltför starkt. Både när garnet snodde sig om kroken och ibland, efter det man fått en fisk, hände det blott alltför ofta att garnet fastnade på krokspetsen. Det var som att fästa kroken i en tröja. Det har väl alla fiskare gjort och vet hur hårt det sitter och hur svårt det är att lirka loss den. 

Så, nu har jag fäst in den första bunten av strutsherl.  Nu, år 2004 och förmodligen framåt, har jag helt skippat garnsorterna.  Har man gott om struts finns det ingen anledning att hålla på med syntetiskt surrogat, det är min åsikt. En annan viktig sak är att som sagt dela upp materialet i olika buntar och binda in dem en och en. Tre är en bra siffra i sammanhanget. Och då är inte glittret inräknat för sig.  Se till att linda hårt.  Ibland händer det till och med att jag lackar den första bunten och låter det torka innan jag börjar med den andra. I synnerhet när jag höll på med mohairgarnet måste man uppträda fast och bestämt mot det, annars var det stor risk att vingen började vrida sig. Men som sagt, linda på gränsen till att tråden brister.

Nu har jag fäst in tillräckligt med strutsherl för att jag skall bli nöjd. Det här hur mycket man skall ta med i varje bunt får man nog pröva sig fram till. Men en huvudregel därvidlag säger att när du tycker dig nöjd, bind på lika mycket till. Man skall även komma ihåg att flugan slits under fisket. Ibland har man tur och Kamasankroken har fäst på utsidan av gäddkäften och man kan lätt ta loss den med fingrarna. Men skall man leta efter den lilla kroken djupt ner i svalget på den, går det inte att undvika att det slits loss ett par strån. Samtidigt får man inte göra flugan för tung. Men som tur är kan man reparera flugorna efter fisketuren. Mer om det senare. Ja, nu håller jag på och sätter lite extra glans och glitter över flugan. På marknaden finns en uppsjö med olika ögonskärande, grälla och metalliska syntetfibrer man kan välja emellan. Här tager jag emellertid en bunt "Brite long fiber Pearl" och fäster. Jag brukar binda in den på mitten och så viker jag materialet dubbelt och binder över.  Använder man mer metalliskt glitter får man se upp så man inte tar för stora buntar för de har en tendens att skilja sig från fjädrarna och sno sig runt krokböjen.

Nu kommer vi till ytterligare en innovation inom flugbindningskonsten! Väl medveten om att så gott som ingenting egentligen är nytt inom nämnda konst tar jag ändå chansen att påstå det.  När allt strutsherl och glitter är pålindat lossar jag kroken från städet och tar ett stadigt tag med vänsterhanden om stjärten.  Och jag vill slippa höra alla "roliga" kommentarer om att ta tag i diverse stjärtar som inte alls hör hemma i de här seriösa sammanhangen!  Detta är en familjehemsida! Nå, jag lindar alltså cirka en halv centimeter bakom krokböjen och gör därvidlag en "stjälk".  Varför då? Jo, dels hindrar man effektivt att glitter eller enstaka strån snor sig kring krokskaftet och dels kan man använda stjälken att reparera flugan med genom att lägga på några extra buntar där. Då slipper man problemet att ju mer man lindar på krokskaftet desto mindre blir krokgapet. En genial nyupptäckt vill jag i all blygsamhet, beteckna det som. Jag kom på det när jag höll på och experimenterade med garnflugorna och lite hjälpte det men inte tillräckligt.

När man gjort det, kan man åter fästa kroken på bindstädet och linda tillbaka till öglan och där avsluta hela flugan med whip-finisherns hjälp. Om det inte framgår av bilden hur det går till är jag inte människa att i ord förklara det.  Kolla om det finns någon kurs på ABF eller KomVux i flugbindning. Eller ännu hellre din lokala fiskeklubb.  Annars går det bra med en fyra, fem halvslag.  Men även där är whipfinishern ett jättebra hjälpmedel. Jag använder den ständigt för när man reparerar flugan eller tillverkar tafsen kan man inte använda den på vanligt sätt. Man slår början på ett halvslag och använder helt enkelt den lilla kroken på mittskänkeln till att dra genom tråden genom öglan. Det går superenkelt och snabbt.

Aha! Nu har vi kommit fram till det moment som jag nog får flest frågor om. Nämligen hur jag fäster wiretafsen på flugan. Utgångsläget framgår väl av bilden, hoppas jag. Jag har snott wiren en tre, fyra gånger och så fäst den med en hackletång.  Den fria änden på wiretafsen är fäst vid den där grejen från Claes Ohlsson. Har ni inte en sådan går det säkert att ordna på annat sätt. Sedan har jag laddat med de andra grejorna i högsta hugg. Tändaren och whipfinishern.  Vad skall jag använda den senare till då, kan man kanske undra.

Jo, jag trär in den i den lilla öglan som wiretafsen bildar och pressar den åt vänster samtidigt som plastcoatingen på stålwiren brinner. Detta för att jag vill ha kvar plastcoatingen längst in. Samt för att förhindra elden att nå strutsherlet.  "Pressar den åt vänster"... Ja, här på bilden blir det åt det hållet men i verkligheten åt höger. För på bindbilderna befinner sig fotografen hopkrupen på skrivbordet framför mig. Så det är därför det kan se lite bakvänt ut ibland.  Varför bränna överhuvudtaget? Jo, den smälta plastcoatingen liksom klistrar ihop wiren och man behöver inte linda så mycket.  Men som syns på bilden nedan, till höger, återstår en liten uppstickande tapp som vi inte kan ha kvar. Den får vi linda ner så att en liten stoppkorv bildas. När man har lindat den färdig får man fästa bindtråden med halvmanuella halvslag. Det vill säga att jag använder kroken på mittskänkeln att dra igenom änden på bindtråden med.

Sedan hur man gör för att kunna knyta fast nylontafsen vid wiretafsen kan ju vilken normalbegåvad människa som helst räkna ut själv. Därför går vi vidare till... Vänta lite!
Vad nu! Kommer du nu, hr Internetsombudsman? Jag har väl inte gjort någonting, va?
-Nej, ingenting allvarligt. Jag vill bara påminna dig om hur din läsekrets ser ut.
-Vad menar du...? Ååh! Nu fattar jag!
He, he, he... Vi får nog gå tillbaka lite... Jo, det här med att kunna knyta fast nylontafsen på wiretafsen... 
 Ta ytteränden på wiretafsen... Nej, inte den som är fäst vid flugan! Den andra, fria änden. Såja. Bra! Gör en liten ögla på den. Nej, inte halva utan bara en liten bit! Utmärkt! Nu är det bara att linda fast den med bindtråd så att en liten fin ögla bildas så att du kan knyta fast nylontafsen någonstans!
Då så... Nu återstår bara att lacka. Gör därvidlag som de riktiga proffsen. Häll över flugbindingslacken i en nagellacksflaska och pensla på. Ordentligt med lack skall till. I minst två olika omgångar och se till att de torkar ordentligt emellan. Alla tre ställena där du använt bindtråd skall ha sig en ordentlig dosis med lack.

Så, nu kan du njuta av anblicken av dina nytillverkade flugor! Se hur vackert rött lacken glänser och se hur glittret i vingarna blänker! Får du inte lust att bege dig ut och fiska när de ser dem? Jo, självklart! De här tre flugorna använde jag när jag fotograferade de olika bindmomenten. Samtliga är bundna på Kamasan storlek 6 också. Och nu skall jag berätta en liten sann historia om dem. Eller åtminstone en av dem. Någon av de två flugorna till vänster. Den till höger ser lite annorlunda ut och det beror på att det är en begagnad som jag reparerat. Nå, dagen efter jag tagit bindbilderna och skrivit nästan allting klart, åkte jag ut och fiskade. Och råkade sätta på en av de nämnda flugorna.

Nu hör det till saken att jag använt en extra röd bindtråd. Hot orange, heter den färgen och jag tyckte den var lämplig just för att den skulle synas tydligt på bilderna. Men när jag väl kom ut till vattnet tyckte jag den lyste väl grällt. Men va' fanken, tänkte jag, låt den sitta kvar!
Och så inträffade det i verkligheten som det annars bara gör i påhittade fiskeberättelser. Något som också ger lite svar på tal om man verkligen kan använda så pass små krokar (metkrokar tillika!) som #6 till stora gäddor.

Kolla in flugan här ovan! Jepp, det är samma! Gäddan vägde sju kilo och närmare detaljer kan studeras på 04-11-01.

Men ovanstående råd och anvisningar tror jag nog att de allra flesta kan binda sina egna Vita Gäddsaror. Jag kan också tillägga att jag är medveten om att det numer finns flera varianter på wiretafs. Kevlar och olika blandformer där några sägs kunna bindas fast som en vanlig nylonlina. Och det är naturligtvis fritt fram att pröva det. När du läser detta kanske jag själv gör det, vem vet.