04-01-15

Torsdag

Strandfynd

Ordinarie ledig dag idag. Precis som jag sade sist skulle jag ägna den här dagen åt gäddfiske utan att snegla åt oåtkomliga blanka fiskar. Fast det var så att jag tvekade att överhuvd taget åka ut, när jag såg halvmånar och stjärnor lysa från den svarta himlen när jag kikade ut genom fönstret tidigt på morgonen. Så här mitt i januari kan det bara betyda en sak; minusgrader. Men som tur var visade det sig endast vara två stycken. Två minus här uppe i Gagnekulla brukar betyda noll eller kanske till och med en plusgrad nere vid kusten. Samt att temperaturen brukar stiga i takt med solen. 

Det rådde oväntat friska nordostliga vindar ute i skärgården. Nordost är högvattensvind och det var det också. Oerhört bistert och ruggigt kändes det. Solen har precis gått upp bakom molnskärmen och en sak var jag oerhört tacksam över och det var att jag inte befann mig ute till havs i en båt. 
Men vid frånlandsvind går det lätt att hitta lä och det är det enda vettiga. Samt att man tar en lååång promenad innan man går ner i vattnet. För min del måste jag göra det för att liksom pumpa ut värme i händerna och högerfoten. Bilden tog jag på väg, eller rättare sagt en lång omväg till det ställe jag döpt till Loch Lagoon. Ett av gäddornas hemlighetsfulla vinteruppehåll som jag gärna vill behålla för mig själv. Visserligen brukar det inte gå in några stora gäddor där, hittills åtminstone, men idag kändes det som om jag överhuvud taget skulle få napp idag vore det något av ett mirakel. I alla fall före middagstid.
Det var säkert halvmetern över normalvattenstånd och jag kunde inte vada ut till det skär som omsluter vad jag tycker liknar en lagun. Men det gick ändå bra att fiska av stället från ett annat håll.  

Minsann om det inte nappade en gädda! Istället för att stå stelfrusen och huttra bakom en sten, steg den upp från cirka två meters djup och kastade sig över min vita gäddsara. Förmodligen inte för första gången heller. Dels liknade den exakt till form och storlek en jag fick här sist och dels kunde jag se att den varit krokad förut. Den till och med tog några skutt upp i luften.  Var det glädjeskutt över att få återse mig, Gäddflugornas Herre? Jag blev i alla fall glad att så tidigt på dagen kunna boka en fisk. Det är alltid skönt att veta att någon bom skulle man inte gå idag.

Ingen is bildades i spöringarna så då låg väl temperaturen åtminstone på en halv grad plus men det kändes som fem minus i vinden. Alla pölar på stranden var dock isbelagda. Några fler gäddor såg jag inte till där trots att jag fiskade av området noga. Det tog lite tid för nu är det verkligen långsam hemtagning och låta sjunka ordentligt, som gäller. Ungefär som när man fiskade regnbåge med husmasksimitation.  

I vattenbrynet vid nästa fiskeställe gjorde jag det första strandfyndet. En vattenfylld ficklampa. Eller kanske inte ficklampa för då måste man ha stora fickor för att få plats med den.  Tja, tänkte jag, en sådan kan man kanske ha nytta av hemma så den tar vi. Får se om jag kan få den att funka när den blivit torr. Hm... lite senare träffade jag på en hemmans- samt flakmopedsägare som jag pratade med.  Jag hoppas inte den här lyktan har använts i ljusskygga affärer! Kanske den till och med söks efter (med ljus och lykta, frestades jag att skriva, men avstod för det vore en allt för billig vits) så som misstänkt bevismaterial i någon rättegång och man hör ju så mycket om DNA-spår och liknande.

För den här mannen med flakmoppen berättade nämligen om stölder och vandaliseringar här ute på öarna. Inbrott i sjöbodar, stölder ur större båtar och en gång för lite sedan hade jag själv sett en bil uppallad på stenar och saknandes alla fyra däcken. Och den verksamheten sker naturligtvis nattetid. Och nu finns förstås både mina fingeravtryck och DNA på lampan! 
Nej, jag har nog inget att frukta åt det hållet för sådan ringa brottslighet betraktas som normal och avskrivs ganska snart av polisen, tror jag. Vilket också mannen mycket upprört höll med om.
Fast lite misstänksamt betraktade flakmoppeägaren mig, tyckte jag. 

Men det berodde nog mest på att han bevittnat på avstånd hur jag släppt tillbaka fisk. Ett mycket suspekt beteende här ute på öarna! För precis innan samtalet hade jag kommit rakt på en av vintergäddornas samlingslokaler. En liten oansenlig vik bara. Där det på andra sidan, en bit bort fanns några båtbryggor och sjöbodar. Där hade han varit utan att jag såg det i början. Och vad hade han sett i sin tur då? Jo, att där landade jag fyra gäddor i tät följd. Pang, pang, pang och pang bara! Fyra gäddor nästan alla i tvåochetthalvtkilosklassen.  Den negativa sidan av gäddornas koncentrationsbeteende kom jag att få uppleva efter förflyttning och lunch. Nämligen att om gäddorna samlar sig på ett ställe blir det av någon anledning desto tommare på andra. I allmänhet gillar jag inte högvatten men det finns dock några ställen där det är en fördel. Och dit begav jag mig.

Ett vidsträckt sandbottensområde där några decimeters högre vatten kan medföra att gäddorna simmar in över det inte längre så jättegrunda stället från den djupa branten utanför. När jag påbörjade fisket där var förhållandena perfekta. Mätt, belåten och varm i hela kroppen efter en lång promenad hade det oväntade hänt att den friska nordostan mojnade. Molntäcket tunnades ut och ett tag trodde jag att jag skulle få fiska i januarisolsken men riktigt så långt gick det inte. Och tidpunkten den absolut bästa också. Mellan klockorna tolv och tre nämligen. Med fem stycken gäddor redan uppskrivna i min lilla minnesbok var jag nästan övertygad om att jag skulle sluta dagen med tvåsiffrigt. Och kanske med årets största gädda tillika. Visserligen behövs det bara en fyrakilosgädda för det och här var chansen god men inte ett napp fick jag. Icke en fisk jag såg!
Här, där det i november och möjligtvis någon gång i december kom i kontakt med massvis med gäddor! Så där ser man.
Men jag led inte helvetets alla kval för det. Inte när allt annat var så bra. Och under tiden man fiskar vet man inte vad som väntar under nästa kast heller. 

Men rätt som jag gick där och kastade upptäckte jag någonting. Inne vid en liten udde där det är lite tångstenar. Där låg det en sjöfågel och simmade alldeles vid land, såg jag. Det är inte så konstigt för det ser man ju överallt. Men trots att jag gradvis närmade mig mer och mer flög den inte iväg. 
-Usch då, tänkte jag. Den är väl inte sjuk eller skadad? Eller har fastnad i någonting?

Men som tur var visade det sig vara jägarens motsvarighet till en wobbler.  En vätte. Strandfynd nummer två alltså. Jag funderade på om jag skulle ta hem den. Får man det? Jag tittade mig noga omkring för att se att inte någon arg sjöfågelsjägare låg på lur och jag själv befann mig i hårkorset.  Men så kom jag ihåg att jag gått på land förbi stället på landbacken bara en timme innan och inte sett till någon jägare. Nej, den här hade nog kommit på avvägar under det märkliga jaktsättet som öbefolkningen bedriver här omkring.

Ett ganska så smart sätt får man nog anse även om jag inte är någon vän av vare sig mete eller jakt. Men så här gör de:

Vi får se om det kan bli någon mer bonusfiskedag på tisdag. Just i skrivande stund, söndag är det sju minusgrader och det är risk för liknande otrevligt väder i början av nästa vecka. Men förtvivla ej du lilla hop, någon ledig dag bör det vara isfritt framöver.