04-02-17

Tisdag

Jag ger upp!

Ja, aldrig att jag mer kommer att försöka förstå hur gäddorna resonerar! Nu får det vara slut med att teoretisera och tro att man kan räkna ut var man hittar vår främsta sportfisk. Den verkar ändå göra som den själv vill utan att bry sig om att uppföra sig som jag tror och som den borde. Uppenbart är att gäddan inte ens vet sitt eget bästa.

Först några ord om väder- och issituationen. Sedan sist jag var ute hade jag förväntat mig att de resterande isarna i innerskärgården programenligt skulle tina upp med de aviserade milda västanvindarna från Atlanten men så skedde inte. Nej, hemma i Gagnekulla hade vi åtskilliga minusgrader om nätterna även om det rådde solsken om dagarna. Sammantaget blev det status quo vad gäller isbildning och issmältning. Men natten till idag var det för första gången på länge över nollan även på natten. 

För första gången på länge ställde jag in Fabians autopilot med destination känd Fågelskådarudde i öster. Den har ett namn som även är känt hos Fiskeriverket och Naturvårdsverket där det även har fått ge namn åt hela Östra Skärgården.

Frisk för att inte säga hård västlig vind rådde. Fortfarande låg snöfläckar kvar, marken var stenhård och isen låg tjock över pölar och vattensamlingar. När jag gick ner mot vattnet kom jag att tänka på att snutarna i 87 dåligt skulle passa som gäddflugfiskare. Vad jag minns från den tiden jag var en flitig läsare av pseudonymen McBains skildringar av New Yorks bulls, det vill säga plainclothes detectives, var att de var väldigt känsliga för kyla. Sida upp och sida ner beskrevs den iskalla novembervinden utförligt vars minsta verkan var att den gick genom märg och ben. Eller också var deras trenchcoats alldeles för tunna. Nej, Carella och ni andra, ni skulle haft på er vadarbyxor i neopren, då hade ni känt er varma och sköna!
Gärna i fabrikatet Pool 12 för än har de inte börjat läcka. 
Tänk så lätt ni kunde vada ut i floden också och dra upp en så kallad floater. Vad jag minns så började många böcker just med den händelsen.
Och så kunde ni ha både er polisbricka och revolver hängande i var sin pin-on-reel på bröstet, lätt att slita fram om det behövdes! Perfekt!

Premiär för mitt nygamla spö idag. Loop Adeventurer heter det och ingenting annat. Tio fot långt och funkar bra.  Inga problem med skarven och på det hade jag lagt ner mycket möda genom att byta ut spöringarna. Från snake till sådana med keramisk inläggning. Jag har fått för mig att de sliter mindre på fluglinan nämligen.  Trots att jag höll till på den så kallade läsidan stötte och puffade den hårda vinden mig i ryggen hela tiden. Den kom i kaskader och spjärn fick jag ta då och då för att inte falla framstupa.

Där gick jag timme efter timme och kastade. Njöt trots allt bara av att befinna mig här i full mundering och kasta. Enligt mina uträkningar skulle fisken självklart finnas här också. Genom frånlandsvinden och den starka strömmen ut från stranden, skulle det något varmare vattnet vid botten dras upp för att ersätta det iskalla ytvattnet som ju blåses bort av frånlandsvinden. Ett simpelt fysikaliskt fenomen helt enkelt. Det skulle gäddorna gilla, hade inte bara jag kommit fram till utan det är en allmän insikt. 
Och risken för havsöring är något mindre än försumbar nu också.
Idag hade jag börjat ganska tidigt på morgonen och efter ett par, tre timmar blev det dags att gå upp mot bilen och äta lite frukost. 
Gjorde så och trots att jag knäppte upp fick jag ta det varligt så jag inte råkade i svettning. Trots blåsig februaridag. 

Efter mat och lite avkoppling, gick jag tillbaka och fortsatte kastandet, vadandet, snubblandet och halkandet. Mycket sten är det här!

Mer och mer hade jag gripits av irritation över varför jag inte såg någon fisk. Så när äntligen den här gäddan högg kom alla känslorna på en gång.  Nu skulle även alla gäddorna komma, kanske inte riktigt på en gång, men i alla fall i en jämn ström. Men så blev tyvärr inte fallet. Ännu fler timmar gick. Längre och längre in mot fastlandet eller vad man skall kalla det, kom jag.  Inte ett spår av fisk.  Däremot såg jag en annan fiskare. Fast det var en spinnfiskare och inte ens utrustad med vadare. Då har man inte mycket att hämta här förutom bottennapp, är min bedömning. Men jag kan ha fel och precis som jag själv, är upp någonting som han inte gav i första taget. Fast jag höll på att göra det när jag fiskat mig ända in till de jolmiga vikarna längst in. Klockan bör ha varit runt tvåtiden och jag kände mig trött på det hela.  Nej, ett fem års fiskeuppehåll är vad den här delen av Blekinge skärgård skulle behöva, tänkte jag när jag gick tvärs över halvön för att sedan gå stora vägen tillbaka till bilen.

Åh, om en timme kunde jag ju sitta här hemma vid PCn, lyssna på lite god musik och kanske ta en omgång tetris eller två, tänkte jag. I synnerhet när jag kom ut i det öppna och vinden bara kastade sig över mig. Fick hålla spöet längs med vinden till och med för höll man det på tvärs, fick man verkligen anstränga sig. 
Vad gäller musik kan jag inte låta bli att nämna vilken skiva som oftast snurrar hemma hos mig. Inte för att jag i vanliga fall brukar spela Svensktoppslåtar eller Lena Philipsson men hennes hit "Dansa i Neopren" är ju en höjdare och får inte saknas hos någon gäddflugfiskare! 

Varför jag i alla fall gjorde det vet jag inte riktigt. Tjurskallig envishet, förmodligen. 

Möjligtvis hade vinden mojnat en liten, liten aning också. Samt vridit sig något så att man kunde genom diverse baklängskast och tricksande få ut linan ett par meter. Så jag vadade ut på sandbottnen och började kasta. Det gick inget vidare i början. Mycket riktigt fastnade en hel del kringflytande bandgräs och inte många meter kom man. Men hur det var fortsatte jag i alla fall.  Med den här uppbyggnaden av berättandet förstår man kanske att jag fick fisk till sist.  Först kände jag en ytterst lätt beröring genom spö och lina som egentligen kunde ha varit vad som helst. Jag tyckte jag såg en virvel men i det upprörda vattnet gick det inte att avgöra. Men på nästa kast högg en efter omständigheterna pigg tvåkilosgädda.

Över ren sandbotten och därmed väldigt ljusgul. Där den högg räckte mig inte vattnet mer än till knäna! Där jag stod, upp till låren och jag kastade snett inåt. 
Inte nog med det för en liten stund senare högg det igen. Och nu betydligt hårdare och fränare. Årets största gädda blev det, en fet och fin fyrakilosgädda minsann. Det är den som skvätter på bilden ovan.
Every pike tells a story, heter det på engelska men inte ens jag brukar berätta varje gäddas historia. Men nästa hade en liten berättelse att förtälja:

Stod väl där själaglad och kastade vidare och lade ett kast in mot ett par stenar som jag tror ligger på torra land vid lågvatten. Kände att flugan liksom skrapade emot någonting och så blev det lätt. Alldeles för lätt. Nej, det var inte en gädda som simmade mot mig utan en gädda som bitit av linan. Det är dragspelseffekten som orsakade det, tror jag. Nämligen att tafsen förkortas i och med att den blir mer och mer bockad och vriden.  Letade fram en ny fluga och knöt på den. Först gjorde jag några kast åt sidorna för att blöta ner den och få igång den. Sedan prickade jag stället där gäddan fanns. Försåvitt den inte hade simmat därifrån förstås med den första flugan i käften. Men den hade varken eller. Nej, snyggt gick den upp och tog den nya gäddsaran. En fyrakilos till! Jag kollade den noga men kunde inte upptäcka den gamla flugan någonstans. När jag släppt tillbaka den gick jag fram för att leta men hittade den inte någonstans.

Så kan det gå. 
Exakt likadant hände mig i höstas någon helt annan stans. Eller var det förra hösten...? Fast den gången hittade jag flugan på bottnen. 
Fortsatte naturligtvis att fiska igenom de närmaste omgivningarna men nu var gäddboomen över för idag. Alla tre gäddorna hade stått på ett cirka 10 kvadratmeter stort område. 
Exakt var de tio kvadratmeterna fanns någonstans är lite svårt att beskriva. Det är min svaga punkt och Akilleshäl när det gäller att skriva!
Jag är helt enkelt jättedålig på platsbeskrivningar. Det blir bara fel och därför resonerar jag som så att det är bäst att låta bli att försöka. Risken är bara att jag lurar iväg andra fiskare till fel ställen och det vill jag ju inte!