04-03-04

Torsdag

Värsta vädret typ, liksom va!

samt

En varning för känsliga personer att läsa detta!

Det kan tyckas att vindar, moln, sol, temperaturer och andra meteorlogiska fenomen får en oförtjänt stor plats i dagböckerna men det är ju på det viset att vädret utgör nog den allra viktigaste enskilda faktorn när man är ute och fiskar. I alla fall för dagen. Alltså om man bortser från de stora, övergripande frågorna såsom miljöförstöring, rovfiske och eventuella motåtgärder.
Som till exempel marina fredningsområden.
Enligt vad jag läser i tidningen verkar det hotet mot nät- husbehovs- och yrkesfiskare vara bortsopat nu. Ännu en vår är det fritt fram att stänga av gäddornas lekvikar med nät och spärra av stora områden av ytterskärgården med havsöringsgarn. 
Nå, det var väl egentligen inte mer än väntat.
Tillbaka till vädret idag som var det värsta någonsin den här vintern. Trots att mars officiellt är första vårmånaden har isen ökat i vikarna sedan sist jag var ute. Klara, kalla nätter med ner till tio minusgrader och iskalla nordliga vindar har borgat för detta. Nere vid sjön har väl temperaturen inte varit riktigt lika sträng som hemma i Gagnekulla men de fiskbara områdena hade krympt ordentligt sedan jag var ute sist i fredags. Idag var det minusgrader hela dagen också. Så fort solen gick i moln, vilket den gjorde titt som tätt ökade isbildningen i spöringarna markant.
Dessutom kom en massa små snöflingor nerdansande när molnet var ovanligt mörkt. Under de förhållandena är det väl bara en galning som åker ut och försöker fiska gädda. Och så jag förstås...

En bild på gäddflugor känns alltid relevant att lägga ut då och då.  Att jag gör det idag beror på att nu har den Vita Gäddsaran åter tagit ett litet steg ytterligare på vägen mot total perfektion.  Lägg märke till området precis bakom krokböjen. Jag har fortsatt med experimenten med, vad jag tror heter underbindning. Det vill säga att man tar loss flugan från bindstädet, håller den i vänsterhanden och lindar bindtråden om vingroten. Men nu begränsar jag det till bara ett par millimeter. Använder man garn bör man nog förlänga det området något. Men effekten blir att nu snor sig de enskilda fibrerna eller hela vingen än mindre om krokböjen. Ibland kunde det nämligen hända att enskilda strån av herl eller glitter hade en benägenhet att ständigt lägga sig på fel sida och därmed något förstöra flugans gång i vattnet.  Med det här enkla tricket kan man lita på att

flugans stolta gång i vattnet fortsätter oförtrutet i kast efter kast utan att man behöver vara rädd för problem. Det kanske inte framgår så tydligt på bilden men nu så här i smällkalla vintern gör jag flugorna lite kortare än vanligt. Både för att jag tror att nu är det betets hastighet som avgör om gäddan hugger och inte att bytesfisken är så stor som möjligt. Samt att det är bra att kunna använda strutsplymens kortare herl också och spara de allra längsta till andra årstider. Och slutligen för att även ge havsöringen en rimlig chans att hugga. 

Övermåttan bistert var det som sagt i morse och då ändrade jag på mina vanor. Annars brukar jag föredra att fiska på morgonen och förmiddagen men nu bevisade jag att jag är flexibel och anpassningsbar i det att jag inte körde hemifrån förrän vid tiotiden. 
Men inte förrän efter stor tvekan och många turer till termometern och täta fönsterkikningar ut i trädgården. 
Kom så småningom fram till ett ställe där det borde vara öppet vatten och någorlunda lä. Samt att det kunde finnas chans till fisk.

Gick hit och dit över långa sträckor för att få upp värmen i kroppen och ner i vadarna för jag visste att det skulle bli kyligt särskilt om högerfoten. Jag fruktade att jag skulle behöva vada djupt för som i går hade vattenståndet varit +51 cm i och med den hårda nordliga vinden men till all lycka hade det sjunkit undan lite. Passade på att ta den här bilden ovan som väl illustrerar ishavskänslan man fick, när jag ändå travade runt på området.

Och tro det eller ej, men jag fick faktiskt napp! Förmodligen var jag den ende som landade fisk i hela Blekinge idag. Och det inte bara för att jag sannolikt var den enda som försökte utan snarare för att förhållandena var så extrema. Det anmärkningsvärda ligger i, tycker jag, att man alltså fiskar med flytlina och en högt gående fluga på grunt vatten.  Gäddan var en fet tvåochetthalvtkilos exemplar som dessutom verkade ha råkat illa ut. Den hade nämligen några korta men djupa jack på sidorna. Kan vara efter säl. Jag såg faktiskt en säl förra gången jag var ute men glömde rapportera det. i Ronnebyfjärden vid Gökalv.  Den dök upp ganska nära mig och jag gjorde kameran färdig men tydligen gillade den inte vad den såg för den stack iväg åt motsatt håll.  Här får jag erkänna att jag reagerade på samma sätt som jag kritiserat hos andra. Nämligen att jag tänkte att det är säkert bra och jättetrevligt med sälar bara de håller sig någon annanstans än där jag är och fiskar! Fy på mig för sådana skamliga tankar!

När vi ändå är inne på självbekännelser och skuldkänslor samt att ha fel, läste jag i tidningen nyss att forskare kommit fram till att det kan ligga någonting i lokalbefolkningens teori att allting är ålakråkornas fel. Det skulle bero på att de ormhalsade fåglarna äter så pass mycket fisk i mellanstorlek att deras uppgift att hålla efter spiggen minskar. Alltså de mellanstora fiskarnas.
De små taggiga fiskarna i sin tur ökar i antal och fräckhet och äter då desto mer gäddrom och förmodligen även andra fiskarters ofödda avkommor. Det skulle vara en förklaring till det minskade gädd- och abborrbeståndet i Kalmarsund. 
Men hur mycket den här forskarrapporten så att säga har på fötterna vet jag inte. 
Vad man istället kan säga att ett intensivt gäddfiske under leken i alla fall inte förbättrar gäddynglens chanser att nå vuxen ålder.
En annan teori lyder att många gäddhanar byter kön och kommer fram ur garderoben som honor. 
Det i sin tur beror på att reningsverken inte klarar av att fullt ur rena från medicinrester. Stora mängder mänskliga könshormoner från främst p-piller hamnar ute i vattnet och där påverkar de fiskar till att byta kön. Hannar blir honor. Inte bra. 
Det enda som skulle hjälpa mot det är en ökad användning av anabola steroider hos män. Men jag misstänker att det inte är en särskilt gångbar åsikt. 
Däremot kan jag helt gratis komma med det rådet att ta lite av alla de hundratusentals ryssfemmor och ampuller med testosteron som kommer från våra baltiska grannländer via tullbeslag och dumpa uppe i Emån och andra småländska vattendrag som mynnar i Kalmarsund. Eller...?
Nä, det sista var inte allvarligt menat. 
Teorier är nog bra men fakta och vetskap allra bäst.
Eller är det någon som känner till exakt hur mycket man vet i frågan? 
Med "man" menar jag alltså den biologiska vetenskapen eller Ansvarig Myndighet. Fast klart är att ju fler teorier som existerar om en företeelse, desto mindre vet man om den.

Oj, här har vi minsann gädda nummer två! Att det är en fyrakilos hongädda råder det ingen tvekan om. Låt oss hoppas på att hon när det skall till, möter en riktig manlig, testosteronstinn hane som kan befrukta rommen hon bär på.  Den här gäddan steg upp till ytan och tog flugan i en loj, stor virvel. Lika oväntat som roligt. Inte så mycket att säga om själva kampen. Inga hopp eller rusningar där inte. Däremot kände jag att jag själv var i stort behov av de rörelserna. I synnerhet min högerfot. Vadade därför i land när jag fiskat färdigt i det området och började gå hit och dit, fram och tillbaka samt härsan och tvärsan.

Fast ärligt talat avstod jag från hopp och rusningar utan nöjde mig med promenadtakt. Det är inte så att jag frös utan bara att högerfoten liksom domnade bort. Det var också extremt kallt i vattnet, sannolikt bara en eller två plusgrader. Hade också stått utvadad i ett par tre timmar så lite omväxling skulle förnöja. Fiskade väl ytterligare en eller två timmar men inget spännande i fiskeväg hände. Däremot ett otrevligt fynd på bottnen. Rätt som jag gick där och kastade upptäckte jag något konstigt på bottnen. Något ganska stort och först trodde jag att det var en stor död id men proportionerna stämde inte. Vinden krusade vattenytan så pass mycket att det var svårt att få en klar bild av vad det var.
Nå, jag petade på det med vadarstaven och lyfte upp föremålet till ytan.
Innan den relativt tunga kroppen bröt vattenytan trodde jag det var en stor, död havsöring. Men det var helt fel.

Det var inte ens en fisk utan en hare! Hur den hade hamnat på havsbottnen en 20 eller 30 meter ut från land kan man bara spekulera över. Med det makabra fyndet kom jag ganska nära ett av mina skräckscenarior som jag då och då (motvilligt) brukar tänka på. Nämligen att kroken fastnar i något som man först tror är bottennapp. Men som man står där och drar och sliter, känner man att det trögt och tungt ger med sig... Långsamt och stort kommer det närmare... Och upp flyter det uppsvällda liket av en sedan länge drunknad människa! Eller ännu värre; när man står där och funderar på om man skall kapa tafsen eller försöka lossa flugan ur likets öra, ja, en vit gäddsara vill man ju inte förlora i första taget, plötsligt upptäcker att ansiktsdragen påminner om ens egna... Och samma sorts glasögon! Och liket har vadarbyxor på sig och samma jacka... Tja, hur skulle det vara som ingrediens i en skräckroman?

Ja, ja, kom inte och säg att jag inte varnade er!
Men så är det här i livet att allt inte är glatt och kul, skoj och glam utan liksom havet rymmer människosjälen oanade djup och mörka hålor där de mest slemmiga och hemska ting döljes samt dväljes. Så är det, gott folk!

Som det ser ut idag, lördag verkar det inte bli något fiske av imorgon. Än är det tio minusgrader om natten och verkar inte bli någon ändring tills imorgon.
Nej, nu är det bäst att skynda sig att slå igen dagboken för idag. Jag känner nämligen på mig att Internetombudsmannen gärna skulle vilja tala med mig...