04-04-17

Lördag

Eländes elände

Skall det då aldrig bli slut på mina förtretligheter och motigheter? Likt en Job i boken med samma namn tycks det inte bli någon ände på eländet. 
Kanske det något kommer att lätta mitt tunga hjärta genom att berätta lite om mina bekymmer?
OK, jag vet att det absolut inte är roligt att läsa om det men so what! Vilket är viktigast?
Just det, svaret är självklart.
Det kan också vara en förklaring till att det inte händer så mycket på min sida nu för tiden. Naturligtvis handlar det bara om vardagliga små bekymmer inte värda att ödsla många ord på och jag kan tänka mig att flera öringar är glada om de kunde läsa om dem.
Det första hände häromdagen när jag sjösatt båten. Vände och puttade i den och allt gick bra. Ända tills jag rodde ut till bryggan och skulle lägga till vid min boj. Det gick inte alls för den var försvunnen.
Snarare var det nog vintern än tjuvar som stulet den, för så små pretentioner tror jag inga kriminella har här i staun. Eller snarare i Lettland eller andra före detta Sovjetrepubliker. 
I alla fall fick jag ägna dagen efter att leta upp tyngd, köpa ny boj och snören. Eller kanske heter det tågvirke här i marinstauden Karlskrona?
Till saken hör att den dagen var en särskild uttagen semesterdag avsedd för havsöringsfiske.
Ett - noll till öringarna blev det den dagen i alla fall.

Så idag var allt klart för riktig havsöringspremiär. Med ny motor sedan i somras, nymålad båt och ny boj i hamnen på Långö satte jag kurs ut mot havet. Till saken hör att jag trots att jag köpt min nya Johnson 9,9 hk i somras hade jag ändå lämnat in den på service över vintern, bara för att vara säker på att allt skulle fungera. Vädret var hur perfekt som helst. Inte riktigt spegelblankt men nästan. Ett väder som passade mig perfekt för feg och rädd att köra ut på havet är jag alltid i början på säsongen. 
Motorn gick som den skulle ända ut till utanför de stora öarna och det var bara att sätta igång att fiska havsöring. Vilket jag gjorde med flugspö. Kaxigt nog hade jag inte ens med mig spinnspöt.
Det första stället gav ingenting mer än en tvåkilosgädda som följde efter.
Men när jag skulle starta motorn fungerade den inte.
Jo, den gick igång men det gick inte att ge gas. Jag tror att gasvajern inuti handtaget gått av. Varje gång jag startade gick den snällt igång men mer än tomgång blev det inte.
Inte kul.
Nå, i början bekymrade jag mig inte så mycket för då hyste jag fortfarande hopp att det hade kommit något skit på tändstiften och att motorn när som helst skulle gå upp i varv och ryta igång.
Dessutom befann jag mig inom roddavstånd från ett par öringställen.
Och på bägge två hade jag närkontakt med havsöringar!
En liten och en större. 
Inga riktiga hugg utan de slog följe med flugan, virvlade kring den och vände. Det kan också vara så att de fick syn på den för nära båten och inte hann bestämma sig för att hugga. Det var också så gott som spegelblankt och då är det svårt.
Jag hade börjat med sjunklina men efter ett tag kändes det fel. För det mesta är det att föredra när man fiskar från båt men idag var det så lugnt att det inte behövdes. Bytte då till flytlinan och det visade sig fungera väldigt bra. På tafsen använde jag för första gången en One-Size med wiretafs. Det gjorde att flugan gick ner på precis lagom djup.
Men visst kändes det bittert att inte kunna köra iväg till fler, måhända ännu bättre ställen för nu var ställena slut och jag var redan tvungen att börja tänka på hemfärden. 
För de som inte känner till det kan jag tala om att det är ganska långt att ro från Aspö in till staun och Långö.
Varför skulle du tvunget ro då? Kunde du inte be om hjälp om det nu var så jobbigt?

Jovisst, jag kunde till exempel lätt ha ropat på polis! Eller ringt sjöräddningen för man har ju mobil. Eller viftat åt någon fritidsbåt som det fanns gott om, särskilt inomskärs. Men av ren ilsken envishet ville jag se om jag kunde klara mig själv utan att be andra om hjälp. I början gick det mycket bra också. Vädret var helt underbart och jag stannade till och fiskade lite gädda då och då också. Dock utan att få någon.

Rodde i lugn takt i lä på Aspös västsida. Det var när jag kom ut på fritt vatten som problemen började. För då ökade den ostliga vinden pö om pö för klockan hade nog dragit sig mot tolv-ettiden då. Fick alltså ro i sidovind och det var jobbigt. Främst för vänsterarmen. 
Två särskilda säkerhetsattiraljer har jag alltid med mig ombord när jag är ute. Dels en kompass och dels ett par handskar. Eller blir det tre?
För när man skall ro långa sträckor är det främst händerna som tar stryk. Om man inte har handskar, vill säga. Vilket jag alltså hade. Men lite nöjd med mig själv kände jag mig allt när jag vid fyratiden rodde in till bryggan på Långö. Särskilt som det var första roddturen för i år.
Men två - noll till havsöringarna blev det i alla fall trots att jag hade chansen att kvittera. 
Risken är nu tyvärr stor att jag helt får lämna walk-over till dem för nu är det inte så många dagar kvar i april och vem vet hur länge det dröjer innan jag kan få motorn reparerad. Samt att risken för blåsigt väder alltid är stor och då kommer jag inte ut av den anledningen.

04-04-20

Tisdag

Dimmig logik?

Väder: Dimmigt. Dimmigt på morgonen, dimmigt på dagen och nästan lika dimmigt på eftermiddagen. Först svag ostlig vind. Så vindstilla en kort stund vid elva-tiden. Så ökande till lätt sydostlig bris.

Idag var det extra semesterdag igen. Egentligen var den avsedd för havsöringsfiske från båt men motorn är inlämnad på reparation så det var inte att tänka på. I alla fall inte från båt. Frågan är om det inte är tur på sätt och vis. I vindhäseende skulle det i och för sig bli en alldeles perfekt dag för det blåste alldeles lagom men tät dimma en hel dag ute till havs är jättejobbigt. Dimma under morgontimmarna är inte ovanligt på våren men att den inte lättar någon gång är sällsynt. Den minskade lite men upphörde inte helt.

Det är i alla fall en särskild känsla när man kör iväg till fiske och möter alla de som är på väg till jobbet inne i staun. "Ha, gissa vem som kommer att mest kul idag!" tänker jag för mig själv. Fast själva fisket blev inte så lyckat idag.  Då går det bra att plocka fram den gamla devisen som säger att en dålig dags fiske är bättre än en bra dag på jobbet.

Att skylla ifrån sig är en förmåga som sägs vara utmärkande för sportfiskare. Samt att skryta med fångsten. Men... Jag tycker inte att de passar ihop. I vilket fall som helst kan ingen beskylla mig för varken det ena eller det andra.
Som idag till exempel har jag helt logiska förklaringar till att det gick som det gick. Till stor del kan jag hänföra det till dimman. Dimman i kombination med dåliga väderleksrapporter. Jag körde först till Torhamns Udde för att även ha chans på havsöring. Och fick man inte det så borde man väl få lite gädda där, resonerade jag. Svaga sydliga vindar, hade det utlovats.
Men inte blåste det några sydliga vindar inte!
De var ostliga precis som vanligt sedan lång tid. Dimman hindrade mig också från att göra en visuell bedömning av vindriktningen. Till och med så tät var den att jag knappt höll på att hitta ner till vattnet! Vi pratar nu om den östra, steniga sidan. Den bästa.
Men absolut inte vid den ostliga vind som jag upptäckte rådde när jag äntligen kom ner till vattnet. 
Så bra hittar jag heller inte att jag exakt kunde orientera mig var jag befann mig. Den ena steniga udden är den andra lik nämligen. För mig, skall tilläggas.
Men visst försökte jag. 
Slösade bort ett par dyrbara morgontimmar i motvind, dyningar och grumligt vatten. Det enda jag fick var nog.

Travade över hela halvön, gick vilse ett par gånger, blev svettig innan jag äntligen kom över till andra sidan. Den dåliga, jolmiga sidan förvisso men då längtade jag efter jämn sandbotten, lä för vinden och att vila sig lite. För så är det med gäddflugfiske att det är så roligt att bara gå och kasta att jag kan göra det även på i rent fiskehänseende, urdåliga ställen, under flera timmar!
Alltså just när det sker på knädjupt vatten, jämn botten, medvind och bara en liten, liten chans att få fisk. 

Faktum var att jag även fick en liten, liten fisk. Eller i och för sig hade den nog räckt till en fyrapersonsmiddag för de som är barbariska och grymma nog att slå ihjäl och äta upp den snälla och trevliga gäddan. Nej, skall man äta, kan man gott hålla sig till korv- och rostbiffsmackor plus några kakor till dessert. Vilket jag gjorde när jag fiskat färdigt på Torhamns Udde.  Jag vill egentligen inte använda begreppet tröstäta men nära ligger det.  bland låg dimman så tjock att jag inte såg land. Ett skräckscenario egentligen men just här var jag trygg. Det var ingen risk att irra ut sig på djupt vatten och inte hitta tillbaka för vinden var konstant och dessutom går det en djupbrant utanför den grunda sandbanken så det är alltid lätt att hitta tillbaka.

Hade faktiskt ett par andra gäddor också som försökte hoppa på tåget men de lyckades inte riktigt. Nå, det var bara att köra vidare och hoppas på både bättre lycka och bättre väder på nästa ställe. Men det blev varken eller. Något kanske dimman lättade men stundtals kom det täta dimmoln indrivandes från sjön.

Även här kunde jag bara tillgodoräkna mig en gädda. Bara lite större än den första. Hade väl en till på men det var allt.  Jag gick tillbaka i statistiken senare när jag kommit hem och upptäckte att även tidigare år har det uppstått en svacka i fångsttabellen i april. Från att ha varit hyggligt i mars dimper det plötsligt.  Kan det vara så att de som en man, eller gädda sätter högsta fart in i lekvikarna och det då blir tomt på de vanliga ställena? Jo, så är det. Det är den enda rimliga logiska anledningen så några bortförklaringar behöver jag inte tillgripa. Inte idag åtminstone. Ett tredje ställe där man just på våren kan ha ett bra fiske visade det sig helt dött. Varför det kan vara bra nu har med sillen att göra. Det ligger nämligen i närheten av ett djupt ställe som brukar vara populärt bland sillfiskare men kanske sillen ännu inte kommit in. Några haspelspöbeväpnade smålänningar utrustade med plastspann såg jag nämligen inte till där, vilket annars är en vanlig syn. Men det är klart, det var vardag i dag.

Körde vidare till det fjärde och sista stället. En badplats utanför en camping. Den andra sådan faktiskt idag. Där fick jag den sista gäddan och hade ytterligare ett par kontakter. 
Klockan var väl lite efter tre på eftermiddagen och det var dags att ringa till Kamms, firman som lagar båtmotorer bland annat. Och minsann, min Johnson var klar och färdig att avhämta.
Kul. Tog omvägen om Saltö, allra yttersta änden på staun och fick den både goda och dåliga nyheten att felet berodde på någonting som kallas en oring. Till skillnad från en öring är denna av plast eller gummi och hade helt enkelt brustit och hela gasreglaget hade fallit samman. Den goda nyheten i sammanhanget var att reparationen skulle gå på garantien och den dåliga är att det är oroväckande att de tydligen använt defefkta eller gamla detaljer när de satt ihop min motor och att det kanske väntar andra obehagliga överraskningar ute på sjön. Fast det skall vi naturligtvis inte hoppas på.

Så ännu finns det hopp för någon dags öringfiske men då gäller det att vädret sköter sig!
Usch och suck, det gäller också att alla fiskares fasa, majplågan och terrorfisken näbbgäddan håller sig borta så länge som möjligt från Blekinges kust!