04-07-24

Lördag

Nivelleringseffekt

Eller att som jag konstaterade i förra bladet att allt har en tendens att jämna ut sig. Idag inträffade det för övrigt samma dag. Började i moll och slutade i dur. Eller började i regn och slutade i solsken. Dagen inleddes inte så bra nämligen. Det såg ut att bli en sådan där situation där hur jag än valde skulle jag ångra mig efteråt. Körde in till staun och Långö ivrig och beredd på en skön dags båtfiske i solsken och svaga vindar. Med lite god vilja skulle man kunna tolka väderleksrapporten i den riktningen nämligen. Hemma i skogen kunde man också ana blå himmel bakom en tunn skärm av dis. 
Så vad hände då?
Jo, som så många gånger förr denna sommar; regnet tilltog ju närmare Karlskrona jag kom! 
Satt länge kvar i bilen vid båtplatsen på Långö och stirrade ut mot båten genom en allt regndroppstätare vindruta. Det blåste inte så mycket men det är inte roligt att köra ut i regnet. Inte sitta där i nästan en timme och även om man har regnkläder blir det blött både här och där innan man är framme. Inte heller är det gott att äta regnuppblötta smörgåsar. Och framför allt är det inte trevligt. Skulle jag åka hem? Länge satt jag och velade.
Nej, minsann! Man hade ju vadarutrustningen med så jag körde iväg annorstädes. Ut till en av våra allra som populäraste öar med broförbindelse. Körde till en badplats därstädes och parkerade. Om vintrarna brukar jag strunta i förbudsskyltar och linjerade parkeringsplatser och köra ända ut på själva sandstranden men det vågade jag inte idag.
Vad jag var lite orolig för var att det skulle sluta regna, klarna upp och bli sommarväder. I så fall hade jag gjort det felaktiga valet och hela dagen skulle bli förstörd. Jag menar, vandra omkring med vadarbyxor långa sträckor en solig dag i slutet av juli är hett! Man skulle kokas till döds i sitt eget svett! Inte trevligt.
Men så skedde inte. Dimman låg ganska tät och vilket som var duggregn och vilket var förtätad dis var svårt att avgöra.

Många lömska fällor är med på denna bilden. Minst av två slag där bägge har med flugor att göra. Spöt jag håller i handen är den tunga # 8-9 utrustningen. Tyckte inte jag vågade chansa på den lätta, klass fem idag. Blåste det aldrig så lite skulle jag få problem, visste jag. Det var synd måhända.  Eller är det bara när jag har det tunga spöt som jag får femkilosgäddor? Det är inte långt i meter räknat till fiskeplatserna här men i strapatser och möda räknat desto längre. För det är inte bara ute i sjön som det växer så det knakar utan det sker även uppe i land. Vass, ogräs och strandvegetationen bildar en veritabel djungel och är otrolig tät och svårforcerad på sina ställen här. Man får hela tiden se upp så man inte river upp vadarna på taggiga buskar som det är gott om men som kan vara svåra att se. Här finns också björnbärsplantor. Även revor kan ge revor, tänkte jag skriva men hejdade mig i sista

sekunden. Så billiga vitsar vill jag inte bli hopkopplad med! 
När jag äntligen kommit fram till den steniga udde som var mitt mål skiftade hela situationen ansikte. Så fort jag vadat ut några meter så vattnet räckte mig till lite över knäna och repat ut lite lina, blev allt bra. Allt negativt och jobbigt bara försvann. Svag pålandsvind, lätt duggregn och fortfarande dimbankar som förtätades och förtunnades. Lugnt och stilla. Trots att vi befinner oss på en av de allra värsta sommarparadisen i slutet av allra värsta semestermånaden juli i omedelbar närhet till sommarstugor, bad- och campingplatser. Idag var det bara lite över normalt vattenstånd också. Samt att jag fiskade runt en udde in i en vik som sannolikt varit oåtkomlig för fiske under flera veckor, som det har blåst. Samt att det varit hösttemperatur i vattnet hela sommaren. Det kändes som om jag inte ens behövde få napp för att jag skulle trivas.
Men det fick jag alltså. Många.

Först hade jag ett par loja virvlar efter; det rådde dock så gott som stiltje.  Så kom det första riktiga hugget.  Värsta kämpen alltså! Hade jag inte fått se en skymt av den redan tidigt hade jag trott den varit dubbelt så stor. Det kan också vara så att situationen i övrigt är som en sen novemberdag och då är gäddan ganska trög och klen som kämpe, tvingas jag högst motvilligt erkänna.  Nu drog den ut lina, for iväg och jag hade fullt sjå att få in den på ett säkert sätt. Otroligt att den bara vägde lite över tre kilo! Många bilder på ett böjt flugspö och en virvel i andra änden har jag i mina dagboksblad men den här tycker jag är extra talande.  Jag kan sitta i minuter och bara försjunka in i den. Ännu hellre originalet för här har jag beskuret den kraftigt för att få ner den i storlek.  Där jag försiktigt vadade mig fram, längre inåt viken tänkte jag på en del saker. En hel massa egentligen men vi kan väl sortera bort de som inte har med fiske att göra. Den till exempel där jag löste Perpetuum mobiles gåta.  Jag kom till exempel att tänka på det här med flytring igen. Förmodligen kommer jag att

tvingas sondera den marknaden inom ett eller ett par år. Konceptet har en hel del attraktiva fördelar. Tänk att slippa halka omkring på slippriga stenar och riskera att plumsa vid snart sagt varje meter. Man blir ju äldre och stelare med åren och ur säkerhetssynpunkt vore det bra. Både för ens egen del och för kamerans. Att få en liten hjärtinfarkt där man står utvadad i en öde havsvik en vinterdag är kanske någonting som skulle höja ens livförsäkringspremie finge bolaget reda på vad man sysslar med...
Bättre än flytväst, skulle jag kunna tänka mig. Likaså att kunna nå den där ön, bara ett tiotals meter med djupt vatten emellan! Jag har aldrig prövat en sådan förut men det kanske är på tiden snart?
Sedan tänkte jag fluglinetankar. En av anledningarna till det var att jag drabbades akut av den ökända skadan fluglinepekfingerskavsår. Linan jag nu använder gillar jag inte. Klumpen är alldeles för kort och tjock, tycker jag. Kasten blir lite för slängiga och stötiga. Skjutlinan lite för tunn. Dessutom är den lite skrovlig.
Nå, vid ett tillfälle när jag skulle starta hemtagandet av ett kast, bar det sig inte bättre åt än att jag råkade dra in linan i fingret. Trodde att jag hade kontakt med flugan och förväntade mig ett visst motstånd. Men det fanns alltså en slinga med löslina på något sätt och likt en bandsåg skar linan ner i fingret och ett djupt jack uppstod. Blodet flödade och det sved ordentligt. Samt att jag inte kunde använda det invanda greppet med fluglinan löpande över pekfingrets insida längre den dagen. 
Men varför inte använda en DT-lina istället? 
Det borde ju vara perfekt som jag fiskar. Dels att den är vändbar vilket passar en snåljåp som jag själv, för mina fluglinor blir inte långlivade. De slits ju alltid på samma ställe och med en WF är det inte annat att göra än att skrota den. 
Minsann att jag så snart jag kan tänker köpa in en eller två sådana och prova!
Särskilt till det lätta spöet tror jag det är lämpligt. Den har nämligen en nackdel som jag hemlighållet. Det att den lite för ofta vill slå knut på tafsen. Och då gärna precis vid själva flugan och dess långa stjärt. Jag tolkar det som att tafsen inte riktigt hinner räta ut sig. 
Under någon del i min långa flugfiskekarriär har jag använt DT-linor och vad jag kommer ihåg var de väldigt trevliga att hantera. Ja, så fort jag får tillfälle skall jag göra det! Full rapport utlovas.

Knappt hade jag lossat den första gäddan och förflyttat mig några meter inåt förrän det var dags igen. Och nu lät plasket annorlunda. Som om något litet barn hoppat ner från en brygga... Storgäddeplumset nästan. Både den här och förra tog flugan precis som en regnbåge som går upp och tar en Black & Peacock eller annan ytgående nymf. Fast virvlarna här blir ju mångdubbelt större.  Flugfiskelyckan blev i och med detta fullständig.  Fast en liten brasklapp infinner sig efteråt förstås. Ingenting är fullständigt på denna jorden och ännu en liten bit roligare hade det kanske varit om jag använt det lätta spöet. Fast det är inte säkert jag lyckats bärga den då förstås. Som synes är det gott om tångruskor här samt stora stenar. Och gäddorna plöjer gärna igenom dem. Sätter nosen mot botten, sätter fart och slingrar sig emellan dem som den värste slalomåkare.

Fast gäddan tar sikte på hindren istället för att försöka undvika dem. På den tiden man fiskade med spinn och använde ABU Killer var risken väldigt stor att några krokar fastnade i tången och att gäddan på det viset kunde kränga av sig de andra krokarna. Den risken är eliminerad vid flugfiske eftersom den enda kroken sitter fast i själva gäddan men ibland kan det vara illa nog att lina och tafs är snodd kring stenar och tång. Simmar den också utåt kan man inte gå efter den. Men med det grova spöet kan man något så när hålla emot dess vilda rusningar och rädda hem den till statistikens fromma. 
Det fina fisket fortsatte ett bra tag även om storleken blev mer normal för juli. Hade även flera efterföljningar och hugg. 
Vinden ökade något efter att ha varit nästan obefintlig och båtfiskevädret kunde inte annat än betecknas som perfekt. Men jag behövde inte gräma mig för att jag lämnade båten vid kaj och använde vadarna. 
Men jag måste säga att jag hade förväntat mig större liv ute på sjön från andra. Jag fruktade ett tag att hela horisonten skulle fyllas med diverse båtar och flytetyg från alla håll eftersom jag antar att även många andra hade skurit tänder över det usla båtvädret denna sommar och skulle passa på nu när det äntligen var lugnt. 

Såg faktiskt bara till en båt. Men det var fullt tillräckligt. Förmodligen var det tyska turister som var ute för första gången.  OK, nu luftar jag hemska fördomar och visar hur lite jag vet, men vad skall man tro? Kolla in deras stil!  Med årorna i vattnet lägger sig jaktkanoten för om tvärs (heter det så?) I alla fall far den iväg i hög hastighet när bägge två står upp, som en kappseglare i medvind. Det blåste som sagt inte mycket alls men de for förbi alla fiskeplatserna så snabbt att de inte hann med många kast förrän de passerat. Dessutom använde de haspelspön.  Men varför tyskar? Jo, för de tog ingen hänsyn till att jag stod utvadad i vattnet och fiskade mig neråt åt samma håll. Jag menar, med båt har man hela

 havet med alla dess holmar, skär och grund till sitt förfogande att fiska av så lite hänsyn till de markbundna fiskarena kunde man väl visa.
Lite irriterande kändes det alltså även om jag inte på allvar fruktade för konkurrensen. Jag hade iakttagit dem en längre stund redan innan och inte sett att de fått någon fisk. Trots att de var på områdets allra bästa ställen som jag inte kunde nå. De fick ingenting där de nu var heller utan körde därifrån så att jag kunde vada mig ditåt. Jag kunde nästan i andanom höra dem när de kom tillbaka till sin husbil och sade någonting i den här stilen:
-Ach du, Brunhilde, es ist keine Hechte in der See! Es war alles tot! Sämtliche fishe sind verroten. Wir hatten alså nicht keine Nappen ens gehaft! Sehr slecht war es. Haben wir das sauerkraut in das kylskåp, was? 
OK, nu är det bäst att stänga fördomsavdelningen för den här gången annars får man väl Internetombudsmannen på sig.

Mycket riktigt fick jag till och med en så pass stor gädda som på fyra kilo där inne. Samt ytterligare en av mer normal storlek. I samma område som tyskarna fiskat igenom bara en kvart tidigare. Så det är inte bara tomma ord när jag hävdar att under vissa omständigheter är det effektivare med fluga än med spinn.  Skulle det nu visa sig att personerna i båten varken var hänsynslösa eller tyskar får jag be så mycket om ursäkt. Kanske de trodde att jag skulle stå kvar där jag var resten av

dagen också. Kanske de inte ens såg mig? 
När jag fiskat färdigt lättade dimman och solen kom fram. Som tur var behövde jag inte vandra så lång sträcka tillbaka till bilen för jag hade fiskat mig hemåt. Så jag blev bara lite svettig. Men vad gjorde väl det när allt gått så bra idag. Till och med bilderna blev bra. Fick flera andra fina foton på främst femkilosgäddan. De har jag sparat i en särskilt mapp för att ha i reserv. 
Om den här hemsidan någonsin skall remastras och ges ut på nytt om några år kan ju de ligga med som bonusspår.

Åh, igår råkade jag se ett inslag på TV4s Nyheterna om gäddor och storskarven, mitt favoritämne. Det var en intervju med den forskare (om han nu var forskare, minns inte riktigt. Och vad är förresten definitionen på en forskare?) som hävdade att skarven käkade upp all fisk i mellanformatet och lämnade därmed fältet fritt för spiggen. Och att spiggen i sin tur åt upp gäddrommen. Det framgick att han hade fått mothugg från andra forskare men inte riktigt vilka argument de hade att komma med. 
Ett viktigt argument borde vara att spiggen inte äter rom. I alla fall står det inte i de böcker eller siter jag har läst. Men man får väl anta att han har sett det med egna ögon. 
Det var i alla fall roligt att höra att han hade en gäddfarm. Antar att det går åt många små bås i en sådan. Gäddorna har ju inga fördomar mot att äta sina egna bröder och systrar. Däri liknar de människorna i otäckt hög grad. Även om vi bara i undantagsfall rent bokstavligt äter upp varandra. 
Nej, nu börjar det här spåra ut på lite för djupt vatten, känner jag. Nu måste jag sluta för där borta verkar Internetombudsmannen komma ångande!