04-11-14

Söndag

Trollemölla revisited

eller

Med is i spöringarna

eller 

Underbart är kort

Idag blev det helt annorlunda fiske. Ryktesvägen hade jag hört att det hade blivit bättre fiske i Trollemölla i Skåne. Jag vet inte hur känt detta ställe är nu för tiden för flugfiskare av yngre generationer men i flera år rankades det som Sveriges bästa regnbågsvatten. Vi pratar här om sjuttio och åttiotalet. Så blev det gradvis sämre för att till sist bli riktigt dåligt. Det var generationsskifte i ägarfamiljen och sonen hade väl inte riktigt det intresse eller kompetens som fordrades för uppgiften. 
Nu hörde jag alltså att en ny ägare tagit över och skulle försöka återskapa begreppet Trollemölla. Det här paret var den tredje ägaren, om jag fattade det rätt. Det var så positiva rapporter att när chansen dök upp steg jag, nappade och tog den!
Någon hade sett på deras hemsida att idag hade de fått ett återbud och annonserade ut dagen såsom öppen för alla. I vanliga fall hyrs stället ut till sällskap i ett paketpris; mest fiskeklubbar förmodar jag. Men jag ringde och fick en av de sista platserna för deltagarantalet är begränsat till 15. 
Så inte utan en viss nervositet förberedde jag mig för här står en hel del på spel. 

Jag plockade fram de gamla flugaskarna med ännu äldre flugor och gick igenom innehållet. Samt band även några nya. Här ovan är de jag tänker satsa på i första hand. Jag fiskade inplanterad regnbåge ett par gånger i juni och fick en hel del napp på torrfluga. Då märkte jag att de allra flesta flugorna jag hade inte alls var bra. De var alldeles för små!
Tydligen var det en sport att lyckas binda så smått på så liten krok som möjligt. Nä, man måste dels kunna knyta dem på tafsen och dels kunna se dem ute på vattnet blev min nya paroll vad gäller torrflugor. Det finns heller ingenting som syns så bra som lite vitt, uppstickande flyrite-garn. Binder man sedan hacklet med fallskärmsteknik flyter de dessutom bra. Sedan behöll jag några myror och bärfisar bundna av något konstmaterial som jag glömt namnet på. Är det neopren? Samma som i vadarna alltså? 
Likaså lite större nattsländeimitationer både av fjäder och hår. Likaså några stora hackleflugor. De vita regnbågssarorna bundna på Kamasan #6 känns väl också igen och de kommer jag säkert att inleda med. Jag har även intentionen att mest köra med flytlina. 
Likaså har jag bundit några nya Black & Peacock mest för att få dem på Kamasan. Storlek åtta ligger de på. Men sedan vet man aldrig riktigt hur fisket och dagen utvecklas. Jag vet inget ställe där det ligger så mycket spända förväntningar, nervositet och psykologi både innan och under tiden man är där som i Trollemölla. 
Redan nu kan jag också säga att väderleksläget inte ser lovande ut. Det ser nämligen ut till att bli soligt och lugnt. Samt en kall morgon med minusgrader.
Ja, ovanstående har jag skrivit nu på söndagsmorgonen för det är gott om tid. Jag behöver ju inte köra förrän lite över halv sex för att vara där lagom till halv åtta.

Nu tar jag över och fortsätter skriva dagen efter. Generellt kan man säga att jag gjort mig en massa besvär i onödan vad gällde att uppdatera torrflugorna. De kom aldrig i närheten av att testas eller ens plockas fram. Helt och hållet vädrets fel. Nå, det är sådant som man aldrig vet i förväg och med en mildare väderlekstyp hade det mycket väl kunnat uppstå läge. 

Jag tror att jag lägger upp söndagens fiskedagboksblad som en slags VDN-märkning av Trollemölla. Lägger tonvikten på några stora bilder på välkända Trollemöllamiljöer med korta kommentarer till. På det att de som varit med tidigare må bli sugna att åka dit igen...
Ja, mitt huvudintryck är att Trollemölla mycket väl är på väg att bli som det var förut.
Samt gör det mesta möjliga av mina egna två fiskar. 

Här samma välkända syner som vanligt vid parkeringen. Folk samlas, hälsar och i vissa fall går bort en bit för att pinka. Några sätter ihop utrustningen redan här och några fikade till och med. Jag hade ingen aning om vilka jag skulle fiska ihop med och undrade om det var någon jag kände.  Men det var det inte. Jag fick intrycket att det mest var folk från Malmöområdet typ kompisgrupper eller delar av fiskeklubbar. För nästan alla dem verkade känna varandra. Så i princip fiskade jag lika ensam här som om jag befann mig ute på ute på ett otillgängligt avsnitt av Blekingekusten en regnig decemberonsdag. Nå, det passar mig bra och stör mig inte det minsta. Trollemölla ligger strax utanför Degerberga, ett par mil söder om Kristianstad och hemifrån Gagnekulla i Blekinge har jag cirka 15 mil att köra.

Vindskyddet såg exakt likadant ut som det brukade. Brasan sprakade i hörnet fast om det var nykrattat minns jag faktiskt inte om det var. Men ägarparet var där och hälsade välkomna. Och tog emot pengarna. 650:- kostade det per man. 
Hm... multiplicerar man det med 15 blir det den ojämna summan 9750 :-. Men exakt hur mycket det kostar att hyra stället för en dag finns säkert att läsa på deras hemsida.
Nytt och mindre bra är att nu får man "bara" ta fyra fiskar. När jag pratade med ägaren i telefon sade han att man inte fick släppa tillbaka fisk för då oroade jag mig för att man kanske fick fyra fiskar genast och måste sluta fiska. Fullständigt i onödan men det kan man heller inte veta i förväg.  Men i den frågan svävade han lite på målet och använde orden "helst" och "nog" samt att det inte sades ut alls här vid morgonsamlingen. 
Senare under dagen märkte jag att någon släppte tillbaka en regnbåge han tyckte var för liten och jag har starka misstankar att någon annan tog vara på mer än de tillåtna fyra regnbågarna. 
Så brukar det alltid vara här i Trollemölla att det är alltid någon som går bom och någon som har ett enormt flyt. Därvidlag brukar det inte spela någon roll hur bra eller dåligt fisket än är rent allmänt. 

Så här såg det ut på morgonen när jag kom. Klockan är då 7:57 och så fort vi skrivit upp oss och betalt fick vi gå ut och fiska. Nervöst och spänt kändes det åtminstone för mig. Man har ju en hel del minnen och upplevelser i bagaget från fjärran gångna år. Minst tre grader kallt var det och is hade bildats vid stranden på sina ställen. Men ändå kunde man se ett och annat typiskt Trollemöllavak. Stora välvningar i ytan alltså med vågor som slog mot stranden och fisketemperaturen var på topp åtminstone hos mig. 
Ställde mig längst bort till höger i bild där utloppet från övre dammen rinner ut. 
Faktum var att det var nära att drömmen skulle gå i uppfyllelse. Den att redan på de första kasten få den första fisken. Det virvlade och välvde nämligen kring flugan och med lite, lite mer tur skulle den ha huggit.
För det beteendet hade de nämligen märkte både jag själv senare och även andra, att de fiskar som var aktiva och visade sig högg också i stor utsträckning.
Istället fick jag is i spöringarna och hjärtklappning av stundens allvar. Det första ökade och det senare minskade dock som det brukar göra när inget händer på en lång stund.
Andra fick dock fisk i närheten av mig. 
Till sist tvingade jag mig till göra paus och gå och äta lite och dricka lite varmt. Jag var nämligen på gränsen till att börja frysa. Det tog nämligen väldigt lång tid för solen att stiga över höjderna. 

Ett klokt beslut av mig för när jag fikat färdigt var klockan tio och det kändes mycket bättre. I synnerhet som att det åtminstone blivit över nollan i luften för nu upphörde den störande isbildningen i spöringarna.  Gick upp ett stycke mot övre dammen till, fast vände till vänster för att komma över på andra sidan bäcken och ställde mig där, fortfarande alltså vid nedre dammen.  Det borde egentligen inte spela någon roll var man är för fisken simmar runt, runt i dammarna. Men så är det inte som varje fiskare vet. Dels har man favoritställen som man tror på och dels kan fisken samla sig på vissa ställen av någon för oss okänd anledning. Så var det nämligen att de allra flesta fiskarna i nedre dammen togs från den här stranden.  I alla fall upplevde jag min stund av lycka och framgång här. Plötsligt blev det lite aktivitet strax under vattenytan en bit ut.

Efter ett par kast, höjden av lycka, kände jag hur det långsamt stramade åt och med bara en spölyftning var fisken fast. Inget vilt, häftigt hugg som knäckte tafsen som jag i förväg spekulerat över och varit rädd för. Inga vilda rusningar och inte ens det välkända Trollemöllaplumset hördes. Men det oerhört sega motståndet vid strandkanten fanns kvar. Om och om igen drog jag in den för att håva den men lika ofta simmade den ut igen. Ända tills jag ändå lyckade få håven om den och lyfta upp den. 
Vilken känsla av lättnad!
Här kan man verkligen begrunda den matematiskt obegripliga sanningen att avståndet mellan siffrorna noll och ett är ofantligt mycket större än mellan ett och två. 
Innan hade jag nämligen gripits av den mycket obehagliga känslan av att alla andra får fisk utom jag.

Jepp, knappt hade hjärtklappningen gått ner förrän det var dags för nummer två.  På exakt samma sätt. Rörelser i vattnet, kast ditåt och än en gång den underbara känslan av det långsamt växande motståndet i linan. Lyft spö och fast fisk! Lägg märke till flugan i munnen på bägge. Det är samma som en på bilden av flugorna högst upp på sidan. Inte för att jag tror att flugmönstret spelade någon större roll en sådan här dag. Kanske däremot kroken och på vilket sätt den är bunden, jag vet inte. Men kamasankroken satt så hårt fast att jag fick använda tången för att få bort den. Om vi avrundar siffrorna lite fick jag alltså en på fyra och en på tre kilo på en kvart. Sedan kunde jag lika väl ha åkt hem.  Men det visste jag ju inte då.

Det är konstigt men precis som alltid faller jag i samma fälla när jag tror att det här bara är början på en lång serie så fort jag har lite flyt. Oj, tänkte jag, nu måste jag sätta igång och ransonera nappen så jag inte får köra hem i förtid. Så istället för att fortsätta där jag befann mig med samma fluga avbröt jag fisket och stolt i hågen gick ner till vindskyddet för att ta hand om fångsten och för att ta en lite längre paus. 
Fast så lång blev den nu inte. Men jag rensade fisken och stuvade undan den och åt lite.
Sedan kändes det helt underbart för nu hade det blivit riktigt behaglig temperatur och jag bytte till tunnare tafs och satte på en Black & Peacock och började de vaka skulle jag minsann sätta på en torrfluga, tänkte jag.
Men naturligtvis var det helt riktigt resonerat från min sida för hur det än skulle gå var dagen så gott som räddad i alla fall. 
Men det var för kallt. Bara ytterst få fiskar som rörde sig. Ingenting att fiska på med en liten fluga och snart fick jag inse det fåfänga i den idén och bytte tillbaka till samma vita regnbågssara.

Även om jag inte fick någon mer fisk lyckades andra bättre och det plockades regnbågar mest hela dagen. Som sagt från den här sidan i nedre dammen tror jag nog det landades allra mest fisk ifrån totalt sett. Det är också den som är mest förändrad sedan sist. All växtlighet är bortgrävd eller om de har muddrat. Likaså bakåt är det större utrymme för bakkasten om jag minns rätt. Likaså är gräset välklippt och allt ser snyggt och välskött ut. Inte det minsta skräp hittade jag någonstans. Det fanns numera också tillgång till frys, meddelades det. Säkert bra på sommaren och den tidiga hösten men idag kändes det något överflödigt.

Hur var det då i övre dammen?

Tyvärr helt dött på ytan. Jag var där uppe och kollade ett par gånger men inga vak. Men säkert fanns det gott om fisk där för precis som på bilden ovan kunde jag se hur andra fiskare gick tillbaka med fisk i näven eller i håven. Men där uppe var det sjunklina och färggranna storflugor som gällde, hörde jag av de andra. 
Jag bytte faktiskt själv till sjunklina och var där uppe och harvade lite under cirka en timmes tid.  Men kände inget. Däremot såg jag andra som fick. 
I vanliga fall brukar det bli extra fart på fisken på sena eftermiddagen och kvällen. Det är då jag ibland har firat riktiga triumfer med att landa stor fisk på små flugor. Men så icke idag. Dels blir det mörkt så fort nu i halva november och dels blev det kallt lika hastigt som solen sänkte sig under trädtopparna. Nedre dammen låg blank som en spegel och det kändes att snart har vi is i spöringarna igen. Ändå hade jag bud på en till då. Ingen som högg men väl kom och virvlade och välvde intill flugan. Trots stigande puls, värme och hopp, tog den inte i de följande kasten heller. Nej, två hugg och två landade fiskar blev summan för mig. Otur med vädret skyller jag väl lite på. Men fyra nollor i protokollet läste jag på listan när jag gav upp och körde hem. Men det skall också sägas att alla hade nog inte bokfört sig för de flesta fiskade på som bäst främst uppe i övre dammen när jag tyckte att det inte var meningsfullt att fiska vidare klockan fyra på eftermiddagen. Några hade fått en, andra två och någon tre. 
Skulle väl tippa på att slutresultatet nog skulle komma att hamna på cirka 20 regnbågar, de flesta mellan tre och fem kilo. Inte fy skam med detta väder och med 12 fiskare. Ja, av någon anledning var det inte 15, för 12 räknade jag namnen till.
I allt fiske ingår ett element av slump, brukar jag hävda och en sådan här dag på ett sådant här ställe mer än någonsin. 
Min slutsats av det hela är nog att jag kan rekommendera stället till de som tidigare brukade boka tider här. Visserligen såg jag väl någon fisk med ganska maläten stjärtfena med de flesta verkade dock fina. Kolla den på min trekilos till exempel.
Kanske att min egen klubb, Nättraby SFK kan överväga att boka en tid i säg, slutet av september, början av oktober...?