04-11-26

Fredag

Okända stränder

Riktigt än är inte höstsemestern slut även om det idag är sista lediga vardagen på den. Idag kan man verkligen säga att jag utforskade nya vatten. Men så är det oftast att det som är nytt för en är gammalt och vant för en annan. Då kan det ju vara lämpligt att ta hjälp av sådana som redan känner till vattnet. Och idag blev det så att jag stämt möte med en lokal fiskare som jag haft lite mailkontakt med genom åren. Vi kan ju kalla honom Anders även om det kanske inte är hans rätta namn. 
Vad jag främst behöver ha hjälp med är att hitta bra körvägar, parkeringsplatser och sedan bra gångvägar ner till själva vattnet. Eller som skalden så vackert får till det:
     "Tag mig vid handen
och led mig till stranden."
Därifrån tror jag egentligen att jag själv klarar av att se var gäddorna står. Om inte annat är det en väldigt rolig uppgift att ta reda på.
För de som kanske inte är så bekanta med Blekinge som landskap kan jag tala om att det är cirka tio mil brett. Det vill säga om man kör E22 från "staun" som är Karlskrona i öster till Sölvesborg längst bort i väster. Förresten, jag tror jag skall sluta använda den skrivningen nu. Jag ser den nämligen i min lokaltidningen mer och mer och då är det inte så roligt länge. 
Förresten nummer två; trots att Blekinge är så litet kan man med ganska stor säkerhet placera in en infödd bleking vilken kommun denne hör hemma i bara genom att höra dialekten. 
Nå, Blekinge är lite längre för öster om Karlskrona finns ytterligare ett par, tre mils kust. Följer man sedan själva kustlinjen skulle jag tänka mig att Blekinges sträckning fördubblades eller kanske till och med tredubblades. Men vad jag ville komma till är att jag bara är välbekant med dels områdena längst i öster och dels längst i väster. Hela mittområdet är totalt okänt för mig. Ur fiskehänseende alltså.

Vi hade som sagt stämt möte vid åttatiden på morgonen och efter en hel del fiskeprat och iordninggörande gick vi iväg och letade upp en lämplig sträcka. Som synes på bilden ser det ut ungefär som hemma. Det vill säga de områden som jag helst söker upp. Ganska långgrunt, sandbotten, små skär och tångbeväxta stengrund här och där. Ja, det kanske inte syns på bilden men så var det i alla fall.
Som sig bör stod fiskevärden för den mesta fångsten. Anders, som är en väldigt van gäddflugfiskare kom rätt hela tiden och plockade den ena gäddan efter den andra. Som det ofta kan vara nu på senhösten hade traktens alla gäddor samlat sig på en enda liten plätt och han fick på samtliga utom en som jag fick nöjet att veva upp. 
Men jag hängde inte läpp för det för nästa gång jag kör hit blir det jag som tar alla. Det är bland annat det som är fördelen att fiska själv. 
Men jag jäktade på också. Gick över områden alldeles för fort. Jag ville nämligen hinna med så många ställen som möjligt och bli visad så vi fiskade inte färdigt här.
Men en mycket rolig incident råkade jag ut för. Det där totalt oförberedda drömhugget, kan man kalla det för, lite onödigt dramatiskt kanske. Men som tur var släppte den. 
För det var nämligen en havsöring som helt överraskade högg till. De är ju inte lovliga nu och hade jag fått upp den hade jag varit tvungen att släppa tillbaka den igen. Eller om vi skall vara väldigt petnoga; jag hade utsatts för väldiga frestelser som ingen vet vad de hade kunnat leda till. I alla fall om den visade sig väga kring fem kilo...
Jag hade vadat iväg bort till en annan liten vassudde och följde en kant där sandbottnen sluttade ut mot djupare och mörkare botten och hade någon frågat mig om det fanns chans till havsöring där, skulle jag sagt nej. Den var inte på många sekunder men tillräckligt för att jag skulle hinna uppleva det blixtrande i både färgen och uppträdandet. Hur stor den var hann jag däremot inte få någon uppfattning om. I och för sig kunde det kanske ha varit en havsregnbåge och i så fall är det enbart att beklaga att den släppte.
Det är ju så här i Blekinge att man kan inte fiska någonstans utan att det finns en havsöringsförande å inom ett par mils avstånd. Men jag tror att det är första gången för min del att jag kommit i kontakt med någon på hösten. Roligt var det i alla fall. Fast jag hade nog släppt tillbaka den igen, tror jag...

Jag forcerade som sagt och vi vadade iland och gick tillbaka till bilarna. Körde iväg och letade oss in på småvägar genom och förbi sommarstugebyar till ett annat ställe. Där fanns det både grunda badvikar och vassbeväxta stränder med lite jolmigare botten. Vi provade på flera ställen.  Igen var det Anders som kom rätt och fick dagens sista gädda. Här var stora områden att utforska, stod helt klart för mig. Gäddorna är ena luriga små rackare och idag fanns det inte en enda på Anders favoritställen som vi också kom till. Förmodligen för att de låg lite för nära öppna havet. Men för min del spelade det inte så stor roll. Trots att jag bara kunde skriva upp en gädda i statistiken idag fick jag ändå vad jag kommit för. Nämligen närmare kännedom om områdena, var det brukar vara bra, bottenförhållanden och så vidare. Sedan skall jag nog själv kunna skärskåda området ännu mer i detalj en annan gång. Eller flera andra gånger.  Kanske särskilt efter nyår. Det är ju så att bara för att jag råkade få det där öringnappet får man för sig att det kryllar av blank fisk häromkring. Det gör det säkert inte mer än i mina egna hemmavatten.  Men att satsa helhjärtat på havsöring i januari och februari är jobbigt och tufft. Visst, ibland grips man av iver att prova när man hör eller läser om andra som lyckats men oftast slutar det för min del att man ändå söker sig in i vikarna där man åtminstone kan få hugg av gädda. Nej, riktat havsöringsfiske under vintern är nog lite för tålamodskrävande för min smak.  Enligt vad man hör är det lättare nere på Skånekusten kring Österlen men där är fisketrycket ganska hårt. Både från andra kustfiskare och från nätfiskare. Men det är också alldeles för långt för mig att köra.

För att man riktigt skall lära känna ett nytt ställe måste man gå igenom det flera gånger under växlande väderförhållanden är en tes som jag ofta förfäktar och här, där jag var idag, finns det lite bättre chanser för mig att göra just det eftersom jag ibland får ärenden i Sölvesborg och då lika gärna köra omvägen om det här stället som några gamla vanliga på gränsen mellan Blekinge och Skåne.

Anders' fisketid tog slut och han fick åka hem. Klockan var väl omkring 14 då.  Själv hade jag ytterligare en halvtimme på mig och gick ner vid en badstrand. Trots att det såg bra ut fick jag ingenting. Men när jag gick iland och skulle gå tillbaka till bilen gjorde jag detta otäcka strandfynd.  Som vanligt tog jag en bild på den anskrämliga plastfisken och tog dessutom med den hem för att den inte skulle råka i orätta händer. Jag har nu en nätt liten wobblersamling här hemma. Kanske skall jag bränna upp dem nästa gång jag eldar i trädgården? Det lär nog inte inträffa mer i mitt liv att jag spinnfiskar med wobbler. I synnerhet inte efter gädda. Om det ändå skulle göra det föredrar jag mer långsmala varianter, typ ABU Killer.  Det är faktiskt inte så heller att jag av ren flugfiskesnobbism föraktar allt annat sorts fiske utan till våren lär spinnspöt med sin Ambassedeur komma till heders igen.

Och naturligtvis blir det i så fall fråga om havsöringsfiske från båt. Då behöver det inte blåsa särskilt mycket för att det inte går att fiska med flugspöet nämligen. Fast nu för tiden brukar jag använda ABU Toby. Men än är det långt dit även om tiden verkar accelerera i en allt högre fart ju äldre man blir. 
Nu är ju för fanken redan min långa höstsemester slut, till exempel!
Och ingen tiokilosgädda blev det heller, vilket är synd för det är en god gammal tradition att lyckats ha landat en sådan på hösten de här sista två åren.