Väder: Mulet och ganska rikligt
med regnskurar. Mer av duggformat. Måttlig till frisk vind från
väster. Högvatten upp till mellan 20 och 30 cm.
|
|
04-11-28
Söndag
En typisk höstfiskedag
Egentligen var det inte så mycket att rapportera om idag. Hade till
och med tänkt strunta i det helt och hållet. Men så tänkte jag på
hemvägen hur typiskt det hade varit idag. Jag skall i det följande
försöka undvika själva ordet så mycket som möjligt, på det att det
icke må bli alltför uttjatat. Fast helt går det inte. Men allt som inträffade idag var så vanligt och hemtamt
att det var närmast skrattretande. Både på gott och ont. Samtidigt blir
det en nyttig påminnelse om att det egentligen inte går att uppringa
två likadana dagar. Det här med typiskt och att den ena dagen liknar den
andra är bara något som skapas i det egna medvetandet. Historien
upprepar sig aldrig; det ser bara så ut. Tiden går inte i cirkel utan i
spiraler.
Redan på morgonen inträffade något unikt förresten. Nämligen när jag
gick ut på nätet för att kolla vattenståndet.
-Aha, cirka 20 cm över, tänkte jag. Det var inte bra. Men det får gå
ändå. Och det var i sjunkande för som sagt, de visar ett värde varje
timme.
Men så kollade jag de andra observationsstationerna från Bottenviken
till Skåne. Och samtliga visade cirka 20 över!
Jag hade inget minne av att det blåst ostlig kuling den senaste veckan
vilket borde vara den enda förklaringen. Sedan stod det i sjörapporten
att vinden skulle vrida mot syd fram på eftermiddagen och det vore
alldeles utmärkt på det ställe jag tänkt mig. Så jag följde min
fälttågsplan som jag i förväg gjort upp. Och det är utmärkande för
mig att jag gärna bortser från obekväma fakta utan bara kör på när
jag väl bestämt mig vart jag ska. För stället jag så gärna ville
prova är ett sådant som egentligen kräver vindar från ost eller syd
och lågvatten för att vara riktigt bra.
Så här sent på året är det ingen idé att stå ute vid vattnet i
gryningen utan jag åt frukost hemma i lugn och ro och packade i
ordning.
För att undvika det som kan vara väldigt typiskt och fördärva en hel
fiskedag; nämligen det att när man äntligen kommit fram till
fiskeplatsen och skall sätta ihop utrustningen upptäcker att man glömt
en vital detalj, har jag ytterligare förbättrat mina rutiner.
Men det är inte typiskt för mig att råka glömma viktig utrustning och jag minns inte när det sist
inträffade. Fast det kan ju i och för sig bero på att man blir
glömskare med åren...
Skämt åsido är det för att jag varit väldigt fokuserad och medveten
om det problemet de senaste åren när minnet mer och mer börjar spela en
spratt.
Förr sprang jag fram och tillbaka mellan bilen och de olika ställen jag
förvarade fiskegrejor och kläder och avslutade det med att stå och
räkna på fingrarna och i tankarna ta på mig alla kläder, knyta fast en
fluga och börja fiska. Och samtidigt kolla att allt som behövdes i de
olika momenten fanns med i bagageutrymmet. Numer använder jag en stor
väska som jag i förväg och i lugn och ro packat ner rullar, sockor,
fiskeväst, huvudbonader, regnjacka och allting jag behöver. Jag gör det
dagen efter föregående fiskedag när allt torkat. Sedan
behöver jag bara ta vadarna och spöknippet där vadarstaven ingår och
vips är jag klar.
Om det nu ändå, mot all förmodan, skulle inträffa att jag glömt packa ner en sak i
väskan så tänker jag inte tala om det här.
|
Så bär det iväg från huset i skogen. Lämnar
Gagnekulla och kör ner mot kusten. Håller noga koll på alla
flaggor på mackarna både i Rödeby och på andra ställen närmare
stan eller kusten. Ibland
har verkligheten slagit en i ansiktet när man upptäcker att fanken
också, idag blåser det alldeles för mycket, respektive från
alldeles fel håll som man tänkt sig och man får revidera sina planer från grunden.
Till exempel sur och arg vända bilen och köra hem igen. Men det
sistnämnda bara om våren eller sommaren när man skulle ut med
båten. För det är inte alltid det går att sitta inne på sin
kammare och planera fiskedagen, lita på väderleksrapporten och tro
att det skall lyckas.
Ofta inleder jag färden på E22 för att senare, efter en eller
flera mil vika av på mindre vägar. Små smala men fortfarande
asfalterade leder de mig närmare havet. Ofta kör jag över en
eller flera broar men inte alltid. |
Så äntligen är jag framme vid
den ännu smalare grusvägen som kanske bara är hundra meter lång och där skymtar jag havet!
Kör ut i naturen,
parkerar och hoppas jag kommer ut igen och att jag inte backar på en
sten. Man kanske skulle ha en stadsjeep...? Eller Landrover.
Går ut, sträcker på mig och tar på mig, respektive fäller ner
solglasögonen. Jag har två modeller att välja mellan nämligen. En för
lugnt väder och en för kuling och storm. Tar mig en titt runtom och kan
bara konstatera att det blåser fel vind. Alldeles för mycket västlig
för att det skall vara bra här. Och lite mer än förväntat också. Det
är så typiskt! Men nu är jag här och måste göra det bästa av
situationen. Det småregnar lite och då gäller det att få på sig
gummi- neopren- och plastkläderna snabbt. Tre par sockor har jag i
vadarna och under regnjackan fyra tunna tygskikt. Inifrån och ut;
T-shirt, träningsoveralljacka, skjorta och tröja. Eller fem om man
räknar fiskevästen som ett. På huvudet yllemössa
och ovanpå den en för stor sydväst. Då klarar man vilket
novemberväder som helst. Passar på att pinka innan jag helt knäpper
igen.
Det här stället består av två delområden. Den första sträckan
vetter mot öppna havet och där bör det inte vara bra nu, resonerar jag.
Men å andra sidan gör lite högvatten ingenting här. Går därför
iväg ut mot en udde. Ingenting är heller så bra som en promenad en
kylig och blåsig morgon innan man går ut i vattnet.
|
Då blir man varm och skön i hela kroppen. Utom om händerna. Det tar
lite längre tid för mig innan även de blir varma. Men snart nog
tränger det uppvärmda blodet ut i fingerspetsarnas finaste kapillärer
och håller jag på och blaskar i vattnet aldrig så mycket fryser jag
inte om dem.
-Här får jag ingen gädda, tänker jag. Hugger det någonting kan det
faktiskt vara havsöring för här i närheten finns ett av de allra
bästa havsöringsställena som jag känner till. Det var naturligtvis
öringhugget från i förrgår som spökade.
|
Efter en halvtimmes fiskande ungefär högg det mycket
riktigt. Hårt och en kort snabb rusning. Lita på att jag fick
närapå hjärtsnörp och adrenalinutsläpp. Men typiskt nog var det
"bara" en gädda. Inget blixtrande blankt där inte utan
det gröngula avslöjade gäddan efter några sekunder.
Men parallellen från i förrgår höll i sig på ett lite märkligt
sätt.
Då fick jag bara en gädda och senare hemma när jag skulle skriva
upp klockslaget jag fick den på, upptäckte jag att den högg exakt
samma tid. Så noga bokför jag egentligen inte tiden men tar jag en
bild på gäddan får man även med klockslaget genom kameran. Och
bägge gäddorna var exakt lika stora också.
Ett sådant där märkligt sammanträffande som kan vara så
typiskt.
För att få hyggliga undervattensbilder på gäddorna med den här
kameran har jag kommit på att dra in dem på väldigt grunt vatten.
Då funkar det ganska bra. |
Samtidigt syns det att vattnet är ganska högt för de där stenarna
på bottnen brukar ligga på torra land. Hade de varit vana att ha vatten
över huvudet hade de varit mycket mörkare och bevuxna med alger.
Jag hade varit här i början av november och då hade det vimlat av
gäddor häromkring. Det var en dag då ovanligt många bara hade huggit
utan att fastna ordentligt. Ända sedan dess hade jag väntat in det
lämpliga vädret för det här stället, ivrig att prova igen, utan att det anlände. Och jag
hade som sagt misstänkt att gäddorna lämnat det yttre, havsnära
området och dragit sig ännu längre inåt, nu efter köldknäppar och
stormar. Men nu efter den här gäddan fick jag ställa om tankarna
rejält.
-Hurra, tänkte jag för mig själv, nu kommer det att vimla hela vägen
in istället!
Trodde jag. För typiskt nog var det här en gädda som helt måste ha kommit vilse
och dessutom den enda fisken jag såg eller kände på hela dagen.
Det visste jag naturligtvis inte då utan med stigande hopp fiskade jag
mig inåt och för varje tiometershopp, blev det ännu lite mer lä. Ja,
är det så pass stenigt att jag inte kan röra mig utan att använda
vadarstaven brukar jag förflytta mig cirka tio meter varje gång det är
dags att ändra position.
Ofta kom det regnskurar drivande in från havet men det enda sättet jag
märkte det på var att jag hörde hur det smattrade lite på sydvästen.
Man står ju med ryggen mot vädret och det är alltid lä vid ansiktet
och framsidan av kroppen så lite regn bekommer mig inte. Tvärtom känns
det lite mysigt.
Ju längre in jag kom desto mer stugor, kåsar och småbåtshamnar
passerade jag förbi för att till sist komma in under hellä. Här
någonstans under vattenmassorna skulle det finnas vadbara grundflader
flera hundra meter att befiska. Men idag kunde jag bara gå allra längst
in mot vassen och även det kändes otrevligt djupt. Men inte ens där
fanns det några gäddor så det gjorde inte så mycket. Jag hade tider
att passa och avbröt vidare fientliga handlingar mot gäddorna redan vid
13:30.
Men jag kände mig inte särskilt besviken eller missnöjd över det till
synes dåliga utfallet idag. För spänningen och nöjet med själva
fisket hade jag ändå fått uppleva i fullt mått. Och att det mesta
gått efter ritningarna förutom den lilla detaljen att gäddorna hade
snabbare än jag trott dragit sig ännu längre in i skärgården utan att
invänta mig.
Eller kan de bara tillfälligtvis lämnat de grunda områdena och väntar
ute i de djupa vattnen på ännu mer lä? När det äntligen blir lä
och lågvatten här, kanske de har kommit tillbaka?
Förmodligen kommer jag att tro det och så fort det blir vindar på syd
eller ost och normalt eller lågt vattenstånd kommer jag att åter
befinna mig här utan att ha lärt mig någonting. Det är nämligen
typiskt för mig. Det är bara det att efter idag är det ännu en
besvärlig faktor att ta hänsyn till. Nämligen att jag måste vara ledig
från jobbet när de väderförhållandena inträffar.
Men normalt sett brukar både december och januari vara isfria så chansen
bör dyka upp. Suck, imorgon och veckan som följer blir det som sagt
jobbet som gäller...
Därför blir det här det sista dagboksbladet på minst en vecka.
Gillar ni den här hemsidan så tala gärna om det för era grannar och
folk ni känner. Ropa gärna ut det på gator och torg, på skolor och
arbetsplatser. Ring till TV och meddela det till radion!
Men om ni inte gör det vill jag tala om hur ni skall gå till väga: Ta
ett A4-ark och skriv i detalj ner vad ni inte tycker om. Var kritisk och
låt alla dina negativa tankar komma med! Skulle en sida inte räcka så
använd två! När det är klart viker du ihop pappret och stoppar in det
i ett kuvert. Invänta kväll och natt. Helst skall det vara fullmåne
också. Ta en spade och gå ut med det i skogen. Bor du i en stad så gå
till närmaste kyrkogård. Gräv ner brevet i ett djupt håll och täpp
igen. Läs sedan ett Fader Vår framlänges och ett baklänges. Helst på
latin. På detta sätt må du bli fri från dina onda och orena tankar, du
elaka och stygga människa!
Datum
|
Art
|
Plats
|
Vikt
|
Bete
|
Vadande
|
Flugspö
|
Fluglina
|
Väder
|
Tid
|
Död
|
Anmärkning
|
2004-11-28
|
Gädda
|
Karlskrona
Kommun
|
3,5
|
Vit
Gäddsara
|
Ja
|
Ja
|
Flytlina
|
Mulet,
frisk västan
|
10:15
|
Nej
|
|
Tillbaka |
|
©Gagnekulla Network
Productions
|
|