05-04-05

Tisdag

Blanka dagar och tappade fiskar

Innan vi går in på dagens fiske är det väl lika bra att erkänna att den här säsongen har startat uruselt för mig. Då räknar jag alltså vårsäsongen från och med den 25 mars. Den dagen gick jag bom. Även ett par andra dagar har jag varit ute och gått bom frånsett idag. Varför kan jag inte riktigt förklara. Huvudregeln inom allt fiske lyder ju så att får man fisk är det skicklighet men blir man utan är det otur.
Eller som i mitt fall brukar jag skylla på vädret. Men det har jag svårt att göra egentligen utom då långfredagen då det var sol och bleke. Men inte de andra dagarna då det var fin-fint fiskeväder. 
Jag tänker inte gå in på de fisketurerna i detalj men något kan man väl ändå säga. Det var inte så att jag inte kom i kontakt med fisk för det gjorde jag. Man kan heller inte säga att jag tappade några. För jag hade inga som ens högg. Men det här med tappade fiskar; hur skall man räkna det egentligen? Är det bra eller dåligt? Man fick ju i alla fall en stor fisk att hugga även om man sedan tappade den. För ofta är den stor, den man förlorar. Även om jag själv inte tappade ens någon liten fisk under de här dagarna fanns det andra som gjort det. Fast inga små eller vanliga fiskar. 
Inga namn!
Det rör sig om två som jag har lite kontakt med då och då. Bägge hade sitt livs fiskar på nyligen men tappade dem. Den ene lyckades äntligen få en havsöring att ta flugan. Men efter en hoppande kamp skakade den loss flugan (som jag tror liknade väldigt mycket en vit gäddsara). Den andre hade sitt livs gädda på. Jag tror i alla fall att han inte haft en större på. Han uppskattade vikten till minst 15 kg. Kanske mer. Och eftersom han är en van gäddflugfiskare och han såg den tydligt, är det säkert så. Men monstergäddan bet över nylontafsen och klippte den. Så kan det gå.
Så det är inte bara jag som haft lite otur i turen. 

Här en bild som säger något om det låga vattenståndet som nu rått under ett par, tre veckor. Hela tiden mellan -25 till -35 och det är ganska mycket. Eller litet.  Eller också har bryggkonstruktören byggt för framtiden och räknat med växthuseffekten och att havsvattenståndet inom en snar framtid beräknas stiga permanent med ett par meter.  Men lågvatten i sig skall inte medföra dåligt fiske. Inte heller högvatten.  Jag har faktiskt lärt mig att leva med högvatten nu för tiden och vet att när det råder, söka mig till sådana platser där det då blir bra fiske.  Det är bara vid ett tillfälle när det blir direkt dåligt i fråga om hög- eller lågvatten.

Det är när det hastigt blir högvatten. När det kvällen innan har varit normalt vattenstånd och så under natten sker en hastig och kraftig vindkantring till nordlig vind. Då vattnet strömmar ner från Bottenviken och stiger upp till en halvmeter. Då är det inte kul att fiska dagen efter. Då har fisken inte hunnit anpassa sig. Jag har varit med om det ett par gånger. Men det dröjer nog länge tills det blir högvatten i Östersjön igen som det ser ut nu. Det är lågvatten överallt nu. Från Kalix högst upp i norr, längs hela Östersjökusten och faktiskt även runt västkusten. Det måste betyda att hela Östersjön innehåller betydligt mindre vatten än vanligt. Vilket jag tror är bra. För när det väl blir ett ordentligt lågtryck med västliga, hårda vindar kommer det in friskt, syrerikt vatten genom Öresund och Bälten. Då finns det utrymme och plats för det nya vattnet.

Nu är det inte så; nu är det extremt lågt. Jag var till exempel vid en känd Fågelskådarudde härom dagen och lyckades med konststycket att inte få ett ordentligt hugg på hela dagen. Det var en alldeles underbar dag med lagom västlig vind och strålande solsken. Där var nästan fler fågelskådare än fåglar. Och ändå svischade det hela tiden över huvudet på mig. Hela tiden precis fullt med fåglar och inte bara i ett sträck utan massvis. Det pjuppade, skrockade, fiffsade, tjuppade, chirpade och klävittade på en massa olika fågelspråk. Det var knappt jag vågade ta av mig sydvästen för vem vet vad som skulle komma nedsplattande i skallen på mig?
Vid ett tillfälle höll jag på att bli omkullflugen. Jag skojar inte. Jag stod utvadad och kastade i lugn och ro. Såg på avstånd hur tre stora sångsvanar höll rätt kurs mot mig. På väldigt låg höjd kom de inflygande som en jaktplansrote. Närmare och närmare kom de och jättestora var de! Precis när jag gjorde mig beredd att ducka, upptäckte de äntligen mig och girade. Uppåt och åt sidorna skingrade de sig och jag beklagade verkligen att jag inte hade kameran redo. 
Ett tag trodde jag att de läst allt elakt jag skrivit om svanar och var ute för att ge igen!
Det var dock inte helt dött under vattnet även om jag inte lyckades få någon på allvar intresserad av min vita gäddsara. På ena sidan av udden blev jag nästan så desperat över att de inte högg att jag nästan började tvivla på att jag använde rätt fluga!
Där jag i sakta mak förflyttade mig kastande, kunde jag nämligen se dammoln på botten efter flyende gäddor. Eller slammoln kanske är en rättare benämning. Och de hade stått där jag haft flugan över dem!
De hade alltså struntat i den!
Jag övervägde faktiskt att åtminstone byta till en lite mindre flashig variant. En med lite mindre bling-bling i. Kanske de är bättre i januarimörkret än i solstrålande aprilhögtryck?

Vid ett annat tillfälle någon annanstans, greps jag också av lätt tvivel på mina bling-blingflugor. Stod och kastade ut mot djupt vatten där det var lä för vinden så jag kunde alltså se tydligt vad som hände. Nämligen att att en fisk väldigt långsamt och sävligt nyfiket ändrade kurs för att på långt avstånd kolla vad det var som rörde sig i ytan. Och hur den långsamt vände och kryssade iväg någon annanstans med ett slag av en kanske stor och bred stjärtfena. En stjärtfena som med allra största sannolikhet tillhörde antingen en havsöring eller havsregnbåge. Det upprepades till och med en gång efter ungefär en kvart. Om det var två stycken eller en två gånger vet jag inte.
Nå, så går det till här i Blekingeskärgården i slutet av mars, början av april att man inte går säker för blank fisk på en del ställen.
Men tre gånger har jag varit ute och gått bom. Men även om jag kanske inte helt kan skylla på vädret så gör jag det lite ändå eftersom det fortfarande låg is kvar i vikarna så vissa ställen kunde jag inte försöka på. Vissa viktiga ställen där jag vet att det kan vara bra nu.

Nu då till dagens fiske där det äntligen gick lite bättre. Vi går väl loss med en gång med en bra gäddbild i generöst format:

Fast är det en gädda eller en anakonda som nyss svält en tapir? Idag såg nästan alla gäddorna ut som den på bilden som är den sista för dagen och lite större än de andra. Men det sista halvkilot i vikttabellen på varje har nog utgjorts av gäddrom. För de flesta såg ut att vara i minst åttonde månaden.
Jättegäddor och sin första havsöring på fluga kan man tappa men det gäller att inte tappa sugen. Framför allt inte fiskesugen. Och det var jag idag. I och för sig är jag väl det för det mesta men lite extra idag eftersom det var så länge sedan jag fått ett rejält hugg. Men idag var ordningen återställd. Inte behövde jag tvivla på att jag använde rätt fluga. Och inte tappade jag särskilt många heller. Bara två stycken och den ena räknas inte. För det inträffade när jag bara slängde ut flugan och fluglinan för att ha den ur vägen när jag med vadarstavens hjälp skulle göra en besvärlig förflyttning över ett stenparti. Då dök en gädda upp och attackerade flugan där den låg alldeles lea-och försvasrlös i ytan! jag såg bara hur det plaskade och virvlade runt den och kunde inte göra något åt det. Det är snudd på fusk att bära sig åt på det sättet och kan inte räknas.

En annan bra regel vid fiske säger att där man en gång fått gäddor är det bra att pröva igen. Vid de där stenarna rakt fram fick jag en tvåkilosgädda och en fyrakilos i vintras. Fast idag bröt jag den regeln. Kanske fel av mig, jag vet inte.  Superlågvattnet håller i sig som sagt. Där jag i vintras vadade med vatten upp till midjan var det barmark idag.  Och då skall man veta att min midja sitter ganska högt upp. En märklig upplevelse.

På detta viset blir egentligen även de gamla, välkända fiskevattnen helt nya. Jag märkte det även när jag var vid Fågelskådarudden att jag jag så att säga gick vilse. Nya uddar och stenholmar hade bildats så när jag trodde att jag befann mig där, var jag i själva verket någon annanstans. Likaså idag fick jag vada långt ut och iväg för att nå fiskbara områden. Sådana tång- och stengrund där det förut varit säkra ståndsplatser för gädda låg nu som öar och det var ren sandbotten runt omkring. Inte bra. Men i gengäld kunde jag befiska helt nya områden som tidigare varit helt oåtkomliga för mig. 

I förra dagboksbladet skräppte och skröt jag över min nya kroklossartång och väntade ivrigt på att få chansen att testa den i skarpt läge. Ett tag trodde jag att det var därför jag inte fick något. Att det vilade en förbannelse över den. Det gjorde det nu inte kunde jag bevisa idag och den fungerade också precis så bra som jag förväntat. Men den drabbades själv av rostens förbannelse. Av någon anledning som jag inte riktig förstår verkar den inte tåla vatten. Redan efter ett par gånger utan att ens ha blivit använd, uppstod rostfläckar på den. Inte bra.  Jag får väl i fortsättningen spola av den i kranvatten och även i övrigt vårda den ömt med lite fett och olja då och då. Men det tycker jag är skräp att spara ett par kronor i billigt järn istället för rostfritt.  På eftermiddagen blev det ganska mycket sol och jag trivdes verkligen att gå omkring och då och då, inte så sällan faktiskt, dra en och annan gädda.

Inga jättar visserligen och ganska slöa och tröga var de. Men hugget! En härlig upplevelse! Flera fina bilder fick jag också när jag drog in dem över den ljusa sandbottnen. 
Vad som nu ligger i pipelinen är att få ordning på båten. Det är inte förrän nu de sista dagarna som isen gått i viken vid båtuppdragningsplatsen på Långö här i stan. Så kan jag också skylla på att jag jobbat en hel del under de här sista veckorna; både i påsk och så lite extra någon helg. Men nu gäller det att införskaffa dyr bottenfärg och lite billigare båtfernissa och sätta igång.