05-04-30

Lördag, Valborgsmässoafton

Skamlig hemlighet avslöjad

Men först en kort resumé vad som sig tidigare tilldraget haver. Jag har nämligen fiskat oftare än jag rapporterat om det. Likaså har det fiskliga utfallet inte varit något att skriva hem om. Eller någon annanstans heller för den delen. För ovanlighetens skull kan jag heller inte skylla på vädret att jag inte fått något. Två fiskedagar och bara en lite maläten och luggsliten tvåkilosgädda i onsdags gör ingen glad. Den fick jag på Gökalvs badplats på en One-size-fits-all när jag gjorde ett sista försök att få blank fisk där. Utan att lyckas det minsta. Den dagen blåste det alldeles för hårt för att jag skulle våga mig ut med båten. En väldigt frisk nordostan. Men, kan jag säga, med största sannolikhet hade jag ett hugg av en öring lite senare samma dag när jag förflyttat mig till ett annat ställe. En udde i närheten där jag haft öringkontakt tidigare. 
Då kan jag passa på att nämna att det är en nackdel med korta flugor. Nämligen att det ökar risken för knutar på tafsen. Det verkar som att en lååång gäddsara minimerar risken för det. Men som sagt, när jag är ute efter blank fisk knyter jag på en kort One-size-fits-all. Efter hugget tog jag in flugan för att närmare studera den och upptäckte då till min lätta förargelse att själva wiretafsen snott sig om kroken så hur gärna öringen än ville fastna så kunde den inte det. 
Men att det var en öring har jag inga andra belägg för än att gädda är sällsynt där vid den här årstiden och att det är ett alldeles utmärkt öringställe. 

Men låt oss gå ytterligare några dagar tillbaka och börja med den här fräsande friska och fräscha båtbilden tagen vid båtpremiären för dryga veckan sedan, den 24 april. Kallt och klart, lagom friska vindar och allt fungerade. En riktig havsöringspremiär tillika också. För att fiska havsöring från land har sina begränsningar. Tala om att vara markbunden. Havet är enormt och öringarnas antal starkt begränsade. Och ställena där man dock vet att de kan finnas är ofta svårfiskade också.  Man hinner inte med mer än ett eller två heller. Eller som i mitt fall, brukar jag börja med att försöka efter öring, konstatera att jag inte fått något och så förflytta mig inomskärs för att fiska gädda. Fast det har också gått dåligt. Kanske det just beror på att man blir så splittrad?

Men vid båtfiske är situationen helt annorlunda. Där kan man glida från det ena öringstället efter det andra och bara skumma av dem. Nästan lite fuskigt känns det som. Och så har vi det här prekära... Den här obehagliga sanningen som jag jag drar mig för att erkänna. Nästan som att avslöja en skamlig hemlighet. Som att öppna sin garderob och en massa benrangel rasar ut med klatter och brak, smällar och knak ungefär... 
Men det är bara att säga som det är; spinnfiske är bättre än flugfiske efter havsöring.
I alla fall från båt. Av flera anledningar. Den främsta är nog att det måste blåsa för att öringen skall hugga. Och blåser det, driver båten så pass snabbt att man inte hinner med som flugfiskare hur van och skicklig man än är. 
Som vid premiären då bilden ovan togs på hemvägen. Under morgontimmarna var det minusgrader som det varit nu under flera veckor på nätterna, klart och soligt under dagen. Och oftast mer eller mindre friska nordostvindar. Men idag blåste de ganska lagom. Inte som det kan vara att det är spegelblankt på morgonen och när det äntligen friskar i, alldeles för mycket. Nej, en svag bris krusade ytterskärgårdens blå vattenyta. 
Då körde jag förstås med flugspöt. En One-Size på tafsen med lite bling-bling i såg verkligen bra ut. 
Rodde till det ena bra stället till det andra och kastade och kastade. Men inga öringar var hemma. Kanske såg jag skymten av en som vände. Drev alldeles lagom och som sagt, det var inte bleke. 

Då kan jag förresten passa på att berätta att jag togs som båtttjuv. Ja, inte att jag arresterades men starkt misstänkt var jag i alla fall. Med en slutledningsförmåga som en deckarförfattares favoritdetektiv räknade jag ut det. Så här var det: Vid tillfället hade jag rott in bland några sammanhängande små holmar för att se hur långt ut gäddorna hade tagit sig och för en annan anlednings skull som jag kan återkomma till.  Så hörde jag de typiska chopperljuden som från en film från 'Nam. En helikopter var alltså på väg. Det är jag i och för sig van vid för varje dag jag är ute både ser och hör jag de vanliga militärhelikopterna från närbelägna F17 när de flyger sina patrullrundor eller är ute på övningar.  Men så såg jag att det var en polishelikopter. Den har jag aldrig sett förut så den måste ha ett speciellt ärende, tänkte jag. Och det hade den. Nämligen att undersöka vad jag var för en skum figur.

Den sänkte sig och kom rakt mot mig. Så körde den runt mig i en snäv cirkel ett par gånger till och med. Vad fanken, tänkte jag, är det landstigningsförbud här, eller vad är det frågan om? Vissa öar är nämligen fågelskyddsområden med landstigningsförbud. Men inte skickar de väl en helikopter på mig för det...? Och inte kan de väl veta det heller om jag nu stigit iland, vilket jag inte hade gjort för övrigt. Nå, ingen skarp högtalarröst skrek ner till mig att spelet är slut, lägg ner dina vapen och ge dig. Istället så steg den till sist och satte kurs vidare bort mot Hasslö till. 
Då räknade jag ut, helt rätt för övrigt, att Båtligan är i farten igen och någon kanske lagt märke till jag tidigt på morgonen stuckit ut till havs, bara det ett misstänkt beteende när det var flera minusgrader. Jag tänkte att kanske jag ser något om det i tidningen som i morgon. Det gjorde jag också. Mycket riktigt hade en båt stulits i något som heter Kålösund och ligger precis i närheten av Långö där jag har min båt. Likaså att stölder och inbrott hade skett på olika ställen i stan från sjösidan under helgen. Typiskt Båtligan. 
Detta är sant och Båtligan härjade ordentligt förra året men åkte väl fast och är förmodligen ute igen precis lagom till nästa båtsäsong börjar. 
Att jag, helt felaktigt vill jag verkligen bedyra, togs för en medlem i sagda liga är däremot min egen gissning. En alternativ tolkning kan i och för sig vara att det rörde sig om några fiskeintresserade poliser som ville utspionera mina hemliga havsöringsställen från luften. Men hur trolig är den?
I synnerhet som de inte använde sin megafonröst till att fråga om jag fått något. 
Så kan det gå till i Karlskrona skärgård.
Men visst har jag hemliga havsöringsställen. För med den svartprickiga fisken förhåller det sig så att man hittar den på samma ställen år efter år. Det är bara att köra eller som jag föredrar, att ro till det ena efter det andra, kasta några kast och konstatera att nähä, just nu finns det ingen hemma. 
Som då i söndags hade jag väl provat säg nio stycken utan att komma i kontakt med någon. Men så på det tionde fanns det två stycken. En större högg och följde efter. Jag såg den tydligt hur den liksom simmade fram och spanade hit och dit efter den förmodade tobisen utan att hitta den innan den blixtsnabbt vände och försvann. Det är väldigt svårt att uppskatta vikten på öringar i vattnet men jag skulle tippa på mellan tre och fem kilo. En liten stund därefter kom en som bunden på ett snöre, en två till trekilos simmande efter Toby-draget utan att göra en ansats till att hugga.
Ja, då hade jag blivit tvungen att byta till spinnspöt för vinden hade ökat så pass att det blivit svårt att använda flugspöet. Två kontakter på premiären fick man vara nöjd med. 

Så till idag, Valborgsmässoafton. Hade kollat med SMHI innan och med vindprognosen 1-5 sekundmeter växlande vind tog jag båten utan tvekan. Även idag var det perfekt båtfiskeväder och redan från början blåste en lätt bris. Vore jag King of the World skulle jag nog anbefalla att det skulle blåsa just en lätt bris varje gång jag var ute och fiskade. Det hade räckt med det, tror jag. 
Började optimistiskt med flugspöet och fiskade mig igenom ett par bra ställen utan att det hände något. 

Men så inträffade något oerhört snopet och fullständigt förödande för förtroendet för flugfiske efter havsöring. Jag tänkte att jag byter väl spö ett tag.  Och, mina damer och herrar, på första kastet fick jag en havsöring! Det är sant! En liten som jag returnerade till avsändaren.  Jag hoppas den klarade sig för på Toby-draget har jag förstås en trekrok.  Fortsatte förstås med spinnspöt och på samma ställe fick jag direkt ett hugg till och en massa virvlar efter draget.  Det var attan också, tänkte jag, rodde tillbaka och bytte tillbaka till flugspöet. Och hade i alla fall en som följde efter flugan, vilket i någon mån återställde balansen mellan drag och fluga.

Det är ett typiskt beteende för havsöringen att de gärna går i par eller ibland i smärre gäng. Och det finns två populationer också. En bestående av små kilosfiskar som ännu inte gått upp i någon å för att leka. Och så har vi de som kommit ut från en å och är i full färd med att äta upp sig på tobis. Det är de man vill ha. För det är de som är stora. 
Likaså är det precis i slutet av den korta säsongen som man har chansen på de riktigt stora. De upp till och överstigande tiokilosklassen. Jag har då och då genom åren sett sådana. Oftast har jag missat dem. De har följt efter eller släppt. Men ett par av dem har jag bärgat men nu är det länge sedan. 
I år blir säsongen extra kort också beroende på den extremt kalla månaden mars. Snart är den slut för snart är näbbgäddorna här. De tar ingen hänsyn till vädrets växlingar ändå att man hoppas att de skall stanna kvar i sina hemländer och inte komma hit och snylta på vår gästfrihet med grunda vikar och gott om mat där de kan yngla av sig och än mer tära på våra knappa resurser. Nej, skicka genast tillbaka dem till dit de kom ifrån, är verkligen min paroll! Vi vill inte ha dem här! Inte jag i alla fall.
Hur sträng vintern än har varit så kommer de första flyttfiskarna allra senast en vecka in i maj. 
De vanliga, riktiga, grönfläckiga gäddorna verkar också vara på gång för jag fick två sådana. En på fluga och en på Toby. 
Havsöringsfiske är ett tålamodsfiske. Ställe efter ställe, timme efter timme fiskar man utan att det händer något. Vinden ökade lite grann mitt på dagen och mer och mer övergick jag till spinnspöet. Med det täcker man större områden för man hinner inte med flugspöt. Det minsta fluglinan trasslar sig eller fastnar någonstans i båten hinner man driva förbi ett ställe eller hotar att stöta mot ett grund eller sten och man får kasta sig på årorna. Dessutom får man ta in linan så snabbt för att kompensera för båtens drivande att det blir jobbigt i längden. Därför blev det enkelt att besvara den klassiska frågan; håll i er nu:
To by or not to by, that is the question. 
Det fick alltså bli Toby som jag kom att använda de sista timmarna.

Fick till sist denna granna och välvuxna havsöringen. På ett av mina, brukar jag kalla dem, B-ställen. Det vill säga ett ställe där jag någon enstaka gång kommit i kontakt med öring men kanske inte varje år. Som man ändå provar när man ändå är i närheten.  Inte bara kommer den att rädda den här säsongen utan den kommer också att bli medelpunkten för en släktmiddag framöver.  För med den här i bagaget kan man svara folk man träffar och ibland undrar om man fått någon öring i år.  -Tja, kan jag svara då, ett par stycken blev det i alla fall. Den största på lite över tre kilo.

Med lite tur kan jag spä på öringstatistiken ytterligare för i år. Jag har en sista chans nu i veckan då jag har lite ledigt. Om det inte blåser för mycket, vill säga. 
Men idag drabbades jag av tidsnöd. Hann bara med några ställen till för jag var tvungen att sätta kurs hemåt i förtid. Skulle nämligen in och jobba natten på kvällen och måste sova lite innan. Lite fiskerelaterat är den upplysningen för det är genom att ta ett och annat extrapass som ger lite komptid som jag kan ta extrasemester i november. 
Det är också därför det dröjer extra länge innan detta dagboksblad hamnar i cyberspace. 
Jag kan väl också berätta lite om mina nygamla planer för i sommar. Det som blåste inne förra året. När det var november i juni, vädermässigt sett med högvatten och kuling var och varannan dag. Det var det jag rekognoscerade för när polishelikoptern kom. Nämligen att köra ut med båten, gå i land på någon ö, ta på mig vadarna och försöka få en stor gädda på min klassfemutrustning. För, vill jag hävda, en fyrakilos i juni är nästan som en havsöring i styrka och uthållighet och den känslan vill jag gärna uppleva på ett vekt spö. Och i slutet av maj, början av juni har man dessutom en bra chans att stöta på ännu större gäddor på väg utåt. Magra, hungriga gäddor...