05-06-11

Lördag

Nästa gång sjunklinefiske?

Måste först få kommentera ett par saker som har direkt med gäddfiske att skaffa. Såg häromdagen i ortstidningen att det hade beviljats pengar för ett forskningsprojekt. Nu skulle man pröva en hypotes som jag nog tidigare har berättat om. Först och främst har man tyckt sig ha konstaterat att gäddan har minskat i antal. Främst, och detta är en ny uppgift för mig, i ytterskärgården. Likaså har man tyckt sig konstatera att gädd- och abborrynglen svälter ihjäl. Hur man vet det framgår inte av artikeln jag läste, men OK, så kanske det är. Eftersom ynglen främst livnär sig på djurplankton ligger det nära till hands att anta att det är brist på djurplankton. Och det är det projektet går ut på att undersöka förekomsten av sagda små vattenkryp. 
Det är väl också OK. Men så kommer vi till det i mina ögon lite märkliga förhållandet att eftersom gäddförekomsten sägs minska främst i ytterskärgården antar man att det beror på att skarpsillen äter upp djurplanktonen till den milda grad att gäddynglen svälter ihjäl. 
Min fråga blir då; hur kan skarpsill som lever främst pelagiskt ute i de stora fjärdarna vara inne på grunt vatten i innerskärgårdarnas vikar och äta upp djurplanktonen där?
För enligt all litteratur och egna erfarenheter lämnar gäddorna ytterskärgårdarna för att söka sig längst in mot land för att där leka i väldigt grunda vikar. 
Men vad vet väl jag...? 

Säkerligen har de redan bedrivet en omfattande forskning på först och främst att skarpsillen ökat i antal och inte bara taget det för givet genom att torskbeståndet minskat. Det måste naturligtvis ha blivit så att skarpsillen ökat så dant att de av sig själva trängts upp ända intill land av sin egen enorma massa och där glufsat i sig kopiösa mängder djurplankton. Likaså får man väl också anta att yrkesfiskarna inte ökar sina uttag av skarpsill och det som kallas skrapfisk. Det vill säga en blandning av småsill och främst just skarpsill när dels torskfisket kringgärdas av restriktioner och skarpsillen ökar i antal. 
Annars har man ju lite för sig att gäddorna allteftersom de växer upp, söker sig längre ut i skärgården och jag tror inte det dröjer särskilt länge innan de rår på en skarpsill. I min ovetenskapliga dumhet kan jag till och med tycka att gäddorna tvärtom skulle tillväxa i både mängder och storlek om det nu fanns sådana enorma stim med skarpsill överallt.
Men vem är väl jag att jag kan sitta här i min fåtölj och tycka istället för att på platsen själv bedriva lite forskning. Fast ibland har jag ju åtminstone visuellt och som vi brukar säga, makroskopiskt tittat ner i vattnet när jag vandrar omkring om höstar, vintrar och vårar att man kanske borde fått syn på de här stimmen åtminstone någon gång. Eller kanske fått upp en gädda som spottar ur sig några skarpsillar åtminstone en gång.
Eller kanske det inte gäller här i Blekinge utan längre upp längs ostkusten?
Men visst var det väl Länsstyrelsen här i Karlskrona som beviljat forskningsanslagen? 
Ett annat forskningsprojekt skulle kanske vara att man på försök upphörde med allt fiske efter lekgädda med fasta redskap. Bara för att se om det hjälpte alltså.

Så till något helt annat. Något betydligt roligare annat tillika. Åtminstone på pappret. Närmare bestämt i TV-tablån. Slöläste vad som skulle visas och ryggade tillbaka så hastigt att whiplashskada sånär uppkom. Tittade igen och jo, det stod faktiskt så. Att två norska sportfiskare skulle göra en humorserie om flugfiske. Och att de skulle flugfiska efter gädda i första avsnittet. 
För säkerhets skull hade man lagt sändningstiden kl 18 en söndagskväll men bestämde mig för att försöka komma ihåg och titta på det. Jag måste erkänna att jag hade en hel del onda aningar för hur kul är flugfiske? Och efter gädda?
Eller för att vara tydlig; hur TV- och bildmässigt kul kan det bli?
Så det var med en hel hög med misstänksamhet och vassa kritikerögon som jag beskådade programmet. Det hette någonting i stil "Med Lars och Bård på fiske" och alla onda aningar och farhågor besannades. 
Eller kanske det var min negativa inställning som gjorde att jag inte tyckte det var roligt? Egentligen försöker jag i livets flesta lägen vara tolerant och förstående och menar att kan jag inte själv göra något bättre skall jag heller inte kritisera andra för att inte lyckas så bra. 
Jag vet ju själv hur svårt det är att komma upp med fiskrelaterade skämt. Framför allt nya sådana.

Eller kanske det är med skämten som med flugorna? Man behöver bara ett som man varierar i det oändliga? Så här ser t. ex mina nya konstruktioner ut som jag använder just nu. Krokstorleken är nummer sex och här har jag minimerat antalet bindtråtslindningar för att bibehålla krokgapet så stort som möjligt. På den översta flugan använder jag ett nytt tafsmaterial. Eller gammalt som jag hittade i en låda. "Angler ProLeader" står det på spolen och är mycket mjukt och knytbart. Det består av något som heter "dyneema" och är överdraget med flätad stålwire. Idag skulle jag se vad det dög till. (Men så blev det inte.)

Nå, programmets handling var denna att de två gutterna hade bestämt sig för att flugfiska efter gädda och därför reste de till Finland. Mycket av tiden åtgick sedan till ganska enkla skämt om nationalkaraktärer. Efter några misslyckade försök där reste de vidare till Åland och kördes så småningom ut till någon säker lekvik där de drog ganska många fina gäddor. 
Men en sak har jag väldigt svårt för i fiskeprogram och det är det där högljudda tjohooandet så fort de får napp. 
Jag vill också göra det förbehållet att en del programserier får man vänja sig vid. Kanske charmen hos Bård och Lars inte omedelbart visar sig efter bara ett avsnitt?
Nå, det lär vara fem program till i serien så var och en kan bilda sig en egen uppfattning därom. Det kommer förmodligen inte handla om samma ämne utan jag antar att de växlar fisksort, flugfiskesätt och kanske land. Men ett enda "Tjohoo" till och jag stänger av!

Så några ord om dagens fiske: Inte så många för inte ett napp fick jag idag. Men så mycket kan jag säga att jag fortsatte min ambition att undersöka lämpliga ställen att gå iland på. Men idag gick det inget vidare. Jo, att gå iland som syns på bilden. Med fara för eget liv trotsar jag minfält, granater och vilt skjutande militärer bara för att ge er några fina fiskebilder. Eller...? Nja, när jag tog bilden tänkte jag att jag måhända kunde skoja till det lite grann genom att hitta på någon historia.  För de som bor här med omnejd vet förmodligen att militären här i skärgården hyser en tynande tillvaro.  Ja, det gäller säkert också just där du bor, lille läsare. Men när jag började fiska här i Karlskrona skärgård såg det helt annorlunda ut. Just här hade jag nog ingen tanke på att ens försöka stiga iland.

Vi pratar alltså i mitten av 70-talet och då var den röda flaggan oftast hissad. Men ofta kunde jag uppehålla mig i närheten. Men inte för nära! Då utgjorde de här öarna mål för raketbeskjutning med jaktplan. I våg efter våg kom de in; dök och avlossade sina raketer mot ön. Stora måltavlor fanns det uppsatta också men jag minns inte om jag såg några direktträffar. Raketnedslaget syntes bara som små puffar för jag antar att raketerna inte var laddade med sprängämnen. Men det var kul att se och det smällde som attan. Men efter några år upphörde den verksamheten efter ha minskat allteftersom. Det blev väl för dyrt kan tänka. Förmodligen satt väl piloterna och spelade dataspel och använde simulatorer i ökande grad. Bara då och då hissades flaggan. Och då var det folk som var där ute och sköt. 
Men idag gick jag iland här för första gången. Jag hade varit här och fiskat med båt några gånger och tyckt det såg lämpligt ut att göra ett försök att fiska iklädd vadare. 
Men det gick inget vidare. Varken att vada eller fiska. Dels hade det redan växt upp en massa slemalger och ålgräset var på god väg att täcka ytan. Men, kom jag på i efterhand, det var också högvatten vilket gjorde att jag inte riktigt kom ut på de där sandfläckarna jag spanat in. Så det blev mest en massa gående både på land och i vattnet. Visst kom jag väl ut ibland och kunde kasta med mitt lätta spö och lägga ut en av de läckra flugorna på bilden ovan men några napp gav det inte.
Nähä, tänkte väl jag och gick tillbaka till båten och sköt ut den, jag får väl försöka på de andra ställena för likt en militär hade jag ju strategin klar för mig med reservplaner och alternativa attacker mot gäddorna.
Det var då jag upptäckte att jag inte behövde hitta på några skrönor om vilt skjutande militärer...

Men hade väl knappt kommit ut på öppet vatten förrän jag fick se att den röda varningsflaggan var hissad! Och grönklädda figurer som sköt och viftade åt mig att se för fan till att ge dig iväg härifrån fort som satan! Ja, jag hörde ju inga ord men jag kan tänka mig att orden föll ungefär så. Man har ju själv gjort lumpen så man ju vet ju hur jargongen är.  Och genom rättegångsreferat i samband med anklagelser för pennalism och trakasserier mot kvinnliga värnpliktiga har man ju förstått att det inte ändrats så mycket på den punkten. Rodde därifrån ut på fritt vatten, startade motorn och körde runt en udde och jo men, där fanns det mycket riktigt folk som hade vadarbyxor på över hela sig.

Där ses grodmän i vattnet på väg att storma ön. Sedan höll de på och pangade och sköt, gormade och skrek och brände av rökbomber så det stod härliga till och jag antar att de hade hjärtans roligt. 
Oj, hoppas förresten inte jag avslöjar några militära hemligheter genom att visa den här bilden. Fast jag tror inte det. 
I alla fall kunde jag inte företa mig några ytterligare, egna invasionsförsök av Bollöarna den dagen. Bara beväpnad med vadarstav och scoutkniv skulle jag stå mig slätt för soldaterna sköt skarpt, det hade jag sett.
Ungefär vid den här tiden, kring klockan elva började det blåsa upp också. Lite för mycket för att jag skulle kunna fiska från båten. Och i och med högvattnet kände jag ingen lust att försöka gå iland på andra, mer civiliserade öar heller. Så jag avbröt alla fientliga aktiviteter riktade mot gäddorna och körde hem istället.
Men innan dess hade jag drivit över och kastat lite mot ställen där jag förväntade mig hitta gäddor. Åtminstone borde jag ha sett flera styckna följa efter om inte annat, tycker jag så här i efterhand. För just vid den här tiden på året brukar jag komma i kontakt med en hel del däromkring.
Men jag undrar om jag inte får styrka Bollöarna från listan över ställen att gå i land på. Kanske sticker jag emellan med några fisketurer framöver där jag lämnar vadarbyxorna hemma också. Jag märker nämligen att det är svårt att kombinera sådana fisketurer där man både går iland och vill fiska från båten. Vädret får väl bestämma lite i den frågan. Men att det är högvatten i juni är både sällsynt och illavarslande för de som gillar sol och värme och/eller snart har semester.