05-09-04

Söndag

Sent sensommarfiske

Det har inte blivit så mycket fiske för min del den senaste tiden. Jobb förstås. Fast jag var ute i förra veckan en dag i och för sig men då blev det väldigt dåligt. Bara ett par smågäddor som det inte är värt att ödsla mer ord på än jag redan använt. 
Jo, jag kan vidareutveckla min teori om att bra fiskeställen bör ligga i träda. För då när jag var ute kan man säga att jag tvingades köra till ett väldigt bra ställe och fiska där. Det blåste nämligen duktigt den dagen, precis i inledningen till nuvarande soliga högtryck och jag tvingades gå in i lä. Körde omkring bland några stora holmar och gjorde strandhugg i enlighet med min nya utmärkta vana. Hamnade särskilt på ett jättebra ställe vars enda fel var att där bara fanns en liten kilosgädda. Men när jag tycker att ett ställe är bra innebär det främst att där är långgrunt, fast sandbotten och då och då tångstenar och mörkare fläckar på bottnen. Och är det inte bra rent fiskmässigt en dag i slutet av augusti så innebär det naturligtvis inte att det är dåligt, säg i mars och april eller i oktober och november. Men i alla fall hade jag spanat in en annan ö där vinden låg på så att jag starkt misstänkte att där stod fisk och jag beredde mig på att gå bort till båten och ro över till den ön. Men andra hann före mig. Båtar med solbadare och korvgrillare och spinnfiskare hann först. Och med dem ville jag inte trängas så jag körde någon annanstans. Och då återstod inte annat än just ett ställe som jag egentligen inte ville fiska av idag eftersom jag varit där ett par gånger de sista veckorna. Och haft verkligt bra fiske men med avmattningstendenser. Äsch, tänkte jag, gäddan är en vandrande fisk och nu bör andra ha gått in och ställt sig där.
Men se det hade de inte. Bara en kilosgädda där jag förut kommit i kontakt med tiotals gäddor. Så den gamla medeltida vanan att låta skördefälten ligga i träda är inte så dum ändå.

En riktig septembermorgon var det idag. Dagg och spindelnät i gräset, fuktdrypande vindrutor och solen dröjde något med att visa sig. Dimstråk, vindstilla och långa skuggor.  Inte så lite orolig var jag att dimman skulle ligga tät över havet men ju närmare jag kom kusten desto mer löstes den upp, tjockan. När jag väl lämnat Långö och stan i kölvattnet bakom mig blåste det precis lagom också. Det som brukar benämnas med mitt favoritväderuttryck lätt bris.  Men har man inte bekymmer så skaffar man.

För snart hamnade jag i en så kallad ångra-ångrasituation. Men inte förrän det dröjt en stund innan det blåste upp till storm som jag hela tiden utgått ifrån att det skulle. För det är jag nämligen så van vid att det gör nu för tiden. Och då skulle jag bara köra in i lä någonstans med båten och gå iland. Ta på mig de medhavda vadarna och fiska med det lätta spöt som jag egentligen ville. 
Men det fortsatte med den lätta brisen och vad fanken, tänkte jag, varför inte passa på att köra långt ut och testa vid de yttersta skären? Få några rejäla klunsar och sedan köra in i lä och gå iland? 
Men den lätta brisen ökade inte förrän sent på eftermiddagen när jag ändå var på väg hem. Men konstigt nog var det så gott som tomt ute vid de yttersta grunden. Tror vädret bara tillåtit mig två gånger hela denna båtsäsong att köra så långt ut och sist fick jag både sjukilos- och tiokilosgäddor här men idag bara ett par smågäddor. Och det efter ett par timmars intensivt fiske under bästa tänkbara vind- och väderförhållanden, dessutom under morgontimmarna som sägs vara särskilt bra. Fast i och för sig tappade jag en lite större gädda oturligt nog. Kroken måste ha hamnat på ett konstigt ställe för den kom upp med ett stort fjäll på. Såg en skymt av gäddan och större än fem kilo var den nog inte, som tur var.
För ovanlighetens skull såg jag ett par andra fiskarter idag. Eller åtminstone virvlar och skymtar. Först ett riktigt vak alldeles intill mig. Jag kastade naturligtvis ditåt och tyckte jag såg en skymt av efterföljande fisk. Men uppträdandet var så lojt och slött att jag inte tror det rörde sig om en laxfisk. Om man inte räknar sik till laxfiskarna förstås. Eller kanske det var en ort. Eller som det kallas på annan ort; id. Annars brukar man se stim av sik ute till havs just på sensommaren och utmärkande för dem är just att de går i ganska täta stim och vakar frekvent men är omöjliga att få att nappa på fluga. Ens om man byter till något litet. Om man nu har det med sig. 
Den andra fiskarten var faktiskt mitt gamla hatobjekt näbbgäddan. Till och med vid två olika tillfällen på olika platser såg jag en sådan som simmade efter vilket var lite märkligt för dem har jag inte sett till på hela sommaren innan. Men jag vet att det händer att man kan se dem här ute då och då den här årstiden.
Körde väl sedan längre in mot land och kusten och funderade på om jag ändå inte skulle gå iland. Äsch, jag väntar lite till, snart blåser det väl upp ordentligt ändå, bestämde jag mig. Men den lätta brisen bara fortsatte och värmen steg. Så jag rodde och fiskade och njöt av det fina vädret istället. Det är exakt sådana här dagar jag vill ha i framför allt juni och juli. Kanske var det otur just idag och jag prövade inte så många djupgrund eller också var de stora gäddorna på väg in. Fast å andra sidan har ju den senaste forskningen visat att gäddorna inte alls vandrar några längre sträckor så då är det säkert så. När man hela tiden inbillat sig att åtminstone de större gäddorna håller till här ute i ytterskärgården under sommaren och på hösten vandrar in i vikarna nära land är detta alltså bara en chimär och inbillning.

Och likaså begreppet strömmingsgädda är det bara att glömma. Inte följer gäddorna strömmingstimmen några längre sträckor inte. Nej, så fort de närmar sig femhundrametersstrecket säger deras inre trippmätare stopp och de får besviket vända om.  Så de stora gäddor man får ibland långt inne under vinterhalvåret är inte alls samma som stryker omkring här ute under sommaren, lär oss forskningen.  Och forskningen är det som ritar kartan av verkligheten åt oss, var det någon som sagt. Så när verkligheten inte riktigt stämmer med kartan är det självklart kartan som gäller. Men vad gäddorna har för sig under sommaren är i och för sig oviktigt för min del, bara de finns där och hugger. Här på bilden är det en fyrakilos som huggit och som drar av bara attan. Det visade sig nämligen att ju längre in jag kom desto fler blev gäddorna.  Inte att det blev några astronomiska tal förstås men morgontimmarna längre ut hade ju blivit väldigt magra så all ökning mottogs och noterades med tacksamhet.

Framåt middagstiden hade jag också kommit in till de områden jag ursprungligen siktat på att befiska från land. Länge stod jag också och tvekade och velade om jag ändå inte skulle gå iland. Men dels blev det väldigt varmt och där jag hade tänkt gå, dessutom lä. Samt att det verkade finnas folk vid varenda brygga och sommarstuga. Istället drev jag och rodde förbi de ställena för att göra ett test på exakt hur långt in gäddorna fanns. Det gav ett ganska positivt besked tacksamt nog och bland de mer vanliga strandgäddorna som dock skulle ha gjort sig väldigt bra på mitt klassfemspö, fanns även en större gädda. Nummer två som släppte. Och denna gången berodde det på det klassiska sättet, gäddflugfiskets svaga punkt. När man förbereder sig på nästa kast, för spöet bakåt, håller det stilla där några sekunder för att ge linan och flugan en chans att att hinna ikapp och för att se att flugan går rätt i vattnet och eventuellt få syn på efterföljande fiskar. Exakt i det ögonblicket växte det upp en våg bakom gäddsaran och en femkilosgädda stack långsamt och lugnt fram nosen och tog flugan. Och jag kunde inte göra något som helst motryck. Försökte få grepp om fluglinan för att göra det manuellt men missade. Gäddan skakade lite på huvudet och spottade ut flugan, vände och sam långsamt därifrån. 
Den gäddan hade jag haft chans på om jag vadat, bedömde jag. 
Fortsatte fiska och spana av området. För det är ganska kul och givande att undersöka ett ställe både från landsidan och från sjösidan. Man märker då bland annat att områden som verkar alldeles för grunda för att man vill fiska från båt, är sådana som man vet att man fått flera gäddor på när man vadat. 

Plockade väl ytterligare några mindre gäddor men sedan fick jag dagens största; en som jag bokade till 4,5. Även den tog på ett ställe som jag definitivt skulle nått om jag vadat. Kul. Men det är inte den på bilden här till vänster utan det är samma som egentligen hör till bilden ovan. Den lite större gäddan såg nämligen mindre ut på bild än den var. Och man vill ju inte bli anklagad för att fuska och ge sken av att ljuga om vikten. Så egentligen ser det väldigt bra ut inför höstens fiske. Redan nu kan jag säga att jag har utökat mina höst- och vinterfiskeställen en hel del.  Lägger man sedan till om jag vågar köra ut med båten till en del holmar och öar oktober ut så ser det ännu bättre ut.  Nu ser hösten ut att dröja ytterligare ett par veckor men det gör inte så mycket. Den kommer, var så säker.  Och vad som kan följa i form av stormar och orkaner, ovanliga väderfenomen i den eventuella växthuseffektens spår vill jag inte ens tänka på. Kanske ett superhögvatten upp till det som nu råder i New Orleans? Så är det, det här som kallas Gäddfiskefestivalen som man fått papper om. Men det är ett avslutat kapitel för mig. Alldeles för jäktigt och ont om tid för min egen ringa del. Jag följer det på avstånd och genom tidningarna istället. Men jag gläder mig desto mer åt att catch & releaseklasserna får allt större andel år från år. Och då särskilt i flugklassen.

Min vana trogen och till gäddornas förskräckelse har jag samlat på mig lite extra ledighet under hösten så jag kommer även att ha tiden att noga utprova och utforska alla nya ställen jag spanat in från sjösidan nu i sommar också. Samt ägna mig åt det enda tävlingsfiske som jag kan acceptera nämligen mot mig själv. Sätta upp ett löjligt mål och sträva efter det. Varför inte att höja personbästa på det lätta spöt? Det ligger väl på sju kilo nu, tror jag. Ett par kilo till bör jag väl kunna gneta mig till om jag fiskar flitigt och får lite tur.