05-09-09

Fredag

Dummare och dummast

Innan vi reder ut vem som är dum så låt mig bara nämna lite om ett försök till fiske jag hade på en resa i helt andra sammanhang nyligen. Det var en sådan där skolutflyktsliknande resa i jobbets regi. En så kallad Måbra-dag. Målet var alltså Tjärö som är en större ö ungefär mitt i Blekinge. Beläget i min blinda fläck vad gäller detta landskapets kuststräcka, alltså mellan Ronneby och Karlhamn.
Där ser man också hur viktigt det är med lokalkännedom vad gäller fiske och då i synnerhet det slags fiske jag hade tänkt bedriva. Man fick nämligen göra ungefär vad man ville och hur mycket bättre kan man må än när man gäddflugfiskar?
Så jag släpade med mig vadarna, fiskeväst, en rulle, spö och vadarstav på bussen. Till ingen nytta kan jag säga med detsamma. För här påminde naturen mer om Västkusten än där jag bor. Mycket klippor, stenhällar, bergknallar och således även ganska djupt runt omkring. Så kontentan av det hela var att jag gjorde en ganska slät figur och hela tiden fick säga att "Nej, det har jag inte", i en allt mer irriterad ton. Vilken fråga det svaret gällde får ni räkna ut själva. Det är nämligen väldigt lätt och man får varken 100:- för besväret eller ens en dubbelchans.
Lite kan jag skylla på vädret, inte så mycket att jag inte fick någon fisk utan snarare att det var så hett att det var stört omöjligt att gå omkring i vadare och leta fiskeställen. En liten plätt som det gick att befiska hittade jag dock och kastade väl sammanlagt 20 minuter innan det stället var utfiskat. Sedan blev det åter djupt och brant med stora stenar som gjorde det livsfarligt att vada. Dessutom växte det ganska mycket ålgräs där.

Men, ett fynd gjorde jag dock och det är bland annat därför jag nämner det. Nämligen den färggranna wobblern som jag genast upptäckte liggande och flyta i strandkanten insnärjd i tång och sjögräs. Den fula lilla gummifisken hittade jag i en ask häromveckan när jag letade efter annat och kom ihåg att jag plockat bort den från en trekilosgädda för ganska så många år sedan. Så nu har jag redan samlat på mig lite bränsle för nästa vårs traditionella eldbegängelse.  Kanske det är dumt, jag vet inte, men nog är det väl trevligt med traditioner och förhoppningsvis kommer jag att hitta fler brännbara objekt senare i höst och vinter.

Men hade jag haft lite bättre lokalkännedom eller kunnat läsa kartan lite bättre kunde jag kanske åtminstone fiskat upp en kilosgädda för senare på eftermiddagen när vi gick iväg lite längre stötte vi på en badplats i en vik där det såg ut att vara fiskbart en ganska lång sträcka. Men det var så dags. Men förutom själva fisket var det väldigt trevligt och samma underbara sommarväder då i onsdags som nu idag, fredag.
Därför var jag också extra fiskesugen idag eftersom Tjärö kan liknas vid att en person kommer uthungrad till ett stort, läckert, gratis och dignande smörgåsbord, tar en smakbit men så kommer någon och kör bort honom därifrån. 
"Hösten kommer, var så säker", påstod jag förra gången men än har jag långt ifrån blivit besannad. Men det hade ändå kunnat bli en så fantastisk fiskedag för min del. Ett riktigt skrytdagboksblad. Hur jag först satt hemma och räknade ut och resonerade för mig själv och lade upp strategin. Hur jag tänkte efter hur vindarna hade blåst förut, var jag hade sett fisk sist, tidpunkt på året, vattenstånd och liknande. Och dramatiskt till sist satte pekfingret på en punkt på kartan och måhända lika dramatiskt ropade ut att "Där! Där bör det vara bra just idag!"
Hur jag heroiskt trotsade alla hinder, utförde det jag föresatt mig, nämligen att enbart fiska med vadare och det lätta spöt och just där jag förutsagt det mot alla odds, fått en stor gädda. 
Så hade det kunnat bli om jag inte klantade till det så dant och gjorde bort mig fullständigt.

Det där "mot alla odds" gäller vädret. Absolut spegelblankt och under en brännande sol är inga bra förutsättningar. Det är också därför femkilosgäddan får utstå att kallas dummare som högg. För det gjorde den. Dummare än de som hade förstånd nog att inte göra det. Jag hade kört ut till en våra stora öar, parkerat båten och stod utvadad på en stor grundflade med djupare områden strax intill. Ännu var klockan inte så mycket och det kändes helt underbart att gå omkring på fast, slät botten och ha hela dagen på sig att bara fiska och fiska.  Och som sagt, ännu underbarare när gäddan högg för en femkilosgädda på klassfemutrustning räddar vilken fiskeära- och dag som helst.

Jag hade upplevt hugget och hanterat det fullt riktigt. Anade mer än jag såg gäddan komma och avvaktade i exakt rätt sekund att göra mothugget och kroken fäste som den skulle, det såg jag tydligt. Den plaskade och slog, drog och levde om som den ville en bra stund. Allt helt perfekt med andra ord. Ända tills den kom närmare och jag ville ha några tydliga bilder på den i vattnet just så att man såg den glänsande gäddsaran i käften på den. Då hände det som inte får hända. Den kom nämligen farande rakt mellan benen på mig innan jag hann hindra det. Inte bara det utan den tog vägen runt vadarstaven eller linan på den också. Jag försökte föra under spöet samma väg som gäddan tog innan det knäcktes och det lyckades jag åtminstone med men inte att trassla loss gäddan. Hade detta varit en tecknad film så skulle gäddan ha simmat runt mig ett varv till, dragit till, och jag skulle ha stupat som en ko för en cowboy som snor ihop benen på den med sin lasso och drar till. 
Istället blev det stumt för gäddan och då drar den av linan. Så är det bara och där stod jag med avsliten tafs och där simmade gäddan iväg med min gäddsara fortfarande glittrande i mungipan. Snopen var bara förnamnet hur jag kände mig!
Efternamnet får väl bli den dummaste som rubriken utsäger, som var så slarvig.
Jag kunde i alla fall trösta mig med att gäddan inte skulle ta någon skada av att ha min lilla pyttekamasan kvar i käften för den satt på utsidan och en metkrok #6 är betydligt mindre än de rostiga jättetrekrokar som till exempel wobblern på bilden överst är utrustad med. 
Kvart över tio hade gäddan huggit och allteftersom det blev varmare och vinden helt avtagit trodde jag att loppet var helt kört även för idag. 
Dessutom började det dyka upp andra båtar, badare och solare lite överallt. Så här års en vardag tyckte jag att jag var i min fulla rätt att få vara här helt ensam. Fast jag kände på mig att ingen skulle bry sig om det om jag påtalade det. 
Arbetar inte folk? Går inte barnen i skolan? Eller har de inte nyttigare saker för sig?
Eh... He, he... Ja, jag själv har ju ledig dag enligt schemat eftersom jag jobbar på helgerna ibland så det är fullt legalt. 
Trots att solen sken allt intensivare och mer bländande än någonsin såg det allt mörkare ut. Jag hade haft min chans och sumpat den, tydde allt på.
Men det finns tydligen Någon där uppe som bryr sig. Någon som ville mig väl. Förmodligen för min anspråkslöshets och blyga framtonings skull här i mina dagboksblad. 
Förresten jag undrar om inte den som styr där uppe är en slags Vattengud. En hård och hämndlysten Herre som inte lägger fingrarna emellan. Hur vore det med Zeus brorsa Poseidon? Havets och icke att förglömma även jordskalvens härskare. Jordskakaren själv.
Vi såg ju lite av det nere i Thailand och nu senast i New Orleans. Men det tror...
-Internetombudsmannen här; stopp nu innan du säger något dumt!
-Åh ursäkta, det var inte min mening att skämta om så allvarliga saker.
-Bra, jag vill mena det!
-Nej, och därför stödjer jag helt och hållet allt hjälparbete där nere. Jag läste till exempel om en stödkonsert för att samla in pengar till orkanens offer. Ett band är dock helt portförbjudet att spela där.
-Jaså, vilket då?
-Kathrina and the Waves...
-Usch och fy! Stryk genast det!
-Visst, om jag kommer ihåg det.

Eller också fick jag helt enkelt lön för min envisa tjurskallighet. För dum för att inse att fortsatt fiske inte skulle löna sig. Möjligtvis om jag tog av mig vadarna, riggade det tunga spöet med sjunklina och körde ännu längre ut. 

Lite längre ut än jag befann mig tyckte jag mig se att vattnet krusades lite så jag gick och hämtade båten, rodde ut på djupt vatten och startade motorn. Körde ut mot en udde och letade upp en ny parkeringsplats.  Iklädd vadare och fiskevästen kämpade jag mig igenom manshög vass och buskvegetation tills jag kom ut på en stenig udde där vattnet faktiskt kluckade och rörde sig lite. Vadade ut till midjan för att finna lite svalka och så småningom kunde jag börja fiska effektivt.  Efter en kvarts fiske såg jag plötsligt en stor virvel bildas kring där jag hade flugan, väntade tills tyngden från flugan upphörde och lyfte spöt.  Fast fisk! Och denna var så gott som exakt lika stor som den jag tappat! Denna gången gjorde jag inga misstag heller fast på de här hala stenarna hade det varit mer förklarligt.  Lägg märke till flugan till vänster om gäddhuvudet.

Sedan är det inte så mycket mer att rapportera från dagens fiske. Eftersom det börjat röra på sig i vattnet körde jag efter en stund tillbaka där jag började fast på en annan del och försökte igen. Men där hände inget särskilt förutom att jag fiskade med publik. Inne på stranden uppehöll sig nämligen flera personer och jag skulle tro att de aldrig sett en person i vadarbyxor där ute stå och kasta.
Inte så att det aldrig varit någon där förut för detta är ett av mina nya vinterfiskeställen som jag upptäckte förra året och jag var här nog ett par tre gånger. Men då var det garanterat folktomt längs stränderna.
Trots att jag borde vara helnöjd så kunde jag inte låta bli att gräma mig lite, lite grann över att jag inte kunnat bokföra två femkilosgäddor och ingenting annat för den här dagen.
Men jag undrar ändå inte om det är Poseidon där uppe som nickat gillande för att jag släpper tillbaka gäddorna och ville ge mig lite uppmuntran.