05-09-22

Torsdag

Normalisering

Jepp, idag är vi tillbaka i det vardagliga fisket i hemmavattnen.  Det är skönt att äntligen kunna skylla på naturliga orsaker när det går dåligt. Idag behövde jag inte fantisera ihop långsökta undanflykten med halvreligiösa inslag utan det räcker så väl till med vädret den här fisketuren. 
När jag körde ner mot kusten vid halvsjutiden på morgonen hade de dels lovat svaga vindar och dels hotat med dimma. Hemma i Gagnekulla var det dock helt klart och inte ens minsta dis syntes till så jag packade för båtfiske och för att gå iland. 
Men redan halvvägs till stan tätnade tjockan och jag ändrade kursen från rakt fram, söderut till Långö till ett annat väderstreck. Nej, köra till havs med båten i tät dimma lockar mig inte det minsta nu för tiden om det någonsin gjort det. 
Jo, som yngre och fanatisk fiskare bangade man inte för att köra ut i tät dimma. Först trevade man sig fram ut ur hamnen, över Borgmästarfjärden och ut igenom Saltösund. Sedan, vid piren tog man ut kompassriktningen rakt sydväst och så körde man på med ett krampaktigt grepp om utombordarens rorkult och ihärdigt spanande framåt, åt sidorna och då och då ner på kompassen på durken framför en. Så satt man i trekvart och hoppades på att man inte girade för mycket. Hade man tur kom man rätt. Det vill säga insidan av Aspö eller Hasslö så man kunde leta sig ut till utsidan och där fiska havsöring för detta skedde mest under våren då man ville ut efter öring. Men lika ofta växte det fram helt okända konturer av holmar och öar och man hade ingen aning om var man befann sig förrän man rott runt ett bra tag och något välkänt landmärke kom till synes eller man fick vänta tills dimman lättade. 
Men det var då det. Är det dimma redan på morgonen vänder jag hemåt eller som idag, kör med bilen ut till något höstfiskeställe och fiskar gädda istället.
Men vädret lurade mig duktigt idag. För knappt hade jag kommit halvvägs ut till en ö förrän dimman lättade och längst ut var det nästan helt klart! Vem hade väl kunnat ana det?
Men å andra sidan rådde fullständigt bleke.

Augustijolmigt och septemberförruttnelse i stora lass. Högvis med bandgräs i klumpar och sjok, högar och drivor. Ibland hopsamlat och i väntan på att spolas upp på land som här på bilden men lika ofta kringflytande över fiskeplatserna och ständigt fastnande på kroken. Fortfarande råder det mer sensommar än höst, tycker jag. Väldigt milt för årstiden och trots att jag hade skjortärmarna uppkavlade blev det väldigt varmt även att förflytta sig korta sträckor till lands.  Själva fisket var som förväntat dåligt. Men inte helt dött. Som en tröst resonerade jag att även om jag kört ut med båten är det inte alls säkert jag skulle ha lyckats bättre.

Vindstilla är dåligt för att det ger fisken ingenting att fokusera på, tror jag. Gäddan blir slö och oföretagsam samt skygg. Håglös och vet inte vad den skall ta sig för. Vind och vågor ger upphov till strömmar i vattnet som gör att gäddan exakt vet vad den skall göra. Beroende på årstiden kan den gå och ställa sig där den vet att just där går det ett bra stråk där bytesfisken bör visa sig. Sommarhalvåret på lovartsidan och vinterhalvåret på läsidan.
Alert och vaksam smyger den i läge och står där och lurar efter tobis, mört eller vita gäddsaror och är beredd när det dyker upp. 
Jag upplevde en både kul och intressant timme när jag fiskade av ett avsnitt där det var mycket sandbotten och sikten var god. Där hade jag kontakt med fyra eller fem gäddor utan att lyckas landa en enda. De var tveksamma men gick ändå upp och virvlade kring flugan utan att riktigt ta. En följde efter, såg jag väldigt tydligt. Den kom simmande ungefär en meter efter flugan. När jag pausade hemtagningen, pausade även gäddan. När jag ryckte igång flugan, återupptog gäddan förföljandet men kom inte närmare. När jag hastigt lyfte upp flugan för att gäddan inte skulle komma för nära och upptäcka mig, blev den stående där, håglös och tveksam såg det ut som. Under tiden kastade jag åt ett annat håll för att se om den skulle ta efter någon minuts väntan. Den stod kvar där under tiden men så verkade den bli lite rastlös, vände och simmade långsamt iväg. Kanske kände den sig uttittad där den stod över ren sandbotten och en slät vattenyta som inte gav skydd från rovfåglar. 
Flera gånger under dagen såg man hur det bildades en våg efter flugan när man kastade in mot land eller en vass. Men en tveksam våg och inte snabbare än flugan gick och ofta vände de utan att ta.
Vid ett tillfälle var det till och med två gäddor som jag såg följa efter; en nära och en långt ute.
Ingen var särskilt stor utan vanliga tvåkilosgäddor men det var ändå kul att se att det fanns liv i vattnet. 
Några missade jag eftersom tafsen var böjd på ett sådant sätt att den förmodligen fungerade som ett krokskydd upptäckte jag sedan. Då letade jag igenom flugpåsarna efter en liten One-Size. Både för att det vindstilla vädret gjorde det svårt att kasta och för att lättare fresta gäddorna att hugga. Annars är vinden en väldigt bra medhjälpare till att få ut en relativt tung fluga på det lätta spöt.

Fick ganska snart en liten gädda på den och ytterligare någon timme efter det hände det där lilla extra och oväntade som gör fisketurerna så roliga. Inget jättemärkvärdigt men som jag stod där på en sandflade och kastade ut över djupare vatten och mörkare botten, drog det till och tafsen gick av med ett ohörbart snäpp. Jag kollade nylontafsspetsen och mycket riktigt var den uppfransad och repad. En lite större gädda hade slukat flugan för långt och 0,30-tafsen hade fått tandkontakt; något som de sällan tål.  Nå, jag satte på en ny, lite större gäddsara och kastade först ett par kast åt ett annat håll för att acklimatisera flugan med vattnet. Det kan ta ett par kast innan den blir genomblöt och sjunker som den ska.  Så kastade jag där gäddan tagit den första flugan och fick genast ett hårt hugg. En stark och lite större gädda som drog och slet. Kolla på bilden hur den tar vatten efter ett hopp!

Ja, inte större än en treochenhalva men idag fick man vara nöjd med det lilla. Lita på att jag noga kollade om den hade två flugor i käften men det hade den inte. Men ändå är jag övertygad om att det varit den i första läget men att flugan ramlat av. Det har hänt flera gånger förut nämligen att man kunnat hitta flugan på bottnen efteråt. Men jag kunde inte leta så noga idag eftersom jag stod vid en kant. 
Men som sagt, idag var det ganska normalt fiske och det var skönt att vara ute. Men lite höststormar skulle pigga upp. Eller nej förresten; stormar skall man nog inte mana fram nu för tiden. Jag är rädd för att man lär bli mer än bönhörd ändå.  Låt oss istället önska lite friska vindar som rör om och rensar bottnarna och slänger upp skiten på land. 
Men än har jag båten i sjön och hoppas komma ut på någon holme under hösten. Ju längre man kan spara på fastlandsfiskeställena desto bättre. 
Fick ett nummer av den allt mer fisketidningsliknande medlemshäftet Svenskt Fiske. Åter handlar det mest om tävlingsfiske. Eller åtminstone skär det i mina ögon så dant att det verkar så. Till råga på allt höjs tävlandet i flugfiske till skyarna och det löjliga tävlingsraseriet illustreras på en bra bild där en flugfiskare i vadare ute i en å springer med en stackars fisk i håven för att mätas hos en kontrollant. Jag tycker det går emot och svär mot allt som flugfisket står för. 
Vill man i Förbundet verka för ett långsiktigt sportfiske i Sverige och inte dra på sig eld från miljöpartister, djurvänner och veganer bör man å det snaraste sluta stödja sådana aktiviteter. 
Jag har skrivet det tidigare och kan göra det igen; kommer man någonsin att få läsa eller höra om jakttävlingar i Sverige? Kommer det att arrangeras landskamper i att skjuta så många harar som möjligt. Eller vem dödar flest rådjur på en dag? Jag tror jägarna är smartare än så. 
Jag tycker det är ovärdigt att hantera fisk på det viset. Vad som händer med fisken efteråt vet jag inte. Alltså om den sätts tillbaka eller dödas men springer man omkring med en öringpinne i en håv långa sträckor kanske den inte mår så bra efteråt, jag vet inte. 
OK, här hör man kanske det klirrar av glas lite grann som om man kastade sten i ett växthus men mitt sätt att fiska tror jag hör framtiden till om det skall bli något fiske i densamma. 
Likaså vet jag att både tävlings- och fångstinstinkten är djupt rotade i oss, eller i en del av oss men man har ett val att aningen uppmuntra den eller att försöka dämpa den.
Om man nu vill tävla i flugfiske, varför inte nöja sig med casting, flugbindning och frågesport? Eller varför inte LANA i något av de många dataspel i fiske som finns?

Ja, märker att även själva dagboksbladet blev en lite småtråkig normalisering till vardagsfiske utan sensationer eller extraordinära bilder.