05-09-27

Tisdag

Sista sommardagen

eller

Än finns det hopp

Fortfarande råder det närmast olycksbådande sensommarväder. Som den varmaste julidag och var man lagd åt badningshållet skulle man mycket väl kunna tänka sig ett dopp idag. "Sånt straff sig!" sa di gamle förr. Kanske att man inte tog sig ett dopp utan mer det måhända "onaturliga" vädret. Själv är jag övertygad om att vi kommer att få beskåda de mest rysansvärda extremer under hösten och vintern. Utom just is-och snöoväder. Men regn och storm en masse tror jag på. Detta utan att det minsta skåda djupt i abborrinälvor, kaffesump eller kalvfiléer eller hur de traditionella väderspågubbarna nu bar sig åt. 

Samma väder som sist med dimma och allt. Så idag hade jag inte ens med mig båtbensinen eller andra tillhörande grejor för en sjöfärd. Nej, direkt till ett av mina landfiskeställen körde jag bilen.  Kan tänka att föraren i den omkörande bilen var något irriterad för han tutade hela tiden. Men av trafiksäkerhetsskäl kunde jag naturligtvis inte ta någon bild inuti bilen när jag körde, hu nej. Istället stannade jag bilen, gick ur och ställde mig mitt på vägen. Detta för att skapa en stämningsfull, konstnärlig bild i både samspelet och kontrasten mellan människans tekniska hjälpmedel kontra naturens dimmiga, konturlösa töcknighet. Samtidigt pekar den med ett moraliskt pekfinger på nutidens stora, politiska, livsavgörande miljöfrågor.  Är den röken från bilarnas avgasrör som i själva verket ger upphov till dimman

eller är det tvärtom? Här kan man sannerligen tala om en dubbelbottnad, avgrundsdjup symbolik som alla stora konstverk. Eller också kan det vara att idag har jag många bilder och lite text. 

Idag blev det den bästa fisketuren på länge. Så gott som allt var toppenbra och då är det genast svårare att få orden att flyta fram. Är vädret bra brukar det andra följa av sig själv nämligen. 
Delar man upp en fisketur i beståndsdelarna väder, välbefinnande och fisk så kan en typisk fisketur innehålla ganska olika procentandelar av dessa de tre viktigaste. Sätt högsta betyget på 100 och den ideala blandningen blir då 30 + 30 + 30. Fast man kan anta att en hel del fiskare än hellre vill se förhållandet 1 + 1 + 98. Det vill säga man mår skitdåligt i en orkan men får en jättestor fisk. Men, kanske den matematiskt kunnige invänder, tre gånger trettio blir bara 90?
Jo, men i mitt fall vill jag gärna fördela de kvarvarande tio procenten till fem till bra bilder och fem till lite kul iakttagelser i bakgrunden. 

Det blir nämligen lite lättare att skriva dagbok då nämligen.  När vi ändå är inne på procentuppdelning och att analysera sönder olika saker bör det perfekta förhållandet mellan motiv och teknisk kvalité på en bra bild ligga på femtio-femtio. Här till höger är det däremot kraftig övervikt på motivet. 80 mot 20 ungefär.  Och det är lika bra att jag slår fast det redan från början att här på min plogg är det jag som är enväldig domare på vad som är bra och dåligt.  Bilder av hoppande gäddor är nämligen mitt favoritmotiv och när jag tog den här trodde jag den skulle bli perfekt. Innan hade jag nämligen satt ljuskällan till direkt solljus och därför borde kameran kompenserat bättre för den lågt stående solen. Det är dagens första gädda som gick upp som en polarisraket och näst största mellan fyra och fem kilo.  Eftersom jag kastade i motvind med det lätta spöet hade jag börjat med en väldigt liten gäddsara; egentligen inte mer än en One-Size.  Hade väl stått där utvadad och kastat cirka en kvart innan den högg. Eftersom det var flödande solsken, dimman höll på att lätta och en lätt bris rådde så gissa om man mådde bra.  En perfekt öppning helt enkelt.

En hygglig gädda redan i inledningen och snart fick jag ett par mindre som utfyllnad och i närheten av mig ägde en liten naturhändelse rum. Den kan jag inleda med en (kåseribetonad) betraktelse över andra djurarters intelligens.
Hittills hade jag trott att ormslån eller kopparormen om man så vill är det dummaste djuret i vår svenska fauna. Hemma i Gagnekulla, i skogen brukar jag ofta vara ute och gå på skogsvägar och -stigar. Ofta får jag gripa in och rädda de debila idioterna till benlösa ödlor. De brukar nämligen krypa fram och lägga sig i hjulspåren. Och där ligger de. Ingenting förmår dem att flytta på sig för egen maskin. Man kan ropa och skrika på dem men de låtsas inte höra. Man kan hoppa och stampa runt om dem; men de rör inte en fena. Eller skulle inte ha gjort det om de haft några. Istället brukar jag ta en pinne och peta undan dem till vägkanten. Jag vet inte hur många jag räddat bara i år men det är nog en fem, sex stycken. De måste vara ett lätt byte för ormvråkar, rävar, grävlingar och vad det nu kan vara. Att de klarat evolutionen så här pass långt är för mig en gåta. Jodå, jag känner till deras enda försvarsvapen som är att vid tecken på hotande fara, lossa på stjärten och slänga iväg den en bit bort. Låta den ligga där och vrida sig och sprattla å det livligaste för att locka till sig rovdjuret eller rovfågeln. Samtidigt sprutar den skit. Det är därför jag använder en pinne när jag makar den åt sidan. Sedan förflyttar sig huvuddelen i säkerhet medan stjärten äts upp. Det är deras överlevnadsstrategi men mot bilar hjälper den garanterat inte.
Men idag blev jag vittne till att nötkreatur inte heller är så smarta. 

Eller att vad som är bra för en inte är lika bra för tio. Bäst jag stod där och fiskade lade jag märke till att en ko lösgjorde sig från flocken inne på land och långsamt sökte sig ned i vattnet och  vadade ut. Här fanns några små holmar och skär men inte skulle den väl ut på ett för att beta heller? De är väldigt små nämligen och betet måste vara väldigt magert. Men jodå. Ut till den minimala holmen vadade den och började beta. Och två till följde efter. Och ytterligare några. Snart var hela flocken ute i vattnet och vadade ut mot holmen där man knappt kunnat lägga tre frimärken på rad på den gräsplätten! Samtliga utan vadarbyxor. Snart stod de så tätt att de väl knappt kunde vända sig eller att det blev så många grässtrån till var och en. Tala om flockmentalitet!

Jag antar att de som bor här i Blekinge har uppmärksammat den senaste staketstriden här på våra stora öar. Det brukar alltid vara någon på gång och mest brukar det röra sig om konflikter mellan sommarstugeägarna och öbefolkningen. Men den här på en av våra större öar gällde öns intresseförening kontra medlemmarna. I alla fall tyckte styrelsen att ön började bli igenväxt på den södra sidan och därför beslöt att dels stängsla in hela den delen av den ganska stora ön och dels att komma överens med en bonde om att släppa ut en massa boskap där för att beta. Men det allra värsta var att de varken frågade markägarna om lov eller ens informerade dem först. 
Stor skandal!
Jag brukar roat följa sådana följetongsliknande lokala konflikter i ortspressen för jag är ju en trägen, men lite småhemlig gäst ute på öarna. Men alls ingen sommargäst för då befinner jag mig mest utanför i båten. Men de andra årstiderna är jag där desto oftare. 
Nå, den här konflikten har resulterat i dels arga insändare i tidningen riktade mot styrelsen dels ilskna svar från styrelsen riktade mot medlemmarna där den hävdar att de visst har mandat att göra som de gjort, detta helt enligt stadgarna. Dessutom nyhetsnotiser om nedrivna staket och annan skadegörelse å detsamma. 
Men jag kan tänka mig att boskapen utgör vinnarna i stridigheterna för trivas där borde de göra för jag är den förste att intyga att där är igenväxt. Rena djungeln och jag går ogärna dit. Svettkusten heter den i mina tankar.
Men just här på bilden är det ganska magert och jag såg redan i somras från båten att de mest höll till nära havet där det var öppet och kargt. Men de verkar snälla och när jag senare vadade iland, kom de inte rusande med fällda horn och svansarna i vädret, vilket jag var tacksam för. För enkelhetens skull kallar jag dem för kor trots att jag kunde se att där fanns både tjurar, kvigor och kalvar.

Det var en väldig fart på gäddorna idag. Här ännu en som är uppe i luften och skuttar.  Efter ytterligare ett par mindre gäddor var jag tvungen att byta fluga. Visst är det kul att få även tvåkilosgäddor på det lätta spöet men kanske ligger det någon sanning i tesen att ju större flugor desto större gäddor. Likaså är det ju direkt fel att ständigt fiska med samma fluga lär oss Blekinges absolut främsta expert på gäddflugfiske så jag bytte till en lite större. Fast främsta anledningen var nog ändå att tafsen hade blivit så krullig att den blivit så kort att nästa gädda riskerade att få grepp upp över nylontafsen och vad det kan ställa till med är vi alla medvetna om. Man bör inte spekulera för mycket i framtidens okända marker; sånt straff sig! Fast ibland är det svårt att låta bli.  Jag märker nu mer och mer hur svårt jag har att tackla det tunga gäddspöt utan rent automatiskt väljer jag det lätta och tänker i stil med att "Hm... Jo, idag kan jag ta det för det kommer mest att bli kast i med- eller sidovind."

Är man därmed mer nöjeslysten än ärelysten? Det vill säga tycker jag det är så mycket roligare att få smågäddor på den lätta utrustningen än att få ytterligare tiokilosgäddor på det tunga spöet genom att därmed kunna använda de allra största gäddsarorna? Detta ytterst viktiga och angelägna ämne borde det egentligen ställas till en TV-sänd soffdebatt om men jag nöjer mig med att nämna den här. Jag tror det givna svaret blir att jag är både nöjes- och ärelysten så till den milda grad att jag tror jag har möjligheten att ta en tiokilosgädda på klassfemspöt. Åtminstone skall jag försöka under innevarande säsong. Eller än har höst-och vintersäsongen inte riktigt börjat än. Men den är väldigt nära och jag fick förresten nyssens rapport om stora gäddor på grunt vatten.
Som jag tidigare nämnt har jag utökat antalet fiskeställen i vinter genom att utspionera kusten från båten och dessutom försökt tänka lite innovativt och inte bara mala på i samma gamla hjulspår. Och blir det ingen värstingisvinter som omöjliggör fisket så tror jag att jag har en god chans att lyckas. Mitt minne är inte det allra bästa men jag har för mig att jag fått ett par sjukilosgäddor och några till mellan fem och sex kilo så omöjligt tror jag absolut inte det är. 

Här en bild på ännu en sådan där liten kul grej som kan inträffa under en fisketur och som är tacksam att orda lite om. Det är en mycket trevlig treochenhalva som svepte i sig flugan på väldigt grunt vatten och genast rusade ut på djupt. När jag fick in den så jag kunde se den, märkte jag att hela flugan syntes som ett glittrande, vitt streck ända nere vid bröstfenorna. Men felkrokad kan man nog ändå inte säga att den var. Eller vänta lite nu! Ännu ett ämne för en TV-debatt kom jag nyss på. Gäddan hade nämligen slukat flugan på det viset att den halkat ut genom gälbågarna och #6-kroken fäst på utsidan av gäddan. Tittar man noga på bilden kan man se det japanska stålet. Men tänk om detta hade hänt i Mörrum på en lax eller öring; var det felkrokning eller inte? Onekligen är den krokad på utsidan så vad gäller?

Fast i min lilla värld av fiske räknas det som rätt och riktigt. Det är heller inte första gången det inträffat och om inte annat tyder det på att gäddan suger in sitt byte i munnen genom det vakuum som uppstår i vattnet när den hastigt öppnar käften. Eller kanske uttrycket vakuum är förbehållet avsaknad av luft? Låt oss säga undertryck då. Men hur gäddan samtidigt kan vända på flugan/bytesfisken är fortfarande en fråga som vetenskapen ännu icke kunnat lämna svar på.
Strax därefter fick jag en femkilosgädda men tyvärr inga bra bilder på den. Även den gjorde ett hyggligt hopp men det kunde inte förevigas. Samt ytterligare en mindre gädda och tappade en. Faktum var att jag hade åtta hugg. Sju landade av åtta är inte så pjåkigt tycker jag. Klockan elva bokförde jag den sista på och att det inte blev några fler berodde på att jag då bytte ställe. Först gick jag tillbaka till bilen och åt lite lunch. Sedan prövade jag ett helt annat ställe men där var det inte bra alls. Samt att vinden ökade så det blev otrevligt. Fiskade där bara någon timme och eftersom förmiddagens fiske varit så väldans bra körde jag hem istället.