05-10-21

Fredag

Besök i barnkammaren

Jag vet inte hur andra gör när de skall ut och fiska men jag försöker alltid ha en plan. Först försöker man göra sig en bild av hur vädret ser ut nere på kusten och det gör man i två steg. Först har man ett hum om vad de har sagt på väderleksrapporten och så tittar man ut genom fönstret. Eller i mitt fall går ut på vägen och tittar mig omkring. Och så vet man hur det aktuella vattenståndet är. Och som jag hävdade för ett par dagar sedan måste det vara väldigt lågt även idag. Som igår hade det blåst en sydlig bris och om det överhuvud taget påverkar vattenståndet alls bör det få det att sjunka ytterligare. Idag skulle vindriktningen bli från sydväst så jag utgick ifrån att vattnet skulle vara betydligt lägre än Glocalnets priser.
Förresten kan jag ibland ändra planerna på väg ner mot kusten i det tredje och allra sista steget för det är inte förrän då ser jag hur väl verkligheten stämmer överens med kartan när jag studerar alla flaggorna på olika ställen de två mil jag har till stan. Om jag nu kör om stan, vill säga men ofta gör jag det och så kan jag ta av åt vänster eller höger, öster eller väster, vidare ut till fiskeställena.
Idag stämde både teori och praktik in så jag genomförde planen till punkt och pricka utan större avvikelser utom det som det brukar vara att man inte hinner prova alla ställena man tänkt sig. Tiden går så fort när man har roligt nämligen.
Idag gick planen ut på att verkligen försöka utnyttja lågvattnet. Jag tänkte att man kunde komma fri från den besvärliga strandremsan som finns på så många ställen längs mina kuster. De där första cirka tio, tjugo meterna precis fullt med tångstenar och så längre ut, jämn och fin sandbotten. Men i vanliga fall och även med lite normalt lågvatten brukar det ändå vara för djupt att komma ut dit. Istället får man hålla på att halka och slira på stenarna och varje gång man skall förflytta sig får man göra det försiktigt med hjälp av vadarstaven. Istället ville jag vada på sandbottnen och kasta inåt eller kanske snarare längs med tångstenarna. Det hade varit perfekt!

Tja, jag vet egentligen inte varför folk håller på att fiska regnbågar och öringar när gäddorna hoppar hela tiden.  Alla gäddorna gör det. Det här är en bild på dagens första; en fyrakilos och jag tycker väl att det räcker med en bild av hoppande gädda för idag. Det måste ju bli tröttsamt i längden om jag skulle publicera en av varenda gädda jag tar. Idag var det till exempel tolv styckna och inte ens den mest fanatiska gäddentusiast vill väl titta på så många bilder av hoppande gäddor. Jag antar att det vimlar av hoppande gäddor även på alla andra hemsidor som handlar om gäddfiske. Att alla fisketidningar illustrerar sina gäddartiklar med levande, skuttande gäddor tar jag för givet. Inte kan jag tro att det fortfarande är så illa ställt att det mest är folk i orangea overaller som håller fram döda gäddor mot kameran.  Jag menar, det är ju så lätt att få dem.

Platsmässigt kan man säga att jag höll till vid ett sund mellan två öar. Jag hade valt det med tanke på vindriktningen och där jag började var det snudd på lovart och vågorna var ganska störande. Men ju längre jag fiskade och förflyttade mig, desto mer lä blev det. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig på alla ställena heller. Det blev ändå ganska mycket slirande och halkande på tångstenar här och var. I det sammanhanget kan jag göra en liten utvikning i fråga om vadarna. Jag vet att jag klagat lite över att de går sönder och man får limma dem. Men egentligen är det tvärtom; alltså att det är förvånande hur mycket stryk de tål utan att gå sönder. Idag fastnade jag flera gånger genom att foten med tillhörande stövel pressades ner mellan två stenar. Det var nästan stört omöjligt att dra upp den igen. En gång var jag rädd för att slitit loss själva stöveln från resten av vadarna så hårt fick jag slita. Likaså att man stöter i vassa klippkanter så hårt att benet blöder. Det har hänt vid något tillfälle men vadarna har hållit. Vid ett tillfälle utförde jag en raglande, vild steppdans med väderkvarnsfiftande armar och bara försynen eller ett gott fotarbete räddade mig från att trilla baklänges raklång.
Nä, tacka vet jag jämna sandbottnar!
Men stundtals kom jag helt rätt och kunde uppleva ett flugfiske under perfekta förhållanden då jag kunde gå på sandbottnen och kasta prick mellan tånggrund och stenar och se virvlar bildas vid flugan. Det var mellan 10 och tolv och visserligen var det inga stora gäddor men roligt ändå. 
Fast i jämförelse med de gäddor jag tog lite senare, mellan klockorna tolv och ett var de visserligen jättar...

Då hade jag kommit runt ytterligare en udde och kommit in helt i lä. Och vad jag utan tvekan kunde konstatera har gäddorna (och då avser jag de riktiga gäddorna) inte uppsökt läsidorna än. Jag tror jag varken förr eller senare hamnat i ett sådant stim av smågäddor! Och jag menar små! Jag har visserligen bokat dem till ett kilo för att sätta ut 0,6 eller 0,7 hade ju varit genant. Förutom de 5 eller 6 jag tog upp tappade jag nästan lika många. De små liven orkade väl inte gapa tillräckligt stort för att greppa över ens min pyttelilla krok, kan tänka. Det var heller inte självklart att det skulle finnas en massa smågäddor just här. Så jag fortsatte och fiskade färdigt hela sträckan som slutade vid bilen och en avkopplande lunch. Eftermiddagens fiske förlade jag till andra sidan sundet och då mer i lovart. Men samtidigt hade vinden mojnat och solen glimtade till lite mer.  Men efter en perfekt inledning fick jag bara uppleva fantastiska fiskeförhållanden fast utan själv fisken. Inledningen var en femkilosgädda som högg redan på andra eller tredje kastet. Eftersom den inte var större gjorde jag mig inte besvär med att vada in mot land för att ta något idolfoto på den. Visst fick kameran jobba lite grann men jag har ju redan en bild på hoppande gädda och det får väl räcka med det.  Ett förhållande man kan reflektera över vid betraktande av bilden här till höger är att den ger hopp om framtiden. Vi ser nämligen två tillväxtfaktorer av rang.

Dels det mer självklara nämligen en liten gädda som förhoppningsvis kommer att växa sig stor och stark och länge leva och hugga många gånger på en gäddfluga. Men också algsorten blåstång nere i vattnet. Nu ser jag bekräftat från andra håll vad jag hävdat under en lång tid att den ökar i omfattning överallt. Man kan till och med se det inne i stan. Gå och ställ er på vilken bro eller kajkant som helst och kika ner i vattnet så nog växer det tång alltid. Där det förut enbart var slemmiga stenar. Är vi ändå inne på positiva trender och vill tolka allt till det bästa så kommer den här lilla sexhektosgäddan att växa upp rekordsnabbt. Om den inte råkar avlida i förtid förstås. Så här är det nämligen i fråga om fiskar; ju varmare det är i vattnet desto fortare jobbar ämnesomsättningen. Ju fortare den smälter maten desto fortare blir den hungrig igen. Och ju hungrigare den blir desto oftare och mer äter den. Och ju mer den äter desto fortare växer den. Vi får naturligtvis slänga in i ekvationen att det samma gäller för gäddornas föda att även de får del av tillväxtsexplosionen. Samt att temperaturen håller sig inom rimliga gränser. Så om en fem, tio år gäller det att se upp när man sticker ner vadarstöveln i vattnet så det inte kommer stim av jättegäddor och hugger sig fast i den samma! 
Nu är det väl bäst att sluta innan vi blir alldeles lycksaliga och helt och hållet svävar bort i det blå!