05-12-02

Fredag

Botten ur tunnan

Fortfarande är det osäkert hur det långsiktiga vädret kommer att bli. Än tror man att man är i hamn; det vill säga att det blir rejält milt och så är det plötsligt ända ner till minus åtta grader om natten och allt känns hopplöst igen. Därför gäller det att köra ner till kusten så ofta man bara får tillfälle. Som idag.
Var inne på nätet och kollade de senaste väderleksrapporterna plus vattenståndet tidigt på morgonen. Syd- sydväst för att senare vrida till sydost, stod det. Aha, tänkte jag, då kör jag dit! Där kan det vara jättebra vid den vinden för då blir det lite halvlä där och man vågar sig ända ut. Stället är alltså en liten udde där jag hade siktat in mig på den steniga, yttre sidan.
Men när jag kom fram upptäckte jag till min besvikelse att vinden låg på för mycket för att det skulle gå att fiska där jag ville. Det är nämligen en himla skillnad mellan syd och sydväst för mitt vidkommande. Och det blåste inte måttligt heller. Samt att det ökade hela tiden. Men ligger vinden på mot den ena sidan är det ju desto mer lä på den andra resonerade jag, så jag gick väl ner dit för att pröva.
Och kan jag meddela min spänt och andlöst väntande läsekrets; ja, idag frös jag inte. Hade tagit på mig en sådan där fordrad skjorta som är mer som en jacka under vadarjackan och den stoppade effektivt den annars genomträngande, iskalla vinden. Det är rejält bistert nu med snöfläckar, is i kanterna och på pölar iland och bara någon grad över nollan.

Men idag kan det sägas att gäddorna uppförde sig helt enligt plan 1A. För att komma i skydd för de värsta vågorna och för att det måhända var någon grad varmare på läsidan hade de samlats sig där i stora mängder. I otroligt stora mängder till och med. Det började lite lätt med en eller två ordinära strandgäddor men ju längre in i lä jag vadade, desto större och fler blev de.  Feta, präktiga breda-över-ryggen fyrakilosgäddor flera av dem.

Bildmaterialet blev inte riktigt lyckat trots att jag verkligen försökte. Men även om det var lä, var vinden så pass hård att vattenytan vattrades och även bottnen grumlade upp så det var svårt att få dem som jag ville. Inte ville de hoppa heller. En sade att det var alldeles för kallt i luften för det. Och släpa in dem till land var de trots allt för små för. Mot slutet var det nästan bara sådana klunsar för övrigt. 
Istället tycker jag att den fluga jag använde förtjänar att få ett alldeles eget  idolporträtt. 

Jag använde nämligen ovanstående på de alla första tio gäddorna. Det är ovanligt att tafsen tål så mycket, vill jag påstå. Förmodligen hade den hållit även för den sista, elfte gäddan för jag kände inga lösslitna wiretrådar även om plasten var avskavd. Men till saken hör att på den här flugan hade jag använt mig av märket Trappy och den var extra tunn. Med sina 0,25 mm diameter är den faktiskt tunnare än nylontafsen som jag har på 0,30. Till skillnad från Drennan Pike Wire som jag oftast använder och som består av 7 trådar ståtar Trappy med hela 19. Om det nu var därför eller om det var slumpen som gjorde att den höll så bra, vill jag i detta läge låta var osagt. En ny tafs, lite lack över bindträden och den är redo för tio nya gäddor redan nästa gång.
När jag skulle ta loss en av fyrakilosgäddorna hittade jag inte kroken. Där kan jag passa på att nämna att det kanske är främsta anledningen till att jag använder mig av röd bindtråd på första delen av flugan. Just för att det vanligtvis då blir väldigt lätt att se exakt var kroken sitter någonstans i den i allmänhet vita gäddkäften. 
Men inte den här gången då. Jag letade och letade men den fanns ingenstans trots att wiren gick in i dess tandbeväpnade gap. Men snart förstod jag att den gått rakt igenom gälbågarna och ut på andra sidan. Det händer faktiskt då och då men den här gången var unik så till vida att kroken inte ens satt fast.
Istället var det strutsherl och glitter som snott sig kring gälbågar och tänder som gjorde att gäddan blev fast. Och det för genast tankarna på den kroklösa flugan. Jag har tidigare varit inne på de tankegångarna för några år sedan när jag experimenterade med garnflugor. Alltså om det skulle räcka med att enbart använda sig av ett segt och tåligt textilmaterial både som vinge och krok i ett. Det var en av två huvudanledningar till att jag gav upp de experimenten för övrigt att när man fått en gädda var det stört omöjligt att reda ut garnvingen från själva kroken. Det var som att fastna med den i en stickad tröja. Den andra var att den alltför ofta snodde sig om krokböjen under kastet.
Ibland har det hänt att jag fått upp gäddor som bara bitit om vingen och kroken är fri. Men då har det gällt små gäddor som jag tror hugger på ett annorlunda sätt. Deras gap är inte tillräckligt stort för att genom att hastigt öppna det, suga in betesfisken och i samma andetag vända det. Att de kan suga in sitt byte eller fluga kan jag förstå genom det baksug som uppstår, men att de samtidigt kan vända det fattar jag inte.

Så vist har Naturen ordnat det att det är därför som många hugg man får utan att gäddan fastnar kommer från smågäddor. De har den där tekniken att först hugga tag om sin mört tvärs över, vända den med några knyckiga rörelser och så börja svälja det med huvudet först. Men den tekniken fungerar dåligt med långvingade vita gäddsaror. Gäddan på bilden däremot behärskar till fullo insugningstekniken. En av flera vars vikt pendlade mellan fyra och fem kilo.  En gäddas försök till hugg kommer jag särskilt väl ihåg. Det var i och för sig bara en två, eller trekilos men precis när jag hade påbörjat nästa kast kom den. Plötsligt så växte den upp på vattenytan, gapade stort men när den slöt käften om sitt tilltänkta byte var det borta. Då bara sjönk den tillbaka igen.

Ja, det kan man verkligen kalla för ett huggbonanza eller gäddparadis. Det var bara en sak som fattades för att lyckan skulle bli fullständig och det var förstås...
-Vänta! Låt mig gissa!
-Åh, självaste herr Internetombudsmannen. Visst, var så god.
-Att inte en riktigt stor gädda fanns med i fångsten när stället som du brukar säga, tog slut.
-Exakt. Det var lite synd faktiskt.
-Och så körde du hem?
-Jag tycker du skall hålla dig vad du begriper; Ip-adresser, servrar, Unix och sådant istället för att lägga dig i innehållet i folks hemsidor.
-Vad menar du? Körde du inte hem; men i tabellen är det ju tomt redan kl 11:15?
-Du hade fel i att stället tog slut. Tvärtom hade jag minst en lika stor sträcka kvar att fiska av. 
-Du har rätt, jag fattar ingenting!
-Jag tröttnade helt enkelt. Det var för många gäddor. Det är inte kul när de hugger på vart och vartannat kast. Det blir bara jobbigt till slut. Såg jag en virvel vid flugan slet jag upp den och kastade åt ett annat håll för att slippa ta upp den. Då är det något som är fel. 
-Det är väl dig det är fel på! Jag skall komma ihåg det här till nästa gång du gnäller över att du inte får någonting! Adjö!

Ja, det kan tyckas svårbegripligt men så är det faktiskt. Men jag övervägde faktiskt att fortsätta för det brukar vara så att har man kommit så här rätt, är gäddorna så här mycket i stöten så är inte en stor gädda långt borta. Jag får väl också erkänna att jag hade baktanken att är det så här pass bra här är det säkert bra på nästa ställe också och då slår jag rekord. För det var väldigt bistert också. Här var någon slags halvlä men bara för vågorna inte för vinden. Och nästan ständigt fick man hålla på och blaska i vattnet med vänsterhanden när man landade fiskarna. Alltnog så minskade den sköna värmen jag inlett dagen i. Min högerfot började kännas kall också. Den har egenheten att försöka inbilla mig att det är blöt så fort den blir kall. Jag vill också göra skillnad på att frysa och bli kall. 
Men visst kändes det rätt med en paus nu, lite att äta och varmt att dricka samt skifte av fiskeställe.
Men lite tvekade jag som sagt för det är sällan åtminstone jag får uppleva sådant här överflöd av fisk.

Hm... Här gäller det att uttrycka sig lite försiktigt vad gäller fångsten... Jag fick nämligen ingenting på nästa ställe men, skyndar jag mig att säga, jag vill inte alls gnälla över det!  Absolut inte, utan jag är fullt nöjd med det jag fick på förmiddagen. Däremot gjorde jag ett kul fynd. Såg någonting som guppade i vassen och tog upp det. Det visade sig vara en fullt fungerande termometer. Två grader plus visade den och jag tror det avsåg både vattnet och luften för den ändrade sig inte.  Jag hade kört en bra sträcka och befann mig nu i en havsvik med riktigt lä. Men här fungerande inte plan 1A vad gällde gäddornas beteende. Där fanns inte en enda trots att det borde vimla av åtminstone några stycken. Rätt tidpunkt på året, rätt väder och vind, rätt tid på dagen, nej jag fattar det inte. Här är några vassvikar där jag förra året hade ett utomordentligt bra fiske både under hösten och kanske framför allt den tidiga våren. Men idag, ingenting. Så då kan man undra om det är meningsfullt att tro sig veta hur gäddorna tänker och tycker. Till vad nytta håller man på och ställer upp teorier om deras beteende? Kanske var det bara en slump i förmiddags att jag träffade på dem? Kanske det inte alls hade med att göra att det var lä där? Jag tror det har att göra med människornas önskan och vilja att urskilja mönster ur kaos även där inget mönster finnes. Man vill gärna tro att tillvaron styrs av förnuftiga, någorlunda förutsägbara regler och lagar men så är det naturligtvis inte.

Men det är inget att deppa för eftersom jag nu i min hand fick ett instrument som åtminstone styr temperaturen. Det är sant! Precis som väckarklockan har en inställbar alarmfunktion och sålunda styr över tiden, hittade jag en skruv på termometerns baksida där man kan ställa in önskad temperatur. En mycket bra egenskap som jag inte tror man hittar hos alla termometrar men så var den här också tillverkat av OBH Nordica, dezzigning good life. 
Hm... Nu gäller det bara att hitta en borttappad vindmätare också så kan vi nog se resten av vintern an med allra största tillförsikt!