06-01-03

Tisdag

Årets första gädda?

Frågetecknet avser naturligtvis hela Sverige. Alltså att ingen annan fått någon gädda i Sverige innan den jag fick idag. Självklart göre sig bara de som fått en i öppet vatten på fluga besvär att aspirera på titeln. Om jag skulle ta hem den utmärkelsen i år skulle det i så fall bero på att jag är den förste som kämpat sig ner till vattnet. I och för sig vet jag en i västra Blekinge som är lite på hugget också, så vi får se om han hör av sig. 
Det är självfallet ingen stor sak om nu någon annan hann före men det är inte lätt att ta sig ner till vattnet nu. Både för att isen ligger i den mesta innerskärgården och att snön hindrar en från att parkera där man är van. För så vitt man inte äger en fyrhjulsdriven Landrover, SUV eller liknande. Torsdagen den 29 december kom ju det första snöovädret som de varnat flitigt för under hela veckan. Rejäla snömängder förde det med sig och det mesta ligger kvar än även om det är plogat nu. Lite har det väl sjunkit ihop också men i gengäld har det frusit igen. 
Men bara huvudvägarna är farbara och extra trångt överallt är det eftersom de måste lägga snön de samlat upp någonstans. Sedan hade temperaturen legat kring nollan men så igår hade det slagit om till mildväder äntligen. Men kort glädje för att det norra högtrycket skulle blåsa ner igen med nordliga vinter och åtskilliga minusgrader som följd under natten redan. Men kanske kunde man passa på idag innan tövädret helt hade fått ge vika. För det verkade bli lite försenat. Men det var med knapp nöd det gick att genomföra något fiske idag.
Jag skulle inte själv ha gett mig ut om jag inte var tvungen. Hade ju jobbat över nyår och med en ny istid i antågande bara måste jag ta chansen.
Därför körde jag så långt ut man komma, över den ena bron efter den andra och ett tag undrade jag faktiskt om det fortfarande var öppet vatten ens därute.

Det var det dock och eftersom det var nordliga vindar gick det att fiska i lä. Jag visste att det skulle bli tufft! Jag visste att det skulle bli svårt! Och kallt!
Men det bör vara åtminstone en plusgrad för att man skall trivas, hör ni. Is i spöringarna är heller heller inget man strävar efter. Det är en bra termometer och både på morgonen vid niotiden när jag lade ut första kastet ungefär, fick jag då och då rensa de översta snake-öglorna från is. Det tyder på att tempen var lite under nollan för bräckt vatten fryser långsammare än sött. Efter någon timmes fiskande kom solen fram och då försvann isen självmant. I gengäld stack den mig i ögonen och bländade mig hela tiden eftersom den nordliga vinden gjorde att jag för det mesta stod vänd åt söder. Så fort det kom ett lite större moln framför solen återkom isbildningen fast lite svagare än förut.
Vid ett tillfälle fiskade jag med en väg intill för det var bara ett fåtal fiskeställen som jag hade att välja emellan idag. Trots att avståndet till några helgpromenerande öpersoner var stort färdas ljudvågor oberäkneligt långt över vatten och jag hörde tydligt hur jag tvärsäkert kommenterades av den manlige experten på fiske: "Det finns ingen fisk som nappar så här års, inte."

Men kan jag tala om för honom, en fanns det i alla fall och det är den här till vänster.  En fet. lite över tre kilosgädda vars tunga knyckar gjorde mig mycket glad. En savannlevande rovfisk som gått in över den sandbotten jag befiskade. Det var det enda säkra hugget på hela dagen. Hela fiskedagen får jag väl ändra det till för jag slutade fiska redan klockan tre.  Men visst steg hoppet om fler napp när jätteskillnaden mellan noll och ett äntligen brutits genom. Normalt sett så här års är ju också den bästa tidpunkten mitt på dagen.  Men istället blev det bara kallare, kände jag. Vinden stillnade alltmer och ett tag kändes det till och med som jag borde skynda mig upp på land innan jag frös fast!

Nej, det verkar bli en seg och långdragen "riktig" vinter den här säsongen. 
Ett nytt år har börjat ja... Egentligen är det brukligt att man dels skall sammanfatta det förra årets viktigaste händelser och dels tycka och tro något smart om det nästkommande. Men tydligen verkar det som att jag fortsätter med det här enformiga rapporteringen om mitt lika enformiga som meningslösa fiske. Egentligen är det ju helt sjukt som man håller på!
År efter år, månad efter månad, ledig dag efter ledig dag kör man ner till kusten, drar på sig vadarbrallorna och vadar ut. Ägnar sedan hela dagen åt att snubbla omkring bland hala stenar, djuphålor och så när trilla i det iskalla vattnet flera gånger om dagen, bara för att då och få en fisk. En god matfisk som man bara släpper tillbaka! Otroligt! 
Varför, kan man fråga sig och många andra gör det sannerligen också. "Tja, bara för att man tycker det är kul" brukar man rycka på axlarna till svar. Då brukar de bara skaka på huvudena, i smyg himla med ögonen och byta samtalsämne.
Ibland brukar jag läsa. Böcker. Och då råkade jag hitta förklaringen. 
En delförklaring har jag pratat om tidigare. Inte så djup och märklig men den går tillbaka till vårt ursprung på jagar-samlarstadiet i vår utveckling. Säg att vi levde så i cirka 100 000 år. En ganska lång tid under vilken vi hinner skapa ganska svårlämnade vanor, kan man tycka. Djupt inne hos oss ligger behovet att fånga, det är sannerligen ingen nyhet. Det är ju inte längre sedan än cirka 13 000 år sedan vi övergav det sättet att leva. När vi började slå oss på jordbruk i stället. Däri ligger själva fångstintresset. Det är därför vi vill jaga, fiska och döda. Att några av oss kan hoppa över själva döda-biten utan att förlora fånga-biten beror på att ibland kan kulturen vinna över naturen. Och det är ju bra. Men fortfarande en väldigt ytlig förklaring. Det förklarar ju inte själva vadandet, eller hur?
Nej, mer finns att hämta ur vårt förflutna. Det riktiga förflutna. Jag menar 100 000 år är ju bara en blinkning i vår utveckling. Nej, gå 2 000 000 år tillbaka. Har till och med sett siffran fyra miljoner år sedan. Då hände någonting. Det var då vi blev både unika och människor om man med det menar att det var då vi reste oss och blev tvåbenta. Upprätta. Varför kan man undra och många forskare gör det också, om jag förstått saken rätt. 
Två teorier finns (minst): Dels savannteorein och dels vattenteorin. 
Den förra går i korthet ut på att just då inträffade sådana klimatförändringar i Afrika att urskogen trängdes tillbaka till förmån för savannen och vi tvingades ut på den. Och då tvingades vi resa oss upp på två ben för att klara oss bland rovdjuren när vi inte kunde klättra upp i träden när de kom längre. Men den teorin är både fel, falsk, urlöjlig och idiotisk enligt de som håller på vattenteorin. 
Den går istället ut på att ungefär då så ändrades andra förhållanden där i Afrika där allt skedde. Landhöjningar och översvämningar skapade isolerade öar och på en sådan hamnade några av våra förfäder. Fullt med grunt vatten runt omkring och inte så mycket rovdjur. Då skedde den så kallade artsplittringen. De fyrbenta apor som bosatte sig vid vattnet klarade sig bäst. Där fanns det mat. skaldjur o dyl. Men dåligt går det att vada på fyra ben. Man får så lätt vatten i näsan om inte annat. Mer och mer reste de sig på bakbenen och då går det mycket lättare att vada. Det har jag själv  märkt. Så långt stämmer det alltså. Och genom det naturliga urvalet klarade de sig bäst som vadade bäst. Det blev en evolutionär drivkraft helt enkelt. I den processen skulle vi också ha förlorat vår päls men i gengäld fått underhudsfett. Kroppsliga egenheter som vi absolut inte skulle haft någon nytta av i ett liv på savannen och som är svåra att förklara på annat sätt.  
Så småningom ombildades landskapet igen och öarna blev åter fastmark och ut på savannen trädde vi. Homo erectus som betyder den upprättgående människan. Eller våra förfäder för två miljoner år sedan. Plus minus ett par år.
Nu börjar vi närma oss en begriplig förklaring även på själva vadandet, eller hur? Jo men, här är det dunkla, uråldriga drifter och krafter i omlopp minsann. 
Och ovanstående är alldeles sant även om det är ytterst schematiskt beskrivet. Och sant i den meningen att de teorierna finns. Fast de här böckerna är ungefär som när man lyssnar på politiker. Det vill säga att efter ett politiskt tal tycker man att det han sagt låter väldigt vettigt och klokt. Men så kommer nästa och smular sönder den förstes alla argument så han framstår som en komplett idiot. Och så kommer en tredje och gör samma sak och så vidare.
Men jag undrar om jag ändå inte håller på vadar- och vattenteorin ändå. 

Nyheter inför år 2006 var det ja... Som det ser ut nu kör jag nog på i samma gamla utnötta hjulspår ett tag till. Den nye flugfiskaren på ingångssidan tackar jag en läsare i Eksjö för. Blir det inget rejält mildväder nu snart lär det dröja innan jag åter kommer ut på fiske.