06-04-21

Fredag

Fiske i Skåne

Eller skulle jag kanske kalla dagens dagboksblad för "Om gäddorna bara finns på ett enda ställe gäller det att hitta det stället." Denna kloka sentens blev dock för lång som rubrik. 
Familjeärende kallade mig västerut idag och som det alltid är vid fiske; visste man i förväg exakt hur vädret skulle bli hade man handlat helt annorlunda. Ja, de här familjeärendena brukar jag kunna kombinera med lite fiske så jag kör inte ens ärende så långt enbart för att fiska. 

Körde dit löjligt tidigt också för jag tänkte att är man där tidigt så kanske det är så pass lugnt att man kan pröva på den västra, steniga sidan av udden i fråga. Likaså tänkte jag att vid den hårda västliga vinden som blåst länge nu, kan det vara lite lä där också. 
Så mycket kan jag säga att mina bekymmer över hårda vindar blev helt motsatta. När jag skyndade mig iväg längs den långa stranden för att hinna till fiskeplatserna innan kulingen började vina kring örona på mig, hade jag lugnt kunnat gå istället. Eller krypa. Eller sätta mig ner och fundera. För inte började det blåsa trots att jag väntade. Och väntade.
Här kunde det finnas chans på både gädda och havsöring men vid total bleke är det svårt för att inte säga helt omöjligt. Likaså tänkte jag att idag bör jag åtminstone slippa allt omkringflytande sjögräs av bandtyp som brukar finnas här om höstarna. De har väl spolats upp på stranden och börjat förmultna vid det här laget under vintern, tänkte jag lika hoppfullt som felaktigt. 
Som den uppmärksamme läsaren måhända upptäckt börjar Östersjön så sakteliga fyllas upp till sina bräddar igen. När isen här nere började gå var vattenståndet cirka 30 under. Förmodligen beroende på en kombination av vindar och att väldigt mycket vatten borde vara låst uppe i Bottenviken och annorstädes genom isen. Så genom att isen börjat smälta, alla floder, älvar, åar och bäckar går för fullt med smältvatten och den västliga vinden jag talat om, skjutsat in mer vatten genom Bälten och Öresund har vattenståndet sakta börjat stiga gång för gång. Idag var det alltså fem cm över normalt och då har väl det uppspolade bandgräset börjat lätta från stränderna och gått till sjöss igen. Till min stora förtret.
Tänkte att rätt som det är ser man en stor havsöring eller gädda följa efter men vill inte hugga eftersom det är gräs på kroken. Men inte ens det hände där. Jag förväntade mig att åtminstone se någonting i fiskväg stå på botten eller att skrämma upp och iväg något där man vadade fram men icke. Och ingenting hände vid flugan heller. Såg en större fisk som slog längre ut visserligen men det var allt som hände på de enorma områdena väster om udden. 

Regn på eftermiddagen hade de bestämt hävdat att det skulle bli så jag släpade med mig regnjackan överallt också. Men inte blev det något regn eller tillstymmelse därav på hela dagen.  Nu låter det som jag var väldigt missnöjd och grinig men så var absolut inte fallet. Med undantag att jag svor över bandgräset och tänkte då och då att idag skulle man varit hemma och kört ut med båten istället.  Frånsett det är det alltid härligt att vada omkring på sandbottnen och noga spana omkring sig i det klara vattnet efter fisk. Under tiden man fiskar vet man ju heller inte slutresultatet.  Så är det ju nästan alltid under en dags fiske att en eller flera chanser uppstår. Ibland när och hur man minst anar det.

Det är bland annat därför man håller på med det här. Även om det samtidigt inte fungerar att gå omkring och förvänta sig det oväntade. Inför min nya session med det lätta spöt hade jag bundit upp några nya varianter efter en idé jag fått. Det är inga större nyheter att orda om utan bara en liten variation men den visade sig fungera mycket bra och till och med i stiltjen gick det hyggligt att kasta dem utan att det trasslade sig. Vinden underlättar ju inte bara för fisken att hugga utan även brukar jag alltid utnyttja den för att kunna kasta både längre och bättre. Inte i absolut motvind förstås men jag placerar mig heller aldrig så att det blir nödvändigt.
Men allteftersom tiden gick insåg jag att här är det lönlöst. Övergick alltmer till scanning istället för noggrant avfiskande och förflyttade mig i riktning mot basen som alltid är där jag parkerat bilen. 
Men jag hade börjat ovanligt tidigt på morgonen så jag hade väldigt mycket tid kvar på dagen. Efter lite fika har det säkert börjat fläkta så då kan det bli bra där men framför allt där, tänkte jag och gick igenom de olika platserna och alternativen på den karta jag alltid bär med mig i huvudet. Jag har ganska dåligt lokalsinne i vanliga fall men låt mig fiska igenom ett ställe två gånger och det sitter i skallen för livet.
På stora, vidsträckta områden där förflyttning långa sträckor är viktigt brukar jag ofta få problem med svettbildning, i synnerhet om man måste vada. Men nu har jag glädjen att meddela att jag utvecklat ett särskilt förflyttningssätt som är väldigt energibesparande. Eller andra har säkert använt samma knep i hundratals år innan jag kom på det men det går ut på att i ungefär lite över knädjupt vatten man liksom lutar sig mot vattnet när man går. Så låter man det ben som för tillfället inte står på bottnen pendla av sig själv framåt. Inte använda någon muskelkraft för att övervinna vattnets tröghet. Så man liksom faller framåt hela tiden. Men man får se upp så man inte sätter foten på en sten för då kan falla på riktigt. Det går lite långsammare men man börjar som sagt inte svettas. Är det dessutom spegelblankt som idag och man inte kan svalkas av vinden är det extra viktigt.

Och häromkring finns det sannerligen enorma områden att befiska. Som man måste först gå en bra bit till och sedan vada ännu längre. Med tanke på avståndet från Gagnekulla brukar jag bara vara här en gång om året eller vartannat år så någon riktig känsla exakt var gäddorna finns är svårt att uppamma. Men precis som hemma är det svårare att lokalisera dem på våren. Är det dessutom bleke är det svårare än någonsin.  Jaha, jag antar att det går att räkna ut att jag fick åtminstone en fin gädda av bilderna att döma som jag tyckte det var lämpligt att sätta in.  Ja, men det skulle till lite tur också. Turen bestod säkerligen i att när jag befann mig på det enda stället där det fanns gädda, hade det precis börjat fläkta en lätt, lätt bris. Som upphörde efter någon timme!  Men jag behövde bara lite drygt en halvtimme för att få de två första att hugga, landa dem och noga avfotografera dem.  Det finns också en förklaring till tidsskillnaden mellan de första två och så den tredje, lite mindre. Jag hade precis förflyttat mig en längre sträcka och gått hit och börjat kasta.

Visst, det här var ett så kallat säkert ställe men hur många säkra ställen går man inte bom på ändå? Ganska många skulle jag vilja hävda. Men i alla fall så anade jag plötsligt att nu får jag napp. Tittade noga på området kring flugan och mycket riktigt; en stor virvel höll på att bildas, men jag kände absolut ingenting varken i spöt eller linan. Men när jag lyfte spöt visste jag att det skulle böjas ordentligt. Kul!
Nå, när den gädda var klar och jag upprymd och glad vadade tillbaka igen och lade ut flugan på nytt såg jag en våg snabbt närma sig den. Men den ändrade sig och jag såg en skymt av en mindre gädda vända utåt. Kul!
När jag efter kanske fem minuters ytterligare fiskande kände att nu har en stor gädda tagit flugan, började jag nästan sjunga. Men hur det var så gjorde jag inte det så det var inte därför det blev den sista gäddan. På ett bra tag. För visst hade man väl rätt att känna sig optimistisk när man hade en lång sträcka kvar att fiska av som börjat så utomordentligt bra?
Men det blev inga mer hugg. Fiskade och vadade, kastade och förflyttade mig neråt en kant där det egentligen inte fanns någon anledning till att det inte skulle finnas fler gäddor.
Nähä, tänkte jag lite irriterad till sist, Jag går väl tillbaka till där jag fick gäddorna och prövar lite ovanför där och fiskar av området lite noggrannare. Och det var då jag fick den tredje gäddan, som sannolikt var den som följt efter i den första omgången.
Sedan dog vinden ut igen. 
Men då var dagen redan räddad, tyckte jag. En sexkilos på lätt utrustning är inte fy skam. Men det skall ärligt sägas att några krutpaket var ingen av gäddorna. Några lama ivägsimmningar som man knappt kan kalla rusningar och ett par sprattlingar sedan kunde jag leda in dem som jag ville som syns på första bilden. Det verkade som att när de väl kände igen mig, spaknade de totalt och bara väntade på att jag skulle släppa loss dem igen. Varför hålla på och kämpa och plaska när det inte behövs, verkade de tänka. Jag har ju fått reda på att bland gäddorna är jag känd som Sauren, Lord of the Pikes...
Jag har sagt det förut och kan göra det igen; den här teorin jag har om skillnaden mellan gäddor man tar vadandes och från båt. Gäddor man tar från båt uppträder på ett helt annat sätt, enligt mitt ringa förmenande. De kämpar och rusar. De gör allt för att komma bort från båten. Ja, just båten. Jag tror nämligen att det är den de är dödsförskräckta för. Jag tror att de uppfattar skuggan av den som en jättefisk, på allvar farliga för dem själva. Men när man själv vadar tror jag de mest är förvirrade. De vet inte på allvar vad som drabbat dem. De känner bara en mjuk, mystisk kraft som drar dem åt ett visst håll. 
Ändå är jag medveten om att gäddor man tar vadandes brukar göras när vattnet är kallt och de man tar från båten sker på sommaren när vattnet är varmt, gäddorna smalare och piggare. Men den femkilos jag tog förra gången var smal och utlekt och vattnet inte alls så kallt. Och förra sommaren gick jag iland på öar och fiskade vadandes därifrån... 
Ja, det är en känsla jag har i alla fall att det är stor skillnad i gäddors uppträdande beroende på hur man fiskar dem. Här behövs mer forskning! 
Jag får väl försöka göra en jämförande studie i ämnet under sommaren.
Med tanke på gäddkoncentrationen kanske rubriken En rolig halvtimme hade varit mer passande idag. Men som sagt, man vet inte slutresultatet i förväg och tur är väl det.