06-06-10

Lördag

Jag gör en "farbror Melker"

Eller "Lyckan kommer" från talesättet "Lyckan kommer, lyckan går", kunde jag kalla dagens stycke. 
Hm... Här gjorde jag en kort reflektion över ordet "lycklig" och kom underfund med att det tillstånd som det beskriver nog inte existerar. Bara i äldre tiders följetonger och sagor där folk sades leva lyckliga i alla sina dagar. Istället råder ett pyrande missnöje i samhället. 
Bara det eller det inträffar, eller jag kan skaffa mig det eller det; då blir jag lycklig! 
Om det händer eller jag äntligen köpt den där storbildsTVn med platt skärm; OK, ja då är jag lycklig. I ungefär tio minuter tills man inser att, ja men den är ju inte förberedd för HD-TV! Attans också!
Eller att; Sverige gjorde inte ett enda mål i matchen Tobago-Trinidad så vad är då för kul med fotbolls-VM?
Tror inte det är många som när de vaknar på morgonen och finner att de lever i ett land i fred och de inte lider av någon dödlig sjukdom fäller en tår av tacksamhet och lycka. Jag gör det inte själv heller trots att jag borde det. Vi är så att säga inte byggda för det. Vi måste hela tiden sträva framåt. Hela tiden är det nya mål vi måste uppnå; både privata och i jobbet (eller i den dagliga verksamheten för jag vet att det är många som saknar ett jobb). Ingen blir långlivad som bara sitter och luktar på blommorna och är nöjd. Det duger inte! Varken för individ eller för art. Det är inget som evolutionen förespråkat. 
Så det där med att de levde lyckliga i alla sina dagar är mycket fantasifullare och konstigare än den värsta häxa, drake eller förtrollning som Bröderna Grimm eller H. C. Andersen någonsin tecknat ned eller hittat på. 
Nå, efter denna korta utflykt både i Darwinism och Buddism återgår vi till näringen och konstaterar precis som förut att en tids dåligt fiske brukar bytas till sin motsats när vädret blir lämpligt. Samt att jag förmår utnyttja det.

Mycket stämde idag för mig. Det kanske allra roligaste var att jag hittade ett nytt ställe. En lagun. Det vill säga ett tidigare alldeles förbisett område mellan vass och sankmarker på land och en serie grund ute i sjön. Det finns på en av våra större öar här i Karlskronas skärgård och jag har fiskat kring det i över 30 år utan att riktigt ha sett det. Just för att jag fram till de sista åren hela tiden fiskat från båt här i de här trakterna.  Men så är det att man inte lär sig ett område ordentligt förrän man vadat sig igenom det. Stolt och glad kan jag också meddela att jag fullföljt min ambition att fiska i vadare på öar dit jag kört med båten. Än har jag inte ens riggat upp spöet med sjunklinan i år. Allt för att kunna fiska med flytlina och lätt utrustning. Även om jag sedan ett par gånger bytt ut klass fem-utrustningen mot klass sju.  Så om ni tittar i tabellen (jag rekommenderar en noggrann studie!) ser ni att jag fick fem ordinära gäddor i rask följd i början av dagen.

Detta var nästan dagens höjdpunkt faktiskt för är det något jag tycker är kul är det att när gäddorna står mycket grunt och är huggvilliga till max. Samt att jag hittat dem på ett nytt ställe. Det är så klassikt i gäddflugfisket när man ser en rörelse en bit bort, en buckla på vattenytan, en V-formad våg som raskt, mycket raskt närmar sig flugan. Gäddan bryter vattenytan och tar gäddsaran i ett plask! Kul! 
Med tanke på förra krönikan om att bra ställen ofta blir dåliga skall jag behandla detta varsamt. 
Ha, de trodde de skulle slippa mig inne i sin lagun i 30 år! Men till sist hittade jag dem!
 Jag undrar till och med om det inte används som lekvik om våren. Men inga mer besök nu i sommar, det lovar jag. Kanske i oktober om jag kan ta mig dit med båten förstås. 
Idag var alla gäddorna magra, utlekta och mycket hungriga. Fem landade jag men några missade jag. Så redan när jag fiskat mig igenom den här lilla lagunen, fiskedagens första timme, kände jag att dagen var räddad. En kort stund av lycka...?
Gick åter upp på land och vandrade bort en kort sträcka till en stenig udde som egentligen var huvudmålet där jag visste att chanserna idag var mycket goda till ett bra fiske. 
Men får man en så här pass stor gädda kommer det alltid som en glad överraskning; åtminstone för mig. Hugget kan bäst beskrivas med ordet mäktigt. Kastade inåt, snett längs med land och den for fram mellan några stenar och fullkomligt massakrerade flugan som den inte sett mat på flera veckor. 

Det hade den kanske inte heller för så här ungefär såg alla dagens gäddor ut; stort huvud och mager kropp. Sju kilo bokade jag den till för jag plockade faktiskt fram vågen. Till hösten väger den nog över åtta. Uppriktigt sagt trodde jag det även idag just på grund av att huvudet var så brett. När man väl lyckats landa en sådan här är det lätt att säga att jag förväntat mig en stor gädda idag under rådande omständigheter. Men så är det faktiskt, i början av juni vet jag att de ofta ställer sig vid olika hållplatser på sin väg ut någonstans. Ja, exakt vart de är på väg vet jag inte riktigt. Ut på djupet efter sill och torsk kanske. Och visst kan man få en och annan under de varmaste sommarmånaderna långt ute vid något utgrund eller friliggande grund långt ute till havs med sjunklina från båten. 

Självklart är det mycket finare att ta dem vadandes från land med flytlina! När jag äntligen lyckades landa den upptäckte jag vilken tur jag haft. Flugan satt nämligen väldigt långt ner i svalget på den och det var märkligt att wiretafsen räckte till. Jag fick göra en titthålsoperation genom gälbågarna för att plocka ut gäddsaran. Fick även klippa av linan och ta ut den det hållet. Som synes är det både lite blått och lite glitter i flugan men jag tycker ändå jag kan kalla den för Vit Gäddsara. Vissa avvikelser får man nämligen tolerera. På första bilden av den, kan man kanske se att den var cirka 97, 98 cm lång. En gång i tiden gjorde jag tre lindningar på spöt med tio cm mellan varje. Den första börjandes på 90 cm från handtaget. Jag brukar också ha ett måttband med mig i någon ficka men inte idag. Det är också så bråttom när man "tvingas" ta upp en gädda på land. Där jag tog den var det omöjligt att få någon bra bild på den i vattnet och lite krav får man väl ändå ställa på en stor gädda att man åtminstone får några bildbevis på den?

Men den klarade sig, är jag övertygad om. Först tog jag ner den till vattnet och vårdade den ömt tillbaka till livet genom att vända den rätt för lite groggy var den. Så stod den på rätt köl och andades lugnt och fint av sig själv en stund. Så försvann den med både ett plask och stor virvel. Jag gick tillbaka upp på land och donade med grejorna. Bytte både tafsspets och fluga. Sedan gick jag tillbaka och vadade ut på samma ställe igen. En bit ut träffade jag på gäddan igen och än en gång försvann den, nu i ännu högre fart och ännu större plask. 

En bit bort fick jag sedan ännu en fin gädda. En på nästan fem kilo. Den hoppade men det missade jag med kameran. Däremot har jag några andra bilder på den men finner ingen anledning att visa dem här. 
Fick väl också ett par mindre gäddor innan jag gick tillbaka till båten och fortsatte till andra öar och nya äventyr. 

Det var då jag gjorde en så kallad Farbror Melker. Det vill säga försätta sig i en situation som obönhörligen skulle skulle sluta med att man badade med kläderna på. Men eftersom jag inte är han så klarade jag mig med nöd och näppe. Så här var det: 
Det är inte lätt att angöra en brygga. I synnerhet som de allra flesta småöarna häromkring saknar bryggor. Jag brukar därför söka upp grunda stränder där man kan hoppa eller snarare hasa sig överbord och vada iland med båten i släptåg. Och så brukar jag slänga ut draggen akterut och så har jag en lång lina som jag förtöjer fören med i land eller ibland en sten som ligger en bit ut från land. Jag är mycket noga med det så man slipper oroa sig för att båten driver iväg när man är utom synhåll för den eller att vinden plötsligt ändrar sig så den ligger och slår mot stenarna. 
Men det är inte så lätt att ta sig ombord igen när man står bredvid med vatten kanske upp till låren. Inte iklädd vadarbyxor och kanske inte så vig som man borde vara. Men för det mesta brukar det gå bra om man tynger ner fören, lägger upp högerbenet över relingen och sedan likt en valross rullar ner i båten. 
Men inte just den här gången då.
Nej, på något sätt gick det inte utan jag blev hängande med högerbenet om relingen, tyngdpunkten utanför båten och vänsterbenet hoppande på bottnen i fruktlösa försök att ta mig upp. Båten drev ju iväg så fort jag försökte göra avstamp. Jag klamrade mig fast med alla krafter, hela ryggen blev blöt, båten höll på att kantra och jag kunde varken komma fram eller tillbaka. Situationen blev allt mer ohållbar och jag allt desperatare. Jag kände att länge till orkade jag inte hålla mig fast utan blir tvungen att släppa taget. 
Det var ganska grunt och sandbotten så det var ingen fara på det viset men man har ju kamera och mobil med sig som ju kostar en slant. Samt oersättliga bilder på sjukilosgäddan i den förstnämnda.
Hade det varit på TV hade naturligtvis farbror Melker fått släppa taget, trillat i och alla hade skrattat. Men så kom jag på att jag fortfarande hade vadarstaven fäst i sin lina. Så med högerhanden lyckades jag treva fram den, gripa tag om handtaget på den och sätta ner den i bottnen precis under mig och med den som stöd äntligen kunna häva mig upp i båten.
Noga såg jag mig omkring för att se om det fanns några vittnen till den genanta händelsen men som tur var såg jag inte mer än några måsar. Det började nämligen bli ganska gott om båtar ute på sjön nu.
Så kan det gå till i min lilla värld av fiske.

Provade väl lite halvhjärtat på ytterligare ett ställe men fick inget mer. Jag var mer än nöjd med dagens fiske. Nästan lycklig. Englandsmatchen började ju redan klockan tre...