06-07-27

Torsdag

Ju mindre desto större

Nu har jag jobbat fem dagar i sträck och äntligen en ledig dag. Det låter kanske inte så mycket för de flesta arbetar väl fem dagar i sträck men man kan också uttrycka det som att på tjugotvå dagar är bara två lediga. Men det är självvalt så det lönar sig inte att klaga.
Då var det ut på sjön som gällde. Det så kallade fina sommarvädret fortsätter med oförminskad styrka. Vattenmagasinen är tomma i Norrland och därför stiger elpriset, sade de på Rapport alldeles nyss. Men vattenmagasinen är alltid tomma. Vad gör väl sju månaders snöfall i vintras mot en regnfattig sommarmånad? Vips blir reservoarerna snustorra och de är tvungna att höja elpriset. 
Men det var inte om det jag skulle ha synpunkter på. Ut på sjön var det ju. Fast problemet blev att hitta ut på havet. Det lär finnas någonting på TV4 som heter Lost och det blev jag med besked. Dimma. Jag hade sett det på vägen ner mot havet men med olika styrka. Det tydde jag till att med lite tur kanske det är klart vid havet. För det kan det vara ibland. Liksom tvärtom att det enbart ligger dimma över sjön men är klart hemma. Så man måste köra ner till stan för att bli riktigt säker. Men hade jag kommit så långt körde jag ut i alla fall. Jag visste ju att det skulle bli fint väder bara dimman lättat. Och jag var ju utrustad med en fattigmans GPS, det vill säga en Silva skogskompass.  

Så här såg det ut när tjockan började lätta. Det gjorde den styckevis och delt istället för komplett och helt. Och det var märkligt hur vilsen jag blev bland kobbarna och skären som jag borde känt väl till efter att ha kört omkring bland dem i trettio år. Men när man bara ser halva öar och inte får något perspektiv blev jag helt förlorad. Fick stanna och avvakta tills jag såg någonting jag verkligen kunde känna igen. Till och med det välkända Karlskronavarvet kunde jag se en skymt av utan jag med bestämdhet kunde säga om jag var öster eller väster om det!
Men efter någon halvtimmes väntan lättade det tillräckligt för att jag äntligen kunde säga att där är jag och dit skall jag.
Körde ändå fel flera gånger innan jag hittade ut ur den så kallade Hamnbassängen och färden till fiskeplatserna tog sammantaget ett par timmar längre än vanligt.
Och när jag väl kunde börja fiska var det spegelblankt och hettan alltmer outhärdlig allt eftersom dimman löstes upp. Eller skönt med lite sol, skulle det nog vara istället.
Trots att det fortfarande är juli kändes allting augustijolmigt. Vattnet grumligt av både levande och döda alger. De som blommat och sjunkit ner igen, ger en särskild mörk färg åt vattnet, tolkar jag det till. Andra låg i ytan och väntade på att börja blomma. Även flytande makroalger, tång och bandgräs låg i breda ränder och sjok minde om att snart är hösten här. Jag började också med en makrovariant av den vita gäddsaran. Alltså en stor modell. Men i stiltjen var den både svår att kasta och kändes helt fel att försöka överlista någon gädda med. Letade igenom flugförrådet efter någon väldigt liten. Tänkte att får jag ett par kilosgäddor idag får jag väl vara glad. Eller abborre! Varför får jag aldrig några abborrar för; totalt utdöda skall de ju inte vara!
Det skall ju vara en riktig sommarfisk enligt vad jag läst mig till i fiskeböcker en gång i tiden. Jag minns särskilt ett uttryck som Curt Lindhe använde. Förmodligen var det han för det var han som skrev de flesta fiskeböckerna på den tiden. Femti och sextiotalet pratar vi om alltså eller i slutet av yngre stenåldern. I alla fall tyckte han att gäddan fiskar man med jackan på och abborren i skjortärmarna om sommaren. Det vill säga att det bör regna och blåsa för att locka gäddan till hugg men abborren trivs i sommarvärme. Men, kan jag säga och bilderna bevisar det, någon jacka satte jag inte på mig idag.
I alla fall hade jag för mig att jag packat ner några One Size i plastlådan. Jo, jag hittade några stycken i en sådan där red-line plastpåse som är så praktiska att förvara gäddsaror i och knöt fast en på tafsen. Där jag befann mig fick jag inget napp vilket inte kändes det minsta förvånande för som sagt, förväntningarna på ett lyckat fiske idag hade jag skruvat ner till den absoluta nollpunkten.
När det lättat lite mer och man såg var man hade både fastlandet och några öar, körde jag iväg till ett annat ställe lite längre ut.
Och, mina damer och herrar, jag kan inte hjälpa det!

Första nappet idag skedde av den här åttakilosgäddan! Totalt osannolikt! Som framgår av bilden var det helt spegelblankt och solen gassade på av bara fanken. Enligt expertisen (jag själv) är sådant väder det allra sämsta man kan tänka sig och det är bara slöseri med tid att ens försöka. Men man kan aldrig lita på experterna, eller hur? Eller "experterna" borde det kanske stå. Jag blev dubbelt förvånad kan man också säga. Först över att jag överhuvud taget fick napp men den riktiga överraskningen fick jag när jag till sist skulle lyfta in den i båten. För länge hade jag trott att den bara vägde kring fyra kilo. De sista gångerna under semestern hade jag ju bara toppat med gäddor i den storleksklassen.  Men så är det ofta med mig att jag tycker gäddorna ser mindre ut i vattnet ända tills man har dem vid båtkanten. Åtta kilo är inte fy skam, tycker jag. På en liten fluga bunden på #6 enkelkrok till råga på allt.  Jag hade fullt sjå att dölja fångsten för en annan båt en bit bort. Ja, kanske inte så mycket för båtens skull som för mannen i den. Men han var fullt upptagen med sina ålahommor. Det var förresten ett tema som skulle upprepa sig idag. Det var nämligen oerhört många båtar ute idag. Har inte sett maken!  Kors och tvärs, hit och dit körde de. På morgonkvisten var det alla som skulle ut och vittja sina nät och hommor som puttrade omkring.

Jag vet inte om man skall säga vad man tycker men... Uttrycka vad man känner... Det är inte uppskattat i alla sammanhang... Opassande liksom och helt osvenskt.
Jo, nu vet jag! Säg att detta var ett dataspel. Det lär finnas om sportfiske fast jag har aldrig prövat något. Men säg i samma stil som de jag brukar hålla på med. Och då kom det en massa "fritidsfiskare" med sina hommor, långrevar, bottengarn och nät och lade ut dem kors och tvärs. Då skulle jag nog välja granatkastaren. Och lägga ut fullständiga bombmattor över dem! Sedan skulle jag växla över till raketgeväret och skjuta av alla fem raketerna på en gång mot återstoden! Wow! Vilken smäll! Fanns det mot förmodan några överlevande efter det skulle jag gå i närkamp med mitt pålitliga standardvapen, min shotgun! Det brukar ta kål på det värsta monster, bara man vågar gå tillräckligt nära!
Men märk väl, bara om det hade varit i ett dataspel! 
Kanske man skulle maila ett tips till Id Software att ta med några alien zombie-nätläggare from Hell i de nya versionerna av Doom och Quake som jag innerligt hoppas på är under utveckling. 
Åh, det kändes skönt att något få skriva av sig sina sjuka aggressioner lite grann!
När vi ändå är inne på temat ond, bråd död har det ju varit väldigt många drunkningsolyckor i sommar. Jag läste en beskrivning av det typiska drunkningsoffret och upptäckte att jag passade in på två av de fyra kriterierna; äldre herre, iförd fiskeutrustning, med öppen gylf och slutligen med alkohol i blodet.
Vågar jag lämna över till er att bestämma vilka som är vilka...? Nej.
Varken alkohol i blodet eller öppen gylf lär man hitta hos mig. När jag lättar på det inre trycket gör jag det alltid i öskaret, det vill säga en tom Big Pack glassförpackning. 

För att återgå till själva fisket visade det sig snart att den stora gäddan inte var någon slump eller att jag bara skulle få ett enda napp. Jag behöll naturligtvis samma fluga eller om jag skall vara petnoga, bytte till en likadan. Wiretafsen hade nämligen tagit för mycket stryk för att jag skulle våga fortsätta med den. Men det lilla formatet behöll jag. 
Körde till andra ställen och fortsatte med den sköna inställningen att hur det än går så är dagen ändå räddad. Och som det står i någon bok: "Den som haver, honom skall varda givet". (Lukas 19:26) Jag fortsatte att plocka lite normalstora gäddor trots att det var fortsatt stiltje, solen steg och varmt övergick till att bli stekhett. Men som sagt, drunkningsdöden lurar på den som badar för att inte tala om att bli algförgiftad så jag höll mig i båten. 

Så äntligen vid pass halv elva började den allra som svagaste vind krusa vattenytan. Perfekt! Då slapp man ro för att överhuvudtaget förflytta sig en meter.  Jag väntade ut en spinnfiskare som höll till där jag visste det var bra. Nu skulle jag kunna ironisera över vissa typer spinnfiskare men avstår. Jag vet ju att ganska många har ett spinnspö liggande någonstans hemma i garaget eller i ett förråd och använder det bara någon gång om året. Främst då under semestern mitt på sommaren och när det är så här fint väder. Och i sin ovana gör de det mesta fel. När den båten försvunnit, rodde jag runt en udde och började kasta och spänningen steg för jag visste att chansen var god för hugg här.  Mycket riktigt fick jag en fyrakilosgädda nästan på pricken där jag förväntade mig napp,  som jag också lät fotografera.  Nej, det är inte den på bilden här till höger. Ånej, det var den sexkilosgädda som jag fick på samma ställe. På det första kastet efter jag släppt tillbaka fyrakilosgäddan.   Jag hade ju ankrat upp för att inte driva över stället för en fyrakilosgädda vevar man sannerligen inte bara upp. Driver man inte av vinden så drar den iväg med båten långa sträckor. Och vad hände på första kastet efter sexkilosgäddan? Hade det kastet blivit som vanligt, vem vet? Men som det nu blev hade jag bara repat av ungefär halva linmängden som jag brukar kasta ut så kastet blev betydligt kortare än vanligt. Och den stora gädda som ville nappa hann inte det. Jag såg bara en glimt av den när den vände. Men minst lika stor som den jag här stolt håller upp var den åtminstone.

Än en gång tycker jag mig ha bevisat någonting. Inte att stora gäddor går i stim eller håller till på samma plätt. Nej, men att de dras till det område de känner att det pågår mataktivitet. Som de tror alltså. Då kommer de simmandes för att undersöka vad det är frågan om. Hungern eller jaktinstinkten stiger också och ser de då en liten vit, glittrande gäddsara klipper de till på direkten.
Det tycker jag mig ha upplevt så många gånger under årens lopp att jag känner mig ganska säker på att det är så. Men i övrigt är det ofta så att jag känner att jag vet mindre och mindre om varför gäddorna gör så eller inte si. 
Ta bara det här att jag använde en One Size. Alltså en i gäddsammanhang pytteliten fluga. Fick jag de stora gäddorna trots det eller tack vare?
Och jag skojar inte när jag säger att det i princip är omöjligt att fiska gäddor i solsken och stiltje. Och det är inte på det viset att när det är sådant väder att jag låter bli att fiska. Nej, är jag ute skall jag banne mig fiska. Men i nio av tio fall får jag inget då. I alla fall är det dåligt och de flesta följer bara efter om ens det. Och märk väl  att det gäller året runt och inte bara mitt under högsommaren. 
Fast några förklaringsmodeller kan jag ju alltid fundera över. Är det varmt i vattnet som det är i väldigt hög grad nu, stiger ämnesomsättningen hos gäddorna, det är väl känt. Alltså blir de fortare hungriga. Likaså har jag ofta sett stim med små blanka fiskar. Glin av något slag, antar jag. Ibland så sprätter de framför flugan, särskilt på grunt vatten. Och ibland sprätter de för en gädda som skjuter fram mot flugan. Det är små, väldigt blanka och glittrande fiskar som exakt liknar en liten One Size för de jag använder nu för tiden har väldigt mycket glitter i sig. 

Gäddorna var som tokiga i den lilla glittrande flugan. Här sliter jag upp ännu en fyrakilosgädda ur vattnet. Här var fotografen med på noterna och man ser hur vattnet droppar från gäddan. En annan teori som jag brukar ta upp tyckte jag att jag fick ytterligare bekräftelse på idag. På ett tyvärr ganska tråkigt sätt. Det är hur väl gäddorna kämpar under olika förhållanden. Det är ganska cyniskt att använda ordet väl i detta sammanhang är jag medveten om för det är ju inte så gäddorna ser det.  Men jag vill gärna ha det till att en gädda kämpar "bättre" när man fångar den från båt mot när man får den som vadande ute i vattnet. Jag tror att det beror på att den blir skrämd av båtens skugga. Att det är så vill jag bestämt mena men förr om åren har jag hänfört det till att jag oftast vadat om hösten och vintern när vattnet är kallt och gäddorna ofta är havande och av den anledningen tar det lugnare. Men under de senaste somrarna har jag ofta farit ut med båten till någon ö och vadningsfiskat därifrån. Och i stort sett har intrycket kvarstått. Gäddorna är lugnare när man själv står ute i vattnet. Tyvärr, kan man kanske tycka ur sant egoistiskt människoperspektiv.

Jag minns särskilt en gång förra året när jag hade en tvåkilos på och så kom det en stor gädda och jagade den. Hur den mindre gäddan blev som galen av skräck och satte av i en våldsam fart som jag inte trodde var möjlig. Jag vill hävda att en gädda som tar en fluga åtminstone, inte vet vad som händer. Den känner ingenting mer än en mystisk kraft som drar den åt ett håll den själv inte vill och självklart stretar den emot men den är inte desperat. Men tar man den från båt, upptäcker den skuggan av den och blir verkligen skräckslagen för den tror att det är en säl eller jättefisk.
Idag var det två ordinära tvåkilosgäddor som jag inte kunde stoppa. Jag fiskade över grov tång och jag kunde inte hindra dem från att simma rakt ner och pila fram och tillbaka och låsa fast tafsen i tångruskorna. Så fort de kommer nära båten blir de helt enkelt desperata. I bägge fallen fick jag tyvärr dra av linan. Det var så djupt också att jag inte kunde nå dem med åran. Och hoppa i vattnet och dyka ner till dem...? Nej, där går gränsen.
Det är livsfarligt. Inte bara att man kan drunkna eller bli algförgiftad. Nu i dagarna har det brutit ut en ny hysteri här i Blekinge. Nämligen koleraskräck. Lika torrt som på land är det i tidningarnas nyhetsrapportering och kan man blåsa upp en mediestorm av en obetydlighet så tar man tacksamt emot alla förslag. Två äldre (över åttio år) män har befarats drabbats av rosfeber pga av att man badat med sår på kroppen och blivit smittade av en viss, ovanlig bakterie tillhörande kolerafamiljen. Så nu slås det på stora trumman och allmänheten varnas för att doppa tårna i vattnet. I synnerhet om man har ett sår. Och eftersom det kan vara svårt att veta så för säkerhets skull bör man låta bli. Man kan ju förresten få ett sår under tiden man badar, eller hur? Badar man ändå gör man det på egen risk, säger smittskyddsläkaren.
Så nu i dagarna har det varit betydligt färre som badar trots att det är ca 30 grader i skuggan. Mammorna vågar inte låta sin barn bada och många vuxna med för den delen.
Trots att mig veterligt ingen människa dött av det. Trots att det inte är med hundra procent säkert var de drabbats. Trots att det sannolikt var ett nedsatt immunförsvar som inte kunnat mota bort den bakterien vilket normalt annars sker. 
Om jag minns rätt krälar det omkring cirka 300 arter olika slags mikrober på både din och min kropp och vill in. Märk väl arter, varav det säkert finns tusentals för att inte säga miljoner av varje sort. Det pågår ju en ständig kamp mellan vårt immunförsvar och olika mikroorganismer som vill åt oss. Det minsta jämvikten ändras kanske någon lyckas. Kanske den 88-årige mannens penicillinkur av sitt sår förskjutit hans bakterieflora så pass att koleravarianten fick fotfäste? För det läste jag att han fick. För man kan också säga att våra egna bakterier stöter bort främmande och kan fungera som allierade till oss. 
Eller också är det ett Herrans under att jag själv är vid liv. Det går väl inte en fiskedag utan att jag får något litet eller större blödande sår av en gäddtand eller gälbåge och att jag sköljer av händerna i det infekterade havsvattnet. Flera gånger om dagen!
Idag inträffade det minst tolv gånger.

Låt mig slutligen säga att ofta brukar jag klaga på att just den dagen jag var ledig och skulle fiska så blev vädret dåligt. Men idag var det nästan tvärtom. För dagen efter blåste det så pass mycket på morgonen att hade jag varit ledig då, hade jag stannat iland.