06-09-10

Söndag

Dåligt fiske - Bra bilder

Ibland undrar jag vad andra undrar. Ja, nu håller vi oss till fiske förstås. Så nyfiken är jag inte. Men då och då får jag för mig att det kan finnas folk som tycker att så mycket fisk som jag påstår att jag får, är omöjligt. Eller åtminstone starkt överdrivet.  Fast å andra sidan är det kanske bara jag som tycker att det är mycket. Jag har nämligen inte så stor koll på vad andra får. Men låt oss för diskussionens skull ändå anta att jag ligger någonstans på den övre skalan.
Mycket riktigt säger jag också att detta är Internet och att man sannerligen inte kan lita på allt som man hittar här. Inklusive den här sidan. (Här inflikar Internetombudsmannen ett "I synnerhet" men han är å andra sidan överdrivet misstänksam.) Lite grann beror det också på att jag inte gör så stor affär av mina misslyckade fisketurer för de förekommer sannerligen också. Till exempel är alla på mitt jobb övertygade om att jag tillhör kategorin sportfiskare som enbart pratar om fångst men som i verkligheten aldrig får något. Ganska övertygande bevis ligger nämligen till grund för den uppfattningen. För alla de gånger de sett mig fiska har jag gått bom. Alla två. Vi har nämligen en företeelse som kallas Må-bra-dag som det snälla Landstinget där jag är anställd, anordnar. Eller bidrar lite till i fråga om pengar och ledighet. Mest påminner det om gamla tiders skolresa. Förra året gick färden till Tjärö. Då tänkte jag att här blir ett utmärkt tillfälle att demonstrera hur bra gäddflugfisket är. Så jag släpade med mig vadare, stav och långt flugspö. Men det stöp på två saker. Först att det rådde högsommarvärme. I september och så gott som hela oktober kom sommaren tillbaka på allvar, minns jag. Det andra var att ön var som en Bohusländsk klippö i naturen. Bråddjupt och ingenstans lämpligt för mig. Inte förrän efteråt, på eftermiddagen hittade jag någon vik där jag måhända borde ha börjat eftersom där var det lite långgrunt.
Men både förra året och efter årets Må-bra-dag framgår det klart att lokalkännedomen är a och o inom fisket. Det är oerhört svårt att komma till helt okända vatten och göra bra ifrån sig. Visst, en viss förmåga att läsa ett vatten anser jag att jag äger men inte att på miltals avstånd lista ut hur djupförhållanden och bottnarna är; där tar den slut.

Så i år tänkte jag verkligen gardera mig och ta med mig ett spinnspö! Ett helgerån kan tyckas men antingen det eller inget fiske alls. Det var nämligen oerhört jobbigt att gå omkring och bära med sig och hålla reda på de tunga vadarna kom jag blott alltför väl ihåg från förra året. Ett spinnspö och några drag är betydligt lättare att ha med sig. Tillverkade denna spinnfluga dagen till ära. Den fungerade riktigt bra, tyckte jag. Inte för att jag fick något napp men den gick bra i vattnet åtminstone.  Typiskt nog hade det varit bättre med vadare och flugspö här!  Framför allt vadarstav kanske...

Stränderna var steniga. Oerhört steniga och nu upptäckte jag vilken nytta jag har av min vadarstav när jag förflyttar mig längs strandkanten. Tvingades hoppa från sten till hal sten. Saknade den oerhört när jag flera gånger stod och svajade fram och tillbaka med vevande armar för att behålla balansen. Men jag trillade bara ett par gånger och slog mig inte så värst. Både spöet och rullen klarade sig också när jag tappade dem mot stenarna. Och fördelen med sandaler är att vattnet rinner ut ur dem lika fort som det rinner in. Med vadare och framför allt vadarstav hade jag kommit åt betydligt bättre även om jag inte vet om jag skulle fått mer fisk. Eller fisk.

Så här såg det i alla fall ut. En välkänd vy, skulle jag tänka mig. Bönsäcken, heter det. En udde på en ö långt ut i havet. Hanö. Vi hade i alla fall otur med vädret. Regn och blåst. Det är Listerlandet som svagt skymtar genom regndiset. Jag visste heller inte riktigt vad jag fiskade efter. På ett par ställen såg det riktigt lovande ut för gädda men jag har ingen aning om det finns gädda här ute över huvudtaget. I broschyrerna stod det talat om lax och torsk men hur ofta kan man få lax från land?
En gång vart tjugonde år kanske och då förutsätts ständigt kastande hela tiden. Så precis som förra året fick jag hela tiden svara ett allt korthuggnare och mer sammanbitet "Nej" på alla som frågade om jag fått någon fisk. Den andre i sällskapet som också fiskade fick som tur var, heller ingen fisk. I och för sig blev det bara kanske en eller en och halv timmes effektivt fiskande för meningen är ju att man också skall vara social och även göra annat.

Sedan var det dagen efter skolresan, fredagen den 8 september när jag var ledig och tänkte att äntligen skall jag få känna några tunga hugg och landa några gäddor. Men icke. Körde iväg på morgonen neråt kusten för att prova ett vinterställe för första gången den här säsongen. Hårda nordvästliga vindar och högvatten var det. Hade valt stället enligt de premisserna så kulingen som de hotade med, skulle inte störa mig alltför mycket. Längre upp i landet var det till och med risk för orkan minsann!
Så kom då den dagen jag inte trodde fanns,
redskapshaveri satte fiskedagen ur balans.
Som det nästan står i visan. Jag lät flugan ligga ute i vattnet när jag förflyttade mig. Under tiden hann den sjunka ner till botten och fastnade mellan några stenar på ett konstigt sätt. Den satt som i berget och gick inte att lirka loss på vanligt vis. Till sist blev jag tvungen att dra av linan. Det händer då och då och är inga större problem. Oftast brister nylontafsen vid sista skarven eller vid knuten vid wiretafsen. Men nu brast skarven mellan själva fluglinan och nylontafsen. Inga möjligheter hade jag att göra en fältmässig reparation heller. Men än värre var att jag för en gångs skull inte hade någon reservutrustning med mig. Så det var bara att köra hem igen. Efter bara en dryg halvtimmes fiskande. Snopet och snöpligt. Så kan det gå när man inte är ordentligt förberedd.

Två dagars fiske utan napp. Det är förskräckligt så dåligt så jag blev verkligen sugen på riktigt fiske utan missöden och på bra, kända ställen. Egentligen hade jag inte tänkt fiska idag, söndag men jag ansåg mig tvingad därtill. Därför kan man ge den dagen en särskild rubrik. (Och hoppas man blir förlåten)

Än finns det hopp

Hemma visade det sig att jag inte hade någon extratafs. Alltså en sådan heldragen, taperad nylontafs som jag brukar använda. Nå, det går ju att använda vanlig nylonlina i olika grovlekar också, vilket jag gjorde. När jag rotade runt bland fiskeprylarna dök en rulle med #5-lina upp både direkt och i tankarna. När jag sedan tänkte på de relativt stora gäddor jag fått på One Size de sista gångerna, blev jag åter sugen att gå ner i klasserna även på spön. Men även orsaken till att jag slutade med det kom också tillbaka med full kraft. 
Jag anser mig vara en ganska lugn och välbalanserad person (utom när jag trillar ner från stenar) men då var jag ytterst nära att förlora besinningen, svära, skrika och bryta sönder spöt i små, små bitar när hela tiden fluga och wiretafs kom tillbaka hopplöst tilltrasslade i kast efter kast. Det gick ju bra med själva kastet. Jag nådde nästan lika långt som med ett tyngre spö. Men på något sätt förmådde jag inte räta ut linan i bakkastet utan det bildades knutar allra längst ut. Besvärliga, svårupplösta knutar till det.
Då kom jag på tanken att pröva med något annat spö. #5-spön har jag nämligen några stycken sedan gammalt för det var ju sådana man använde till regnbågsfiske i första hand så några har man samlat på sig under årens lopp. Kanske nylontafsen var för lång? 
Jag kortade ner den en bit och bestämde mig för att pröva med det en gång till. 
Det var ju söndag och fint väder så man kunde lita på att mycket folk var i rörelse både på land och på sjön. Jag själv valde det sistnämnda alternativet. Det stämde och varenda människa med ett flytetyg hade bestämt sig för att passa på tillfället för kanske årets sista båttur, såg det ut som. 

Det blåste relativt friskt och min tanke var att göra strandhugg på öar och fiska i vadarna. Redan på andra kastet fick jag också denna hoppglada gädda. Fiskedagen kunde väl knappast ha börjat bättre och jag såg i andanom hur jag drog den ena gäddan efter den andra och hade jätteroligt med det lätta spöt. Och kanske skulle jag slå rekord i storlek på lätt spö också!  Själva kastandet fungerade ganska bra också, tänkte jag.  Men sedan svek mig stället. Där det borde ha varit bra, fanns bara en enda gädda till. En i ungefär samma storlek som den första och den missade i hugget till på köpet. Det var ju på gränsen till superhögvatten också och det var därför jag valde det här stället för det vet jag brukar fungera vid både hög- och lågvatten.  Sedan började problemen. Trots många både stora och små öar i närheten hittade jag inga fler som passade. Inte i högvatten och frisk västlig vind.

Körde omkring och spanade på olika avsnitt på flera öar utan att våga gå iland. Nej, för djupt där och för stenigt där. Och där ligger ju vinden på alldeles för mycket. Och där ligger ju redan två båtar! Nej, ingenstans hittade jag några ställen att pröva som mätte upp till mina kräsna krav. Hade vinden bara varit sydvästlig skulle det ha löst sig men det var den alltså inte. Snarare med en anstrykning åt norr.
Körde istället inomskärs och for omkring där på hemvägen. Visst, där fanns ett par bra halvöar och uddar med lämpliga vindförhållanden men där hade jag å andra sidan varit för bara en vecka sedan. Det var alldeles för tidigt med ett återbesök, tyckte jag. Fast någonstans måste jag ju stanna till för att åtminstone ta av mig vadarna och plocka i ordning i båten innan jag kom ända fram till stan. Det fick bli bakom en udde på en ö där det åtminstone verkade finnas en kort, fiskbar sträcka först i sidovind och sedan ner i lä.
Hur ofta händer det att man på absolut sista sluttampen får en fisk som räddar hela dagen?
Inte ofta alls utan nästan aldrig, tror jag nog de flesta, inklusive mig själv, skulle svara. Med ett litet undantag för idag, måhända.
Först fick jag en vanlig strandgädda som det inte var så mycket med. När det en stund senare bara återstod kanske tio meters vadande fram till min parkerade båt, i absoluta sista sekunden med andra ord, fick jag ett kul hugg.

En något större gädda stack upp huvudet från tången och liksom föll över flugan ovanifrån.  Och som den hoppade! Och som jag var redo med kameran! Och som det är kul med en trekilosgädda på lätt spö! På ett sätt kan man tveklöst säga att den här gäddan ändå räddade fiskedagen och det är alltså bilden mer än fisken själv.

Bilder på hoppande gäddor har alltid både förtur och företräde här i mina dagboksblad och jag anser att det är fotograferingskonstens främsta mål och mening att samla på sig så många sådana som möjligt. Så oavsett några små tekniska brister är ovanstående bild en av de allra bästa i klassen!

Så nog har jag även jag dåliga dagar och ofta kommer de i följd. Det får man räkna med. Ibland beror det på egna misstag som att man inte har reservgrejor med sig men oftast är det vädret. Eller att man inte kan anpassa fisket efter rådande väderförhållanden. Eller gör upp en helt galen planering av fiskedagen. Men å andra sidan behöver man de här svackorna också för att man skall komma igen. Det skall inte vara för lätt för då kan det bli tråkigt. Nu aviseras det fortsatt högtryck i veckan och avtagande vindar. Det innebär i sin tur att högvattnet sjunker tillbaka till normala nivåer och synd att man inte har ledigt i veckan. 
Nästa gång, när det nu blir, hoppas jag på lämpligare förhållanden så jag åter kan testa det lätta spöet. Jag skall se om jag inte kan binda några gäddsaror som både är lättare än de jag nu har men ändå ser större ut i vattnet... Jag ser verkligen fram mot en fyra, eller femkilosgädda på det gamla Orvis-spöet...