06-09-20

Onsdag

Samvetsfråga

eller

Inte hopplöst idag

Nej, idag log åter lyckan mot mig. Fjorton gäddor är det bästa på länge. Med vadare och klass femutrustning gör det hela hela inte sämre, tycker jag. 
Fast lyckan log inte riktigt lika soligt mot mig hela tiden. Det är där den första rubriken kommer in. Samvetsfrågan gäller helt enkelt hur ärlig man bör vara när man rapporterar in sin fångst. Jag var verkligen ute för ett riktigt svårt fall idag. En med mina mått mätt riktigt stor gädda. Någonstans mellan sju och åtta kilo utan tvekan. Jag såg den nämligen tydligt. Mycket tydligt och länge på väldigt nära håll. 
Först några allmänna ord om dagens situation. Hård västlig vind hade aviserats och hård västlig vind blev det. Jag hade sett den börja redan som i går kväll så det var bara att välja ställen efter den. Båten var inte att tänka på idag.

Ställe ett fick bli en ganska lång vik där jag kunde fiska i lä. Det började bra med den här lite drygt (lite mindre än) fyrakilosgäddan. Drog in den över grund sandbotten för vis av de tidigare fisketurerna gällde det verkligen att skaffa sig bra bilder på den. Jag menar, kanske skulle det bli dagens enda fisk? Nu kom det verkligen inte att bli så men sådant vet man inte i förväg. Ibland för att inte säga ofta, tycker jag att jag manövrerat in mig i en alltmer ohållbar situation då det gäller fisket. Varför skall jag hela tiden behöva ta bilder på mina gäddor; och helst bra också? Det är som att kommer jag inte upp med bildbevis på dem är det ingen som tror mig. Eller varför tror jag över huvudtaget att någon bryr sig om det, eller inte? Visst, några är det som surfar in på den här sidan och förmodligen åtminstone kastar en blick på bilderna.

Men det var den inställningen som kostade mig kanske ett personligt rekord på stor gädda på lätt spö. De senaste gångerna har jag klagat högljutt på att jag inte hittat gäddorna förmodligen beroende på att de ännu inte hittat höstformen med att ställa sig i lä. Men idag fann jag att de gjorde det. Två gånger. På första stället gick det till så att jag följde viken först i väldigt stark sidovind. Men kustlinjen gjorde som den brukade, nämligen ändrade sig. Först i en liksom knöl eller rund halvö. Vid den här vinden blir det sedan halvö och sedan helt lä på andra sidan den knölen och intressanta strömmar och bakvatten bildas. Det var därför jag valde ställe nummer ett för där bakom har jag ett bra storgäddställe. Min definition på ett storgäddställe är att man en eller i bästa fall ett par gånger om året kan hitta en gädda över fem kilo där.
Idag var det gott om mer ordinära gäddor där som lät sig väl smaka av min pyttelilla vita gäddsara a.k.a One Size Fits All. Utrustningen fungerade hyggligt med en WF-lina. Visst, en och annan vindknut bildades då och då men resonerade jag, det gör inte så mycket med det veka spöt. Nylontafsen närmast wiretafsen är 0,30 och då fordras en ganska kraftig knyck för att den skall knäckas. Så om jag bara var noga med att vinkla spöt en aning när flugan kom närmare mig, borde jag kunna undvika den fadäsen.

Nu är det dags för en bild av denna höjdhoppande gädda. Det var enda sättet att ta bra bilder på dem i den hårda blåsten som gällde för då är det omöjligt under vattnet då ytan krusas så mycket. Men jag säger bara till dem att hoppa och så är det problemet ur världen. Gissa vem som är världens bästa gäddhoppningsfotograf...? Eh... Jag vet inte det rätta svaret men jag har mina misstankar. Det är ju en väldigt liten genre för övrigt. Tillbaka nu till den spännande berättelsen: Där stod jag alltså mellan klockorna tio och tolv i solskenet i halvlö och fick den ena gäddan efter den andra. Hade även efterföljare och mer än en fick försöka flera gånger innan de träffade rätt. Jag kunde även se att det fanns bytesfisk i närheten. Små, blanka fiskar som jag tror var tobis. Eller också näbbgäddeyngel. Den här viken som de allra flesta här i Blekinge, vimlar av näbbgäddor i maj och det är väl den enda nyttan med dem att deras yngel ger god och nyttig gäddmat.

I alla fall kunde jag se små virvlar av dem när flugan kom. Ibland var det de själva som verkade attackera flugan men ibland var det för att en gädda satt fart mot flugan och då flydde de för livet så det sprätte om dem. 
Så på det viset kan man säga att min One Size liknade mer en tobis (eller näbbgäddeyngel) än tobisen själv. Eller näbbgäddeynglet. Jag gick allt längre in i den här viken och där jag ett par gånger tidigare genom åren fått stora gäddor hade jag passerat förbi. De vanliga gäddorna hade också slutat nappa. Eller finnas. Funderade på att ge upp, vada iland och gå tillbaka till bilen. Till saken hörde att jag bytte flugan efter den senaste gäddan för då hade jag precis fullt med vindknutar på både nylon- och wiretafsen och plastcoatingen på den senare var alldeles uppsliten. Tänkte flera gånger misslynt att vad är det för fel på den här nya flugan då? Varför slutar de nappa?
Och precis som i en bättre fiskeberättelse var det precis då den stora gäddan högg. Mjukt och tungt. Genast misstänkte jag att, aha, här har vi en stor!
Mycket beroende på att den inte genast gick upp till ytan och plaskade som alla andra hade gjort. Nej, den här tuffade på helt osynligt under ytan och det tog en bra stund innan jag fick syn på den. Iiih, vad den var stor! (Skall utropas med dansk dialekt)
Wow, viken bild det skulle bli om jag kunde få den också att hoppa, tänkte jag och med darrande hand gjorde jag kameran i ordning. Då hade jag vevat upp all fluglina och hade skarven till tafsen också innanför toppöglan och gäddan i sikte. Men den vägrade hoppa. Trots upprepade tillsägelser!
Nähä, då får jag väl dra in dig på grunt vatten då och ta en bild på dig där för där är det helt lä, tänkte jag då. Till saken hör också att stranden var täckt av tät ogenomtränglig vass, ett par meter hög. Så det skulle inte gå att bära upp den på land för tillräckligt stor för att vederfaras den äran var den. Det var nog en 50 m in till vasskanten och nu vid lågvatten var vattendjupet bara fotsdjupt allra längst in och sandbotten så det skulle nog gå bra, tänkte jag. Så jag började backa tillbaka in mot det grunda och gäddan följde relativt lydigt efter. Så vad kunde gå snett?
Jag kunde se att kroken satt säkert på utsidan vilket innebar att hela wiretafsen var fri. Inga vindknutar hade jag på nylontafsen heller. Bottnen bestod av sand och mjuka alger och ålgräs och inte en sten eller tångruska i närheten som den kunde borra ner sig i. Den var helt enkelt fast, tänkte jag. Den är min! Men oroväckande var att den inte hade gjort någonting. Inga långa rusningar, hopp eller plaskanden. Och innan dess är det livsfarligt att försöka få grepp om en storgädda, vet jag att berätta. Den bara företog kortare vandringar än hit och än dit men jag kunde få den att följa med mig allt närmare land. Jo, en sak kunde hända men jag jag var noga med att se efter var jag hade vadarstaven någonstans för en gädda som trasslat in sig i bandet till vadarstaven är en förlorad gädda.
Men det var värst så lång tid det tog att pressa in gäddan. Ja, pröva själv att sätta press på en åttakilosgädda med ett klass femspö så får ni se hur lätt det är!
Så jag blev otålig och tänkte att OK, den är väl mogen att ta nu, så då gör jag väl det då. Redan hade jag glidit med vänsterhanden över dess mycket breda huvud och sökt med fingrarna efter den rätta gällocksöppningen. Men inte riktigt funnit den för som sagt, jag hade i bakhuvudet hela tiden att än är den inte mogen. För när jag vet att den är trött brukar jag skifta grepp och även ta tag om tafsen med högerhanden för att liksom hjälpa till. Hela situationen påminner lite grann om de sista stadierna i en tjurfäktning. Matadoren har tjuren allt närmare sig och farligare och farligare blir det. 
Tja, så här i efterhand kan jag faktiskt inte i detalj redogöra för vad som hände. Men jag försökte få grepp om den, misslyckades och plötsligt upptäckte jag till min fasa att tafsen hade snott sig om spöt. Förmodligen hade jag fört spöet så långt bakåt att den katastrofen hade uppstått. Och då med ondskefull beräkning blev det fart på gäddan! Då simmade den iväg i full fart tillbaka ut mot djupet! Och jag efter. Febrilt försökte jag hålla jämna steg med gäddan och lika febrilt försökte jag trassla loss tafsen så jag kunde släppa ut löslina. Men gäddan vann den kapplöpningen. Lätt. Snapp sa det bara så var gäddan borta.
Det enda som var bra i den situationen var att jag inte hade några vittnen. Eller att jag inte trillade och föll framstupa. Kan nämligen tänka mig att det är lätt gjort när man springer i full galopp med vadarbyxor i knädjupt vatten.
Men snopet kändes det. Och det var naturligtvis då jag började diskutera med mig själv om jag ändå inte kunde tillgodoräkna mig den gäddan. För fanken alltså, om jag inte skulle ha fotograferat den så skulle jag ju ha stått kvar där ute och i lugn och ro låtit den trötta ut sig och så lugnt och säkert fått grepp om den och lossat kroken, va! Snälla, kan jag inte få behålla den!? 
Nähä... 
Men om jag skriver att den bara vägde sju kilo då? I verkligheten kanske den vägde ända upp till nio kilo, va?
Visst var jag frestad... 

Egentligen är det ett löjligt dilemma och utomstående skulle bara skratta om de visste om det; vad spelar det för roll när du ändå bara skulle ha släppt tillbaka fisken? Men både ni och jag fattar att det är en enorm skillnad, eller hur? Men i ett för mig viktigt avseende kan jag ändå få tillgodoräkna mig storgäddan. Nämligen att den blir ytterligare en i en ganska lång rad som tagit på en väldigt liten fluga. Just att den huggit och fallit för frestelsen och inte som i den förhärskande storbetesfilosofin trött tänkt att; nej, den där lilla skitfisken är ingenting för mig. Jag väntar till det kommer en tre gånger så stor mört. Eller tobis. Eller näbbgäddeyngel. Innan jag bryr mig om att röra på mig. Naturligtvis stannade jag kvar ytterligare någon timme och försökte gottgöra skadan men fick inte något mer napp alls. Det blev allt mer jolmigt, alger och ålgräs ju längre in jag gick.  Gick därför tillbaka till bilen, åt lite matsäck och körde iväg till ställe nummer två.

Om det första stället var en vik i lä blev nummer två en halvö, också förstås i lä för nu var det eftermiddag och vinden hade som den brukar, snarare ökat än minskat. Men solen sken och gäddorna nappade. Trots att jag hade stora förhoppningar att någon större skulle visa sig så gjorde de inte det. Frånsett det hade jag en underbar fiskedag. Följde även här kustlinjen i sidovind tills den svängde och en liten vik i lä uppstod. Och i den lilla viken stod gäddorna tätt. Där fick jag de fem sista gäddorna på en halvtimme. Varför stod de där? Jo, för även där fanns det gott om bytesfisk. Igen kunde jag se små blanka fiskar attackera min fluga samt fly när en gädda attackerade den samma. En liten One Size som glänste och glittrade lika blixtrande i solskenet som de här tobisarna. Eller näbbgäddeynglen.

Då så... Det var väl allt för idag. En toppendag. För att det inte skulle bli inflation i gäddhoppningsbilder var jag tvungen att hålla inne ett par stycken. Idag var jag ledig för att jag skall jobba helgen. Skönt på ett sätt för då slipper jag trängas med folk ute i skärgården för det aviseras högsommarväme då. Jag hoppas verkligen det inte blir som förra året att efter en varm och solig höst, vintern kom lika plötsligt och överraskande redan i slutet av november med is och fanstyg!