06-10-19

Torsdag

Bästa gäddbilden

Även idag blev jag tvungen att åka ut och fiska. I förrgår hade jag semester just för det ändamålet men idag var jag ordinarie ledig för att jag skall jobba helgen. Och är man ledig i slutet av oktober måste man ju ut och fiska, eller hur?
Sist höll jag till vid en halvö och idag blev det en helö. 

Där jag började visade sig förutsättningarna värsta tänkbara. Dels stiltje och dels täcktes vattenytan av ett tätt täcke av kringflytande bandgräs. Enligt SMHI samma morgon skulle det råda vindar på 3-7 sekundmeter nu och det är något helt annat än bleke det. Jag hade baserat dagens planering efter det och det såg ut som om hela fiskedagen skulle bli ett fiasko innan den ens hade börjat. I strategin ingick också att parkera bilen ungefär där man skulle befinna sig när man hade fiskat färdigt. Det innebär i sin tur att man inleder med en lång promenad. Det är jättebra nu på hösten för då får man upp värmen i vadarna ordentligt. En normal höst ja, Men är det nu under klimatförändringens tid och i stiltje blir det istället alldeles för svettigt och varmt. Trots att jag stannade till ett par gånger för att svalna av lyckades det inte utan svetten dröp om mig. Har man en gång blivit så varm är det svårt att svalna av också, när det inte blåser det minsta. Och så stod man äntligen vid målet och skulle börja fiska så sjönk optimismen ännu längre ner i vadarna när jag såg att hela vattenytan var prickig av uppstickande bandgräs. Som ett handelsfartyg som upptäcker att det stävat in i ett tätt, tätt minfält ungefär. Mycket riktigt gick det inte att ta hem ett kast utan att det satt fast en bunt sjögräs på kroken trots att den bara var i storlek 6. Ja, utom de kast där det satt en gädda på förstås.
För otroligt nog fick jag ett bra fiske redan från allra första början!
Jag tog till knepet om knep det är, att göra korta kast, låta flugan sjunka lite och så ta hem den långsamt. Då passerade den åtminstone några meter utan att gräset hakade på. I alla fall fungerade det väldigt bra och det var verkligen fart på fisken. Det skulle gå igen under hela dagen. Inte bandgräset lyckligtvis, för efter att jag kommit runt en udde, blev vattnet fritt från den plågan. Men att gäddorna var väldigt pigga och stridbara. Och storleksmässigt låg nästan alla närmare tre än två kilo. 

Så här såg wiretafsen ut efter de första fem gäddorna. Tyvärr miste jag detta exemplaret i ett bottennapp precis efter jag tagit den här bilden.  Jag tror förresten inte jag berättat varför jag hela tiden envisas med att använda röd bindtråd på framdelen av flugan. Det är faktiskt inte som någon trott, att jag vill efterlikna Dannebrogens färger (Vi är rØde, vi Ær hvide och så videre).  Istället är det för att jag lättare skall upptäcka kroken inne i en gäddkäft. Dels är insidan av ett gäddgap vitt och dels strutsherl och det mesta av bling-blinget. Ibland kan det vara svårt att se var kroken sitter i allt det vita. Men då upptäcker jag den röda och lackade bindtråden och vet att det är exakt där jag skall gripa tag med tången. Och idag fick jag skåda ner i fjorton gäddgap! Eh... Där överdrev jag lite för som tur var, satt många ytligt på utsidan och var bara att häkta loss med händerna. Det är naturligtvis det bästa för bägge parter och utan att ha statistiska bevis att backa upp mitt tyckande med, har jag en känsla av att det händer i ungefär hälften av fallen.

Det var bara en sak som fattades för att den här dagen skulle bli årets, ja kanske flera års allra bästa fiskedag. Det var förstås att jag skulle få en stor. Är de riktigt i hugget eller kanske snarare att man hittat rätt, brukar det alltid finnas ett par stora som visar sig. Men så var alltså inte fallet idag. "Bara" två på fyra kilo. Men bägge lurade mig en stund med att verka betydligt större, för som sagt, de flesta for iväg, slet och drog som attan och jag ångrade att jag använde min #7-utrustning. Men som sagt, jag litade på SMHI och hade planerat för blåst. 
Nu kommer vi till dagens höjdpunkt som är denna bild:

Kolla! Wow liksom! Tycker åtminstone jag själv. Hur mycket bättre kan en bild av en vilt hoppande gädda bli? Fast egentligen är det inte så svårt.  Jag pratade kameror sist och jag är medveten om att det dels går att videofilma hela förloppet och så plocka ut stillbilder från filmen. Jag tror det går i alla fall. Dels kan man även få sin stillbildskamera att ta en bild varje halvsekund eller sekund eller vad det nu rör sig om för tidsintervall. Jag tror även min kamera har den funktionen fast jag inte hittat den.  Som primitiv amatörfotograf går jag till väga så här: Först ställer jag motivväljarreglaget till en ikon av någon slags idrottsman. Då vet jag att kameran är inställd på att ta bilder av snabbt rörliga föremål, personer eller fiskar. Höjdhoppare till exempel.  Så riktar jag kameran på gäddan, trycker in avtryckarknappen halvvägs, väntar tills det piper till, vilket innebär att nu är den i fokus, säger "Nu!" till gäddan och

trycker in knappen helt när den hoppar. Så enkelt är det. Jag antar att alla dessa fisketidningar vimlar av liknande bilder. Om inte så kan vi som gör och läser den här fiskebloggen känna oss lite exklusiva. Och alldeles gratis dessutom. 
Nog fångar den bilden känslan och det bestående minnet av den här fiskedagen. Fast lite synd är det för vad skall jag nu sträva efter vad gäller gäddfotograferande? 
Men det är väl som så mycket annat här i livet. Den här glöms snart och efter några veckor är det som den aldrig blivit tagen. Varje ny fiskedag vill man ha både nya gäddor och nya, bra fiskebilder. Det eviga kretsloppet går runt ännu ett varv. Livets hjul rullar evigt vidare. Tills det får punktering.
Det är bland annat därför jag för fiskedagbok för att liksom rycka ut ett stycke snabbt förbiilande verklighet ur processen, platta till det och spika fast det på en bräda. Som för att visa att så här har det gått till. Så här var det. Då är det bra att ha med en bild som också kan visa att så här kändes det! 
"Jag har uppfört ett minnesmärke varaktigare än bronsen" tyckte Horatius på sin tid (År 8 f. Kr.) och menade sina dikter i jämförelse med en staty i sten, koppar eller brons. Att göra det i cyberrymden i form av flyktiga ettor och nollor är nog betydligt vanskligare men det är å andra sidan väldigt bekvämt. 
Tittar man på gamla färgkort så är det förskräckligt hur fort de åldras. Bläddrar man i ett fotoalbum från 70-talet har de redan börjat blekna. Men ett digitalt varar för evigt. Tyvärr gör ju inte lagringsmedia det utan de förstörs snabbare än ett färgkort. Problemet är att ingen verkar veta hur länge det dröjer. Är det två är? Fem? Tio? Eller tjugo? Jag känner en som då och då brukar provlyssna på sina första CD-skivor från tidigt åttiotal och de håller än. Och det är ändå cirka 25 år sedan. Och som sagt de allra första som kom. Men å andra sidan är inte allt som är nytt bättre än det gamla. 
Som tur är kostar en DVD-skiva inte så mycket och jag har som policy att bränna av hela mappen "Mina Dokument" exklusive "Min Musik" varannan månad. I två exemplar varav jag förvarar det ena på annan plats.