06-10-24

Tisdag

Vägen, sanningen om livet

Säkerligen som en av de allra sista i landet funderar även jag att skaffa bredband. Eller funderat har jag gjort länge men nu undrar jag om jag inte gör slag i saken. Snart. Nackdelen med att byta internetleverantör är bland annat att man får byta både e-mailadress och eventuella hemsidesadresser. Både adress och plats. Fast i mitt fall berörs inte var denna hemsida ligger för det gör den på ett webhotell i USA som jag betalar för. Anledningen till det berodde på att Telia var så stelbent och byråkratsikt att de inte kunde slå ihop mina fyra olika platser för hemsidor på vardera 50 Mb till en enda på 200 Mb. Det gick bara inte trots en omfattande e-mailväxling. Jag kollade nyss hur stor min website är och nu ligger den på ca 160 Mb. Det är naturligtvis alla gäddbilderna som gör den så stor. Fast idag kommer den bara att växa med en enda bild.
Jag betalar cirka en tusenlapp om året för både domännamnet och utrymmet och då, när jag sökte webhotell var detta bland de billigaste. Det var väl för tre eller fyra år sedan. Nu ser jag att det finns andra som är billigare men vad spelar någon hundralapp för roll när det är så omständligt att byta? Jag har även tillgång till e-mailadresser från webhotellet men valde att inte byta ut Telias. Den står ju också längst ner på varenda dagboksblad och jag tyckte det var jobbigt att behöva byta på alla. Men när jag byter till bredband är jag tvungen för Telia kommer det inte att bli. Eller vad de nu heter. Likaså kommer jag att skriva ner den nya e-mailadressen slarvigt med skrivstil på ett papper med tusch. Därefter skall jag scanna eller fotografera den, krympa ner det till lagom storlek och infoga den som en bild på varje sida. Eller det kanske räcker på ingångssidan? Så många mail från läsare får jag inte. 
Jag kommer heller inte att rita av @-tecknet utan skriva "snabel-a". Allt för att lura alla spionerande nätkrälande webbots som söker av nätet efter e-mailadresser. Ha! Då kan spammarna stå där med lång näsa!

Hm... Något bör jag ju skriva om dagens fiske också... Egentligen borde jag vara jublande glad och utgjuta mig i en massa positiva ord och haranger för tio gäddor med en femkilos i topp är väl bra. Dessutom med det lätta spöet som jag gick tillbaka till. Men det är som att ibland blir man inte nöjd eller inser hur bra man har det. Först förde jag en livlig debatt med mig själv vart jag skulle åka. Friska, sydvästliga vindar och regn är nämligen rena drömvädret för många ställen. Särskilt det ställe jag slutligen valde. Men så var det också ön som jag var på sist. Jag hann inte fiska färdigt där. Så jag ville även dit. Sådana debatter kan vara väldigt besvärliga för jag vill aldrig ge mig. Och så vet jag att efteråt kommer jag att ångra mig och undra varför jag inte tog det andra stället i stället. Vad jag än väljer i slutänden och nästan hur det än gick. I det avseendet är jag lite som Charlie Brown. Wishy-washy. 
Men eftersom jag har som princip att helst inte besöka samma ställe alltför ofta fick det bli det här stället. En halvö med medborgargarde minsann. Ett ganska ödsligt ställe nu på hösten och eftersom det är en halvö så leder bara en väg dit som är lätt att bevaka. En gång är en tillfällighet och räknas inte, två gånger ett lustigt sammanträffande men tre är en fientlig handling, lyder en sentens jag hört på film eller läst i en bok. Tror det gällde maffiaverksamhet eller hemlig agengenren men är tillämpbar även i andra sammanhang. Jag är väl här inte så ofta men idag blev det andra gången i följd som det kom en bil dit efter tjugo minuter, en halvtimme, stannade till en stund med mig inom synhåll, vände och körde tillbaka samma väg igen med en rivstart. Så i det fallet behöver jag inte en tredje gång för att vara säker på att de har något slags medborgargarde här i trakten. Till saken hör att jag kommer dit när det ännu är mörkt. Bara det är skumt. Det gör inga hundpromenerare eller badgäster...
Med friska vindar går det inte att fiska ute på udden heller utan det är viken innanför som är intressant ur min synvinkel. Det ligger nämligen ett storgäddeställe en bra bit in. Och det är ett storgäddeställe exakt under dessa förhållanden också. Ju hårdare sydvästliga vindar desto mer strömmar bildas kring en udde någon kilometer längre in i viken, desto bättre är det och genom åren har jag mer eller mindre slumpmässigt upptäckt att då kan det gärna gå in en storgädda och ställa sig där. Plus flera mindre gäddor. Jag brukar fiska mig fram till det stället eftersom det är sandbotten, lätt att vada plus att man brukar få en och annan mindre gädda också. Och idag stod de med bekväma avstånd också och det var kul att plocka den ena efter den andra under tiden och på vägen mot det egentliga målet. 
Visst, bara smågäddor de första 6 - 7 och ovanligt små till och med men lita på att förväntningarna byggdes upp. 

I synnerhet när jag helt oväntat fick den här bösen. En femkilos med särskilt elakt utseende. En del gäddor har det och det älskar jag. Vi, eller rättare sagt jag, diskuterade gäddfotograferingens enkla konst sist och på den här bilden måste jag av misstag kommit åt ikonen på motivväljaren i form av en fisk. Den som indikerar att gäddan eller fisken kommer att se dubbelt så stor ut som i verkligheten.  Men det gör inte så mycket. Jag tänkte att jag kunde få en fin bild av huvudet åtminstone om jag lyfte upp det en bit ur vattnet och det var tur det för annars hade det inte blivit några bilder alls idag. Kolla också hur perfekt flugan sitter. Sedan var det bara att lossa den med fingrarna och släppa tillbaka gäddan igen.  Fy fanken vilken dag det såg ut att bli! Redan nio gäddor med denna i topp och så bästa stället kvar! I ivern hoppade jag över flera andra liknande sträckor för att riktigt hinna fiska av toppenstället. Gick upp på land och promenerade dit istället för att fortsätta fiska mig dit. Kom fram och det såg helt enkelt perfekt ut. En ganska bred och rund halvö där det blev lä längst in och vågorna som svepte vidare in i den stora viken, bildade där ett bakvatten.  Till råga på allt har det slumpat sig att är jag där när det regnar så har det varit extra bra.  Innan jag vadade ut igen, bytte jag både tafs och fluga. Nylontafsen hade ett par vindknutar och wiretafsen på flugan var alldeles snurrig och avskavd.  Äntligen var jag beredd på riktiga storgäddor! Kastade ut bland de nästan vitskummande vågtopparna och lät fluglinan svepas med av strömmarna och flugan sjunka lite innan jag började hemtagningen. Stod med alla sinnen på helspänn och inväntade det tunga, mjuka hugget som brukar signalera storgädda. Som inte kom.

Nå, tänkte jag, då har de väl gått lite längre ner i viken för den sista storgäddan jag hade på, hade befunnit sig cirka hundra meter inåt från där jag då stod. Den som trasslade in tafsen bland spöringarna så det blev stumt och slet av nylontafsen för några veckor sedan. Men ingenting hände där heller. Höll nog på ett par timmar där men det förblev tomt. Men så fick jag olyckligt nog en gädda till sist. Olyckligt ur den synpunkten att då greps jag av nytt hopp och tänkte att aha, det är ännu längre in i viken de finns!
Så istället för att veva upp och gå tillbaka till bilen och köra någon annanstans, fortsatte jag. Visst, det kan man inte veta i förväg men något mer napp fick jag inte. Det är en väldigt lång vik och jolmigare ju längre in man kommer och jag tog min bananpaus där sittande mot ett träd. Men det hjälpte inte. 
Sedan när jag äntligen insett att jag befann mig på fel ställe var det för sent. Det var bara att vandra tillbaka den långa, svettiga vägen till bilen med sänkt huvud och besviken min. Regnet hade upphört och solen tittade fram också. Fast jag stannade till ett par gånger och prövade fick jag inget mer hugg. Så där ser man. 
Visst går denna fiskedag att likna vid livet självt? Det är alltså vägen dit som är det verkliga målet. Det är som med livet som ju inte har något egentligt mål. Utan det är att leva livet som är målet. Någon slags Livets Mening i slutänden existerar inte hur mycket vi än vill inbilla oss det. Precis som idag när tanken på det toppenbra storgäddstället fick mig att hafsa över de bra fiskesträckorna. Jag insåg inte att de i själva verket var det bra stället och mitt mål bara var en chimär eller flyktig dröm! Det är som sagt vägen som är sanningen om livet. Resan är viktigare än målet.
Kanske någon tycker sig känna igen orden i rubriken lite grann? Fast i ett annat sammanhang än gäddfiske? Kanske att det var någon som påstod sig vara vägen, sanningen och livet? Glöm det i så fall för det är så här det skall tolkas! 
Wow, detta är djupt! Håll med om det, folk och fä! 

Nu är det slut med djupsinnigheterna för den här gången i alla fall. Nu när jag är igång att lägga det här dagboksbladet både ut på nätet och till handlingarna, hör jag att den värsta stormen sedan Gudrun är på väg in mot Sverige. Inte helt negativt ur min synvinkel. Det är bara bra att det kommer en ordentlig orkan då och då och rensar upp. Kastar upp allt kringflytande bandgräs långt upp på land till exempel. Sliter upp alla döda slemalger från botten så det blir rent. Syresätter vattnet och samlar fisken. Det tackar jag för i så fall. Men det är inte alltid SMHI har rätt så vi får se.